Nån sorts adventskalender: Lucka 6

Fanzinegenomgång från SIS’15

Inspirerad av Jennys Hannulas blogg tänkte jag gå igenom fanzinen jag plockade upp på SIS i våras, lite kort. Den här texten blev liggande på min blogg opublicerad i våras vilket var synd. Jag glömde helt enkelt bort den. Nu släpps den fram i ljuset.

Jag vet själv hur kul man tycker det är när andra uppmärksammar det man gör, så det minsta man själv kan göra är ju att lyfta fram andra tecknare själv det lilla man kan… Jag försöker vara lite ”konstruktiv”, det tycker jag är roligare än att bara skriva att allt är bra (vilket är ganska okonstruktivt). Jag skriver vad jag tycker, utan för mycket krusiduller.

bonus_round

Bonus Round har två systrar utan efternamn gjort. Det är TV-spelsnördiga serier som bjuds för hela slanten som var ganska dyr i det här fallet. 50 kr tycker jag är lite saftigt för ett A5-fanzine egentligen, men jag fattar att det kostar att trycka snyggt. Det är lite klassisk Nasses Nekrozin-formel över detta. Snyggt tecknat, snyggt tecknat men manusen är ickeexisterande. Serierna känns tecknande för tecknandets egen skull. Det är kanske svårt att göra bra serier med substans baserade på TV-spel…? Vad vet jag… Jag har aldrig riktigt försökt själv. Men det kryllar inte direkt om bra serier i ämnet. Jag saknar nog lite serier om människorna som spelar spelen. Kort sagt. Snyggt, jättesnyggt, men ganska lite substans.

delirumkatten

Deliriumkatten Ett ganska klassiskt fanzine. En klassisk titel. Jag minns att man läste om det i BoB på tiden man själv inte vågade skicka in till fanzinesidan… (Eftersom jag upplevde att det var ”riktiga fanzinetecknare” som skickade in ”riktiga fanzines” till den sidan… Nä. Självförtroendet var inte stort.) Det står varken nummer, pris eller utgivarens namn på tidingen! Jag får tillämpa detektivarbete för att spåra utgivaren och tecknaren Björn Ahlén. Han och Karin Kjäll har gjort ett bra fanzine med vardagsrealistiska serier om mer eller mindre varaktiga möten. Karin Kjälls serie är som vanligt jättebra. Jag skulle tro att det här fanzinet kommer att hyllas när det blir recenserat och det förtjänar det i sanning. Synd att det här fanzinet inte såldes officiellt på mässan för det förtjänas att läsas av fler. Det var det bästa fanzinet jag fick med mig hem det här året. Karin ville hellre byta än ha pengar. Så ska det va!

nordens

Det här är inget fanzine. Det här är en bok! Nordens Stjärnor 1. En väldigt snygg sådan dessutom. Daniel Olsens omslag sålde albumet. Han tecknar som jag vill kunna teckna, precis där cartoon och realism i mina ögon möts! Thomas Feels har skrivit manus och massa andra har tecknat, tror jag. Massa upphovsmän är inblandade och stilarna spretar åt alla möjliga håll.
Jag kör min egen serie Ångestmannen i Svenska Superserier men är ändå en väldigt sporadisk läsare av tidningen tyvärr. Jag tror att just spretigheten är anledningen att det blivit så. Om det är något jag har svårt för så är det stelt ritade superhjälteserier. Men nu har jag köpt den här samlingsvolymen som nu ska jag ge Nordens Stjärnor en chans, ok…

boneparty

Bone Party. Eller Boner Party? Mängden bikinibrudar som krigar är stor här. Det här fanzinet fick man jobba lite för att få köpa. Daniel Olsen släppte det närmast motvilligt. Han tecknar sjukt snyggt. Men det är som att det här är ett häfte som Olsen vill ha för att sälja in sig som illustratör, för det innehåller mest bilder. Snyggt tecknat och presenterat dock.

agnosis

Agnosis Nr 14. Har Li Österberg gjort så många Agnosis nu!? Ja, det verkar så.
Patrik Rochling tuschar den första serien och den har en helt annan linje. Jag trodde att Li gått över till att tuscha digitalt med platta eller nåt först.
Omslaget är stilfullare och formsäkrare än på länge. Jag tycker hennes serier har blivit pratigare, det är mycket ”talking heads”. Jag skulle gärna se henne teckna lite mer action. Blandningen av prat och action skulle gynna helheten, inbillar jag mig. Egentligen gillar jag hennes självbiografiska och realistiska serier mer än den grekiska mytologins samlade mysterier (jag tror jag engagerar mig mer i riktiga människor, även om de är seriefigurer så att säga), men Li är alltid bra och läsvärd. Och någonstans känns det bra att att hon gör de serier hon verkligen VILL göra.

