Jag har jobbat på webbyrån Noisy Cricket i Ronneby i lite mer än ett år nu. Det är faktiskt häftigt. Jag jobbar med något i en bransch jag inte visste mycket om för ett år sedan.
Jag kom som en tecknarsnubbe som kunde lite Photoshop. Det var åtminstone min egen syn på mig själv. Visserligen utrustad med en teoretisk högskoleexamen i medier och tio års erfarenhet av att driva projekt. Men fortfarande reducerade jag bilden av mig själv till en tecknarsnubbe som kunde lite Photoshop, varken mer eller mindre.
Jag ignorerade all tyst kunskap jag samlat på mig genom åren av att konsumera kultur. Jag kunde inte se att mitt intresse för konst, film och spel – och att gärna bryta ner det till en nördig nivå – hade genererat kunskaper. Jag ignorerade all kunskap och erfarenhet jag fått att att driva Svenilgames-projekt, teckna och publicera serier och arbeta med alla beståndsdelar i ett tiotal kortfilmprojekt. Jag brukar säga att det var tre kurser i min högskoleutbildning som vara relaterade till det jag jobbar med nu. En kurs där vi gjorde webbsidor, en som behandlade ”nya mediala former” och en om gränssnitt. Men det är inte riktigt sant. Sanningen är snarare att allt var relevant.
Jag kan tycka att det är lite trist att jag började jobba med webbdesign precis när webbdesign blev ute. Missförstå mig rätt. Nu dominerar avskalad enkelhet och funktion före yta. Att designa handlar i mångt och mycket om att avdesigna. Att reducera något till sin minsta beståndsdel. I webbsidans fall är det information och funktionalitet. Allt annat är egentligen lullull. Jag gillar lullull, men jag kan inte ändra internet.
Det är apparnas fel. Apparna och Facebook har förändrat webben. Vi söker tillgänglighet och information snabbt istället för att hänföras. Numera är content king. Facebook lärde oss att det plötsligt var ok att scrolla en kilometer precis som Apple lärde oss att Flash var ett skällsord. Webbvärlden är ombytlig.
På jobbet jobbar jag mindre med grafik och design och mer med kundkontakter nu. Det är sådär, men det är fullständigt logiskt att det blivit så.
En sak jag lärt mig på Noisy Cricket är att separera mig själv från verkligheten. Vad jag tycker är sällan relevant. Det gäller istället att förhålla sig till hur saker är. Jag tror det är nyttigt. Oavsett vad man sysslar med gäller det att sätta sig i kundperspektiv. Spelar det någon roll att man tycker att G+ är mycket bättre alternativ än Facebook om 95% av användarna inte håller med? Man kan tycka vad man vill, men det ändrar inte faktum. Vi jobbar inte med att tycka saker, vi jobbar med att sätta oss själva i sammanhang.