2011 var året då jag lyckades vända år av famlande till någonting yrkesmässigt. Det gick så långt att jag hade förlorat tron på allt jag trodde på. Jag testade en massa skit 2011. Jag satt på Sifo och ringde tusen otrevliga personer som inte ville svara på mina dumma frågor. Jag var högskolelärare. Igen. Jag renoverade konsoler. Och jag började jobba på världens coolaste webbyrå Noisy Cricket. Mediabranschen, hej hej! Inget mer fiskande efter vik-timmar på biblioteket. Inga mer klassrum med motsträviga gymnasieungdomar. Istället har det blivit webbdesign, appar, grafik, illustrationsuppdrag och lite frilansskiveri om spel och punk.
Plötsligt kan jag kalla mig för ”graphic designer” nästan utan ironi och förväntas läsa Cap & Design och hålla koll på de senaste trenderna inom webb- och innovationsdesign. Det har varit omvälvande.
Det känns märkligt att säga och skriva det, men 2011 var karriär. På riktigt.
På grund av ”riktigt” jobb fick ”det andra” växla ner. Med det andra menar jag mina kreativa hobbies. Det som varit ett heltidsjobb nära nog när jag varit arbetslös.
Jag har ändå fått mycket serier tecknade. Jag tecknade bland annat perverst mycket Ångestmannen. (Så mycket att jag helt tappat lusten att färglägga i Photoshop) Så mycket att det ligger en färdig osläppt bok hos förlaget.
Faktum är att den yrkesmässighet jag nämnde ovan väckte en introvert motreaktion. Ett befängt sökande tillbaka efter ursprung. Jag gjorde Stål-Tintin #1, mitt mest retrofila fanzine hittills. I skrivande stund är serien till fanzine #2 nästan färdigtecknad. Och två andra längre serier kan faktiskt bli klara inom överskådlig framtid. Ska 2012 bli året med 3 st fanzinesläpp? Om de tre som ligger i pipen nu blir klara fort borde man hinna med ett fjärde lätt. I båda fallen är det personbästa.
En film ligger i pipelinen. Lovecraft-filmatiseringen The Shadow out of Time som jag gör tillsammans med Richard Svensson/The Lone Animator. Vi spelade in allt i juli i somras under en extremt effektiv dag.
Filmen blev inte klar 2011. Nu satsar jag på 2012. Sjukt mycket efterarbete återstår.
Avslutar med att lista lite årets bästa/sämsta:
Årets bok: Jag har läst mycket bra under 2011. Ska jag välja en bok blir det häftiga hårdrocksjournalistiken Blod Eld Död. Ett dokument över 80- och 90-talets underjordiska extremmusik – en scen som jag egentligen aldrig varit nära. Jag kan lyssna på Entomed och lite retroroligt på Bathory, men egentligen är death- och black metal utanför min horisont. Därför blir det också kul att läsa om. När kommer det egentligen en bok om hardcorescenen på 90-talet? Ska man vara tvungen att skriva den själv?
Överlag läste jag mycket hårdrock 2011. AC/DC och Metallica-biografin. Johnny Cash och Pluras biografier är väl inte speciellt hårdrock, men bra biografier.
Årets skiva: Med Invasionen och årets Saker jag sagt till natten har Dennis Lyxzén gjort sin bästa skiva någonsin. Inte för att förneka The Shape… eller för den delen det direkta i Everlasting. Men att strecklyssna Refused idag är inte precis lättsmält. T(i)NC lyckades aldrig göra en bra skiva. Det är sanningen. På livescenen var de grymma, men på skiva ganska tråkiga. Saker jag sagt till natten är en jämn helhet som skickar blickar både framåt och bakåt. Som en recensent skrev; Kul att nån lyckas göra positiva glada låtar i Joy division-mall.
Årets upplevelse: Wrestlingen i Malmö i april var en oerhört uppfriskande upplevelse. Fantastisk roligt att den här sortens underhållning finns i Sverige! Fantastiskt att det finns en scen och en hängiven publik! Jag säger äntligen och hoppas på fler besök.
Årets scen: Spamalot. Förra årets julklapp från min sambo var svårslagen. Sällan eller aldrig har jag haft så roligt i en teaterstol. Tänk att sjuk humor från 1974 fortfarande är så uppfriskande.
Årets film: 2011 var året då jag renodlade min stofila sida i fråga om film. Jag kom på att nya filmuppleveler oftast väckte mer hat än välbehag. Det blir lät så när man insett att den bästa westernfilmen gjordes på 60-talet, den bästa sci-fin mellan 1968-1985 och den bästa skräcken under 80-talet. Nu för tiden handlar allt om uppskruvat tempo, trasdockeaction, snurrande kameror och CGI.
I brist på bättre för jag svara Tintin. Två scener skar i mitt Tintin-hjärta. Annars bra.
Årets spel: Som vanligt har jag gejmat mycket. Inte de allra senaste spelen kanske. Slaget mellan Call of duty femtioelva och Battlefield 3 struntade jag i. Krigs-FPS är tråkigt.
Gears of War 3 ryckte upp serien efter en tvåa med identitetskris, men vi fick ju faktiskt precis det vi förväntade oss. Inget mer.
Årets spel för mig får bli Batman Arