Lenneér bloggar och poddar

Jag har skickat fanzine för glatta livet i veckan. I stort sett alla medverkade i No Milk & Honey Journal har fått sig ett fri-ex och en del beställningar både på den och Party med Pluto har droppat in. Nu ´som fått och läst får gärna höra av er med kommentarer och åsikter! Kommentera här på bloggen eller maila. Efterdiskussionen kring ”Party med Pluto” står också öppen för den som vill delta på något sätt. Följ allt om’ett här>> .
Grovt räknat kan jag redan ha såld så tryckningen av de två fanzinen gått ihop sig! Fantastiskt… Jag brukar aldrig räkna på sådana saker mer än grovt… Det känns bäst… Nackdelen är att jag har börjat göra små upplagor och lagret sjunker snabbt, men det är ifs en angenäm nackdel.
Det får bli nytryck av några titlar inför Small press expo senare i vår. Ska försöka ta mig dit, tänkte jag.

Ikväll klarade jag av Zelda: Twilight princess (Z:TP). Efter 70 timmars spel satt jag med ett värkande L-target-finger och såg eftertexterna rulla. Ja, 70 timmar har jag spelat sammantaget. Det är faktiskt sinnesjukt! Jag påstår ingenting annat. Det motsvarar nästan två arbetsveckor. Men då gjorde jag ”grovjobbet” nattetid i Lerdala under julen. Jag har hört och läst att det går att klara av spelet på halva den tiden, men jag är glad att jag tog mig tid. Ett spel av det här slaget konsumerar man inte. Inte i min värld åtminstone. Man upplever dem. Vill man springa gatlopp och känna adrenalin så finns det genrer för det. Äventyr är för äventyrare.
Att spela Z:TP har varit njutning. Det är det säkert för alla som någon gång förlorat sig i ett Zelda-spel. Nintendo har lyckats väga nytänkande och välbekanta komponenter.
Att utmana och överträffa Ocarina of Time är inget lätt uppdrag och ska jag vara helt ärlig tycker jag inte de har gjort det heller. Den gången var det revolution. Nu är det evolution. Den gången ritades Hyrule upp och den klassiska historien serverades på silverfat. Varje scen, varje tempel och varje boss kändes märkligt självklar. Den här gången serveras en mer komplex story där man förutom ren japansk lekfullhet kan undra om inte manusförfattare och karaktärsdesigners rökt på ihop under arbetet med spelet. Transvestitclown som är kanonexpert… någon…!?
Sedan var det där med svårighetsgraden. Jag har aldrig gillat svåra spel. De kan snarare vara fruktansvärt frustrerande. Men man vill ju svettas lite, känna puls… Z:TP bjöd inte riktigt upp till dans där. Hur många gånger dog jag i strid med en fiende…? 4… 5… kanske… högst… (ramlade ner i stup och avgrunder gjorde jag säkert 50 ggr dock)
Men det spelar liksom ingen roll. Även solen har sina fläckar säger man. I fallet med Z:TP är t.o.m skavankerna skönhetsfläckar. Man kan inte återuppfinna hjulet. Man måste förnya det. Man måste våga förnya det. Här kommer det där med evulution igen… Och njutning.
Varje fiende har jag mött med ett leende. Bossarna är så fantastiska att man egentligen inte vill besegra dem. Inte ens problemen och pusslen har vållat ångest. På två ställen körde jag huvudet i väggen, men då var det lika kul att samla rupees till donation eller slå ihjäl några timmar på fiske.
Z:TP är slut men har på ett annat sätt bara börjat. Det känns som jag trampat varje stig och lyft på varje sten, trots att jag vet att det fortfarande finns mycket kvar att upptäckta. Det finns fortfarande minispel jag inte provat och platser jag inte besökt. Det finns fortfarande spöken att hitta och insekter att fånga.
Men sammataget är jag ändå hemma från Hyrule. Det har varit en fantastisk resa.

