Har ni sett att bloggen berikats med en undertitel nu. Om konsten, mediavärlden och livet i stort är kanske ingen lysande undertitel, men det är ett försök att försöka beskriva och ringa in det jag brukar skriva om. Kunde inte komma på något bättre. Jag brukar skriva om media, konst eller nåt… alldagligt. Idag börjar resonemanget med något som är media. Ett TV-spel.
Det har varit ganska dåligt med TV-spelsnörderi här. Men det kommer att komma nu! Jag spelar Resident evil 4. Igen. Fantastiskt spännande, obehagligt, snyggt och bra spel. Jag vågar nästan kåra det till spelkubens bästa om inte Metroid Prime eller Zelda WW hoppar fram och biter mig vristen… Hursomhelst; RE4. Jag spelade det väldigt mycket i våras. Jag spelade det intesivt tills det var klarat. Då började jag om. Ett mål blev att på det andra varvet få råd med en av de nya fräna bonusprylar som det andra varvet gav; Infinite rocket launcher… Alltså en raketkastare med oändlig ammo. Starkt våldsfixerat men likväl en våt vuxen våldsdröm. Jag sprang och skjöt, samlade pesetas och sålda värdefulla föremål som en gnu. Efter halva andra varvet hade jag råd att köpa fusk-raketkastaren! 100 000 virtuella pesetas upp på bordet.
Men vad märker man då. Jo, attt fortsätta spela blir precis kass och ospännande med det åtrovärda vapnet. Inte för att vapnet i levererar. DET gör det. Men ingenting utgör längre ett hot. Varje tendens till hotbild är bara att blåsa bort med en raket. Bossarna, som förut framkallade panikångets, blåsar man nu bort på bråkdelen av en sekund.
Infinite rocket launcher var rolig i teorin, men stentrist i praktiken.
Så kan det gå.
Det hela fick mig att tänka på en serie i Bamse som jag minns väl från när jag var liten. Jag minns inte vad serien handlade om, men namnet och sensmoralen var ”som en dröm var den vacker att få”. Den handlade om att det i princip är roligare att drömma och att se fram emot någoting än att faktiskt ha det, eller uppleva det.
Så var rädda om er drömmar. Vårda dem ömt. För de kanske är bäst i det formatet…