Inte för att jag är något fan av Lars Winnerbäck… Eller… Jag inser hur motsägelsefullt det kan låta. Jag har ju sett karl spela säkert 10 gånger… Jag gillade honom i början av hans bana för ca tio år sedan. Men på senare år har han börjat rabbla upp hela romaner i sina texter istället för att satsa på melodier och refränger… Det tycker jag går bort… Men jag gillade det som fanns där i början. De fyndiga trubadurtexterna och de finurliga ölmelodierna.
Men ingenting (inte ens tre tråkiga skivor) kan ändra på att Med solen i ögonen som gick i nedklippt version på SVT ikväll var en otroligt bra musikdokumentär! Faktiskt en av de bästa jag sett. Kanske den allra bästa. Varför? Den var välavvägd, saklig, nyanserad och allmänt trevlig. Lagom mycket msuik, lagom personligt.
Lasse berättade om sin ångest inför att stå på scen, sitt utanförskap, sin ödmjukhet (Hur kan JAG ha något att komma med till 8000 människor där framför scenen…?) och sin skaparprocess. Han var personlig utan att säga ett ord om sitt privatliv utanför artisteriet. Fansen kom till tal. ”De skrikande flickorna” längst fram fick mycket tid. Hela tiden gick musiken som en röd tråd. Det är ju trots allt det en musikdokumentär ska handla om. Inte personen, inte kulten, inte fenomenet. Utan musiken.
Såhär ska en musikdokumentär se ut. Musik och porträtt. Gör man rätt kommer det andra automatiskt. Se och lär.
Motvillig artist.