Nu har jag uppdaterat hemsidan med information om de två nya fanzinesläppen.
Party med Pluto är ett nytt solosläpp. Serien som jag trodde skulle vara den bastanta basen i mitt påtänkta fjärde fanzine blev istället ett helt eget släpp. Så kan det gå. Parallellt med mitt jobb på högskolan under de senaste månaderna lyckades jag teckna 38 sidor serie. Det var en sådan där historia som bara krävde att bli återberättad…
Det rör sig i korthet om en dokumentär skildring av en festnatt i Stockholm i höstas. Jag fortsätter på det realistiska spåret, men försöker göra det på ett nytt sätt. Det är inte så stelt och knastertorrt som det låter. Det är tragik kryddat med komik. Precis som verkligheten.
Obs: Förstaupplagan av ”Party med Pluto” är nästan löjligt limiterad. Detta eftersom serien mynnade ut i en intressant diskussion och ett konstprojekt jag gärna vill redovisa i en framtida andra utgåva. Första tryckningen ser jag främst som en prov- och arbetsupplaga. Men de överblivna exen är up for sale. Vill du ha serien nu, beställ fort. (Dessutom: Det här gör att jag kan göra som George Lucas… Jag kan pracka på er samma skit flera gånger och hävda att det är förbättrat och ”min ultimata vision”… Moohahaaa… Eeh… Nej. Skoja bara. Ehrm.)
Klicka här för mer info om serien/konstprojektet Party med Pluto>>.
No Milk & Honey Journal är en samlingstidningen jag länge ghar funderat på. Ett organ för de oetablerade närd av sann naiv-anarkistisk fanzine-attityd. Nu sker det i form av ett fanzine från det extremt underjordiska förlaget No Milk & Honey Comics. Första volymen har realism som tema och stoltserar med säljargument på omslaget som ångest, våld och homoerotik. Vad kan gå fel? Serierna har gjorts av Johannes Streith, Pers Svensson, Karin Käll, Peter Johnsson, Johan Cedmar Brandstedt, Christopher Johansson och av mig.
Mer om No Milk & Honey Journal no.1>>

Dåså. Beställ dem! 20 kr st + porto. 50 kr för båda inkl. porto. I min garderob gör de ingen nytta. Och jag måste som vanligt sälja åtminstone halva upplagorna för att de ska gå ihop ekonimiskt.

Nu är jul- och nyårsfirandet definitivt över. Tillbaka till allvaret. Tillbaka i Ronneby. Tillbaka till o jobba på biblioteket. Tillbaka till ritbordet. Livets hårda skola… Ööh… Nåja… Det kunde ju varit sjutton gånger värre.
Jag gjorde det faktiskt! Jag rodde två projekt i hamn när jag var upp i Skövde! Två tryckta fanzines som nu officiellt finns! Pukur och punpetter (eller vad det heter)!
Att jag tryckt två fanzines samtidigt har faktiskt aldrig hänt förut. Men man får planera och effektivisera när de goda kopieringsmöjligheterna finns 32 mil bort.
Jag har haft lite problem med datorn sedan min återfärd och inte kunnat uppdatera här om de nya fanzinen Party med Pluto och No Milk & Honey Journal… Men det kommer! Det är på gång uppdateringar på fanzinesidan i detta nu. Det förstnämnda seriefanzinet mynnade ju också ut i ett helt litet koncetuellt konstprojekt. Spännande värre. Mer om det senare, som sagt. Bloggar igen när det finns mer att blogga om.

En ångestosande promobild för serien/konstprojektet Party med Pluto så länge. Party on, Wayne!

Gott nytt! Igår BLS i Borås. Idag soft BFD. GV. Tid för reinkarnation. Tid för tankar.
Hoppas att tvåtusensju blir ett år som flödar av kreativitet och vackra ord och tankar.
Man kan ju alltid hoppas.

God jul, bloggen. God jul, Sverige. God jul, världen. Jag skulle bloggat igår, julafton, men denna hälsning. Men det var mycket att stå i då. Idag bet kölden till och det orkade sig nästan ner under noll… Det låg rimfrost på marken och för några timmar kändes det nästan som en riktig jul.
Jag och farsan var ute och klev i skog och mark tidigare idag. Skogen är vacker inbäddad i frost. Nästan magisk.
Många har fått sig ett digitalt julkort av mig i år. Det sparar både tid och pengar. Tror jag skickade 25-30 på en kvart. Digitala julkort känns som ett näst intill fullgott alternativ. Faktiskt. Åtminstone till dem man mestadels kommunicerar med digitalt. Jag gjorde en kollektion med tre olika och gav ”don efter person”. Målet var att jag skulle gjort fler, men det hann jag helt enkelt inte. Hoppas ni gillade julkorten, ni som fått.
I förrgår summerade de julhandeln på tv-nyheterna. Svenskarna julhandlade för 52 miljarder i år. Det är rekord, men ett måttligt sådant. Experterna hade räknat med högre siffror och säger att vintersportsaker hade fått upp siffran ännu högre, om julen varit vit… Hur kan det bara gå upp och upp? Hur kan det bara konsumeras mer och mer? Less is more… någon…?
52 miljarder. Det är lika mycket som Ghanas bruttonationalprodukt. Och då är vi ett litet västvärldsland. Det är sjukt.

