Jag håller på att klippa ihop en bakomfilm till min senaste film One man army III: Shards. Resan är målet, brukar man säga. Och i fallet med OMA3 var resan 17 år innan jag lyckades ”samla ihop skärorna” av den trasiga filmen och sätta ihop den…
Filmen är nästan klar. Den blir längre än själva kortfilmen (det brukar de bli) och klockar in på närmare 30 minuter. Att avgränsa sig och inte upprepa sig verkar vara det svåraste den här gången. Det finns väldigt mycket att berätta och det är kul att man gjort en liten filmserie som har en legacy… Men hur mycket kan man prata om det utan att tråka ut tittaren – och hur mycket ska man prata om de två tidigare filmerna i en film som ska handlar den tredje filmen. Hur mycket ska man fokusera på ämnet eller sväva ut i sidospår? Och vad är en bra speltid för en sådan här video egentligen? 10, 20 eller 30 minuter?
Min erfarenhet är att bakomfilmer till kortfilmer och videos välter inga kiosker direkt. De har sin publik, det finns ett fåtal som tittar, uppskattar och kommenterar. Bakomfilmer är roliga och ganska ”enkla” att göra. Ibland upplever jag att de gör sig nästan själva. Det behövs ingen planering och inget manus. Det är mer som att bygga LEGO med det man råkar ha till hands. När jag gjort min Youtube-serie Ångestspel har jag upplevt att bakomfilmerna blir en ventil för det oanvända materialet som blev ganska bra som inte kom med. Det kan vara alternativa tagningar, varianter på scener eller bloopers. Det är liksom ingen nytta med det, men man vill liksom inte kasta det. Någon kanske gillar det. Man lägger det i en bakomfilm. Det blir extramaterial för nördar.
Jag älskar själv behind the scenes filmer – DVD-extramaterial – om man är på rätt humör för det. Det är man inte alltid, men ibland är det det bästa som finns.
Och… En bra sak med bakomfilmer till egna filmer; De matar ens egna ego.
Jag känner mig ganska mycket som en cool indendentfilmskapare när jag gör dem.
Och det, om inte annat, är ju alltid något…