rob-o-bob

Rob & Bob satsar på att re-makea Mega Python i eget namn, kan man säga. Rob & Bob är en ambitiös antologitidning där upphovsmännen polar med sina idoler och annat löst folk som vill vara med. De har en bra blandning i Nr 3. Kanske lite för mycket pubertala B-skämt som breder ut sig över hela sidor – jag läser hellre riktiga serier – men annars kanonbra. Både Rob och Bob tecknar bra och behärskar seriemediet irriterande bra för att vara tio år yngre än mig.
Köpte även en gammal grön tidning med dessa herrar där man fick mycket bra serier för en tjuga. Prisvärdats på festivalen, som enskilt verk.

robe_garden

Robe garden. Här är Rob solo. Nummer tre av hans egen tidning. Sjukt snyggt tryck. Vit färg på blått papper. Det är ett ganska gammalt fanzine. 2011 är det utgivet.  Manusen har blivit bättre på senare år. Här känns det lite som jam-serier i vissa fall. Först händer det så händer det så händer det… Inget fel i det, en del i en naturlig utvecklingsprocess, men det snygga omslaget sålde in förväntningar som inte riktigt infriades.

spejs

SPEJS av Jenny Hannula. Kan man säga det på engelska, så det blir rätt? Fanzinet är på engelska nämligen, men titeln är en försvenskning. Jenny tycker nog det är lika tråkigt att rita bakgrunder som jag tycker. KAnske skulle hon inspireras av Kellerman och copy-pastea in en o samma bakgrund i flertalet rutor. Figurerna är svängigt tecknade och har sköna personligheter, men de hänger liksom lite i luften. Mycket prat blir det också, lite ”talking heads” här också, men när det väl blir action svänger det loss regält!
Man blir dock lite lurad på konfekten. Men en titel som SPEJS förväntade jag mig rymdskepp och tjoflöjt. Serien borde nästan heta TRUCKS istället, för det körs ärligt talat mest lastbil. Det är ganska lite som säger att den här serien behöver utspela sig i en sci-fi-setting egentligen. Det enda som sätter serien i sci-fi-setting är egentligen en strålpistol och Magi-liknande krafter som verkar blivit standard i Sci-fi-svängen efter Mass effect-spelen.

yxa_o_klinga

Yxa och Klinga och Cowboy Express av Jan Hoff. Tror jag… Skriver eller tecknar Jan? Gör han lite av varje? Tror det. Jag är förvirrad. Yxa och Klinga känns lite ”folkhemsk”. Det är Emil i Lönneberga-Sverige med logslagsmål och sånt som var modernt förr. En serie för 91:an kanske? Cowboy Express är ”en gammal serie” enligt vad som står i häftet och den är tecknad i en väldigt realistisk stil. Som vanligt när en seriestil blir lite för realistisk tycker jag att bildberättandet börjar halta lite. Realistiska teckningar är konst eller illustration, för mig, men det är såklart olika vad man tycker. Gött med en serie i en härligt stofil genre som western!

gott_mos

Apropå gött… Klart en samling serier från Göteborg ska heta Gött mos! Jag känner mig som en halv Göteborgare på nåt sätt, troligen eftersom jag är västgöte i blodet. Men också eftersom Serieateljen i Göteborg är ett trevligt gäng. Smakar det så kostar det. Hundra spänn! Till stor del är Gött mos en katalog som visar upp smakprov på tecknarna i Serieateljen. Jag kan tänka mig att de använder tidningen som sin årliga produktkatalog.
Jag vet redan vad Max Gustavssons vassa satirteckningar går för. Kul att se Jan Kustfälts Dodo and the underdog i svensk översättning. Serien har dock inte begåvats med ett svenskt namn till denna publicering. Får man föreslå det svenska namnet Berra och byrackan? Den nye kille Bård imponerar stort med en spretig anarkistiska stil. Den påminner om något, men jag kan inte minnas vad.

Det här inlägget postades i Fanzines, Nörderi, serier. Bokmärk permalänken.