Igår skedde första mötet med Wii hemma hos Thobe! Kul som skam att äntligen se maskinen in action! Maskinen stod och tornade upp sig i Thobes bokhylla likt en mäktig obelisk av marmor… Det är träffande hur totalt Nintendo har tänkt om i hårdvarudesign-frågan! Man har ju vetat om det ett bra tag men det blir liksom inte påtagligt förrän man ser maskinen på riktigt. Gamecuben valde man att designa som en leksak, som i mina ögon skulle kunna misstas för en dagis-lunchbox. N64an vet jag inte hur de tänkte när de utformade. Antagligen tänkte de inte alls. Den ser in facto inte klok ut alls.
Men Wii ser klok ut. Wii ser ut som en gåva från en annan bättre värld! Ja, den ser egentligen ut som en liten extern hårddisk. Fantasilöst? Nejrå, ett genidrag! Nu kanske till och med vuxna med riktiga jobb och ordnade liv ”kan med” att ha ett Nintendo tv-spel i sitt hem. Wii utstrålar med sin fasad mognad och ett avstamp.
Kontrollen då. Det kändes som en stor stund att äntligen få håll Wii-moten. Den var tyngre än väntat, antagligen hade jag räknat med det värsta eftersom jag hört att den skulle vara lätt. Mjukvaran och gränssnitt då. Markören fladdrar spasmiskt över skärmen och det får mig att inse hur exakt och känslig kontrollen är och hur väl det kommer att utnyttjas i kommande spel. Nintendo har ogenrerat lånat gränssnitt och design från Apple och samtidigt renodlat den äldsta av sina strategier. Det ska vara kul att spela. Det ska inte vara en hel vetenskap eller en livsstil. Det ska bara vara kul.
Och kul är det… Jösses! Wii Sports åkte i och snart svingades Wii-motes brutalt och vågat genom rummet. TVn fick vridas för att bereda mer rymd. Wii krävde mer rymd. Tennis och bowling har aldrig varit såhär kul tv-spelsform förut. Och det kommer nog att dröja tills de blir det igen. Det är ett som är säkert. Jag fick aldrig riktigt in känslan på golfen. Både den och boxningen är säkert kul de med, bara man ger dem lite mer tid. Vad boxningen tyvärr inte är är ett nytt Punch-Out. Det vore något till Wii! Ett hederligt Punch-out med Soda Popinski och grabbarna jag glömt namnen på.
Nästan lika kul som att spela är att att titta på den som spelar. Man ser sanslöst fånig ut när man står och viftar! Men det är inte lyteskomik. Snarare delad glädje. Hur skapar man den typen av… kemi?
Det blir också en påminnelse om vad tv-spel ska vara. Om man reducerar bort allt ända till kärnan och minns att grafik och sånt egentligen bara är kosmetika. Underhållning.
Och Wii är underhållning i dess renaste form.

Vuxna män gör saker tillsammans…

Jag lämnar Ronneby imorgon för Lerdala och traditionellt julfirande med familjen. Det ska bli trevligt och mysigt. Gamecuben har jag packat med mig. Ja, vadå då? Skulle jag klara två veckor utan att ha fått bita på allvar i Goron Mines…? Skulle inte tro det.
Ja, jag har spelat en hel del Twilight princess sedan senaste bloggningen. Liksom alla bra upplevelser är det någonting som bara växer. Och ändå är jag bara i början av äventyret… Får svindel när jag tänker på det. Som sagt, fortfarande för lite tid för ett samlat intryck…. Men gudars, vilket bra spel det är…
Egentligen borde jag ogilla situationen. Den förändrar mig. Den får mig att bli just sådan jag inte vill vara. En passiv konsument som dödar timmar och dagar på att stumt ta emot istället för att omsätta min kraft i kreativitet. Siyuationen transformerar min blogg från ett intelligent tyckande subjektivt forum till en hjärndöd nördblogg!
Men nya stationära Zelda-spel släpps inte varje dag. De gör ju faktiskt inte det.
Dessutom är mitt samvete ganska rent. Jag såg till att vara nästan sjukligt kreativ veckan innan Twilight princess släpptes. Tecknade, tuschade och databehandlade som en gnu. Om allt går i lås nu trycker jag två nya fanzines innan jul. Ett samlings- och ett solo. Jag vågar knappt skriva det… Det har nämligen aldrig hänt förut. Det brukar ju gå typ 1,5 år mellan gångerna jag gör ett zine annars. Avstår därför från att skriva mer tills jag vet att saken är i hamn, eller inte.
I Skövde har Thobe lagt sin hungriga labbar på en Wii. Idag. Han fick en till sist, utan bli ett nervvrak. Han kan nog räkna med att bli våldgästad i julfriden…

