Kingen på pingis

Svensk film. Ångestfilm. Persbrandt som stenhård rappkäftad snut i ännu en polis-film. Colin Neutly-filmer (nej, jag kan inte stava hans namn… och jag har inga planer på att lära mig det heller) där Helena Bergström spelar kaxig i huvudrollen i 1.30 och sedan gråter… Sommarporträtt av barndomar där blonda kvinnor som badar nakna i skogsjöar och män som visar snoppen…

Men då och då blir man glad. Jag pratar om svenska filmer som behandlar och signalarerar ångest på ett positivt sätt. Filmer som tar mediet på allvar och visar upp en vardag verkligare än verkligheten. Då och då ser man en film som innesluter en med den där må-bra-ångesten som bara en svenska film kan…För aldrig kan en amerikansk film tala till mig. Jag köper det inte. De är inte människor jag känner. De är Barbie-dockor som bor i glattiga dockskåp designade som kulisserna i Beverly Hills.
Förra året var det Du levande som fick mig att fnittra i en månad över hur tråkrolig tillvaron egentligen är och hur Sverige kan vara så vackert och så skitfult på en och samma gång.
Ikväll såg jag Ping-Pong-kingen av Jens Jonsson. Också en sån film. En film där Roy Anderssons ande ligger som norrländsk snödimma över varje scen, varje typ-casting, varje ful tapet och varje komposition…
Och det var vackert. Shit vad vackert det var… Köp den, hyr den, Stjäl den. Se den.

Det här inlägget postades i Film. Bokmärk permalänken.