Zelda: Twilight princess i hamn. Stämningen är mättad, euforisk och spännt förväntansfull när spelet är kvar i plasten. Asken känns tung i min hand, det känns symbolladdat. Luften darrar. Nästan elektriskt. Snart…
Plasten borta. Bojorna borta. Besten är befriad. Manualen är tjock, men det finns ingen tid att ödsla vare sig på den eller Nintendo-reklam-foldrarna… Den lilla Gamecube-skivan är gul. Ful-gul! Inte ens om man kisar och tänker gyllene tankar kan man få den till guldfärgad! Jag antar att det är tanken…
Kuben laddad. Nu kör vi. På med strömmen. Greppar kontrollen. Orginalkontrollen. Den med skak.
Får jag epelepsi av skiten? Nej.
Vill jag köra i 60Hz? Ja. Det är klart! Vem vill förfula?
Introt rullar igång.
Det är vackert och stänningsfullt. Det är nästans gripande. Och det är nästan så nära poesi man kan komma i ett elektroniskt media. Link rider på Epona. Över en mäktig bro, på randen till en mäktig övergrund och över gröna fält. Det känns igen från Ocarina of Time. Bekant. Inget nytt under solen. Man har sett det förr, men man är fortfarande inte mätt. Det är vackrare än någonsin… Redan introt skvallrar om att musiken också är bättre än någonsin.
Jag startar. Namnger Link efter mig själv, traditionen trogen. Med försiktiga steg påbörjar jag min resa. Respektfullt. Avvaktande. Allt ska tittas på och provas. En ny by och en ny värld möter mig. Det är mer omtumlande än vad jag trott. Någonstans i det undermedvetna trodde jag väl att jag än en gång skulle vakna upp i Kokiri village och kuta iväg för att snacka med Dekuu Tree…
Jag bekantar mig med miljön och byborna och gör vad jag blir tillsagd. Jag vallar kor, fiskar, köper en slangbella…Sedan bär det av på ett småmysigt miniäventyr, med träsvärd och lykta.
I vanlig ordning vaggar Nintendo in sin publik i något sorts lugn. Bara för att brutalt krossa det just som man börjar känna sig hemma…

Jag har spelat 3-4 timmar men det känns fortfarande som jag rör mig anslaget. Det står redan klart att spelet bär en mörkare och mer psykadelisk ton än självaste Mayoras mask…
Klart är att det är för tidigt att omfamna spelet. 3-4 timmar är för lite för ett Zelda-spel. Jag måste se och uppleva mer. Hittills har jag inte släppt kontrollen en enda gång…
Sova? Njaae… Eventuellt.

Imorgon ska jag avhämta det nya Zelda-spelet The Legend of Zelda: Twilight princess (Z:TP)! Ett ex ligger bokat klappat och klart. Det är en stor dag, om man är Zelda-fantast. Och det är man ju! Ända sedan 8-bitars orginalet till Nes har jag tagit del av alla Zelda-spel (Game boy-äventyren Links awakening, Oracle of ages, Manish cap och Four swords undantaget… Det var visst rätt många…:-) till Nintendos konsoler. Nästan så att man känner sig som en gammal räv… En sån där som hittar nördiga referenser till Nes-spelen och får ett sånt där fånigt leende bara av att hitta klassiska föremål från förr. Ryktet säger att ljuslyktan från Nes-orginalen gör comeback. Herregud! Vi snackar DEN ljuslyktan! Som man har längtat… Här ska brännas buskar!
Nu har det ju blivit rätt konstigt, eftersom de skjutit över Z:TP och gjort den tll en releasetitel på Wii. Spelet utvecklades ju som en Gamecube-titel. Men Nintendo är berömmande smarta som inkluderat Wii-funktioner och gjort det till ett starkt Will-start-släpp. (Men nu finns det ju inga maskiner istället… se mitt förra inlägg nedan.) Z:TP missar ingen eftersom det finns till två plattformar. Ett komersiellt genidrag.

Men hel tydligt är att Z:TP är spelkubens sista stora stund. Jag ser det som en stolt krigares sista strid. Det är spelet alla Gamecube-ägare har velat ha sedan dag ett. (Under julen tänkte jag skriva ett nytt långt Tv-spelsnördigt inlägg och kåsera kring Gamecube-åren. Klart är att jag väljer att se Z:TP som ett av de sista Gamecube-spelen, inte främst ett av de första Wii-spelen, på grund av utvecklingsplattformen.)
Wind waker var ingen dåligt spel, men när allt kommer omkring en fläkt av uppgivenhet. Fansen sökte en uppföljare värdig Ocarina of time. Fansen sökte något som kunde matcha den spelupplevelsen och det äventyret. Det kunde Wind waker inte matcha, trots grym design och grafik att dö för.
Idag släpptes den riktiga uppföljaren. Idag släpptes Z:TP. (Till Wii har det varit ute sedan den 8e dec.) Det är Zelda ”på riktigt” igen. Det ska ridas på Epona, svingas mästersvärd och letas rupees igen. Hyrule ska räddas. Igen.
Återkommer i helgen med mina intryck. Förväntningarna är hyfsat uppskruvade…
Allt annat än eufori är ett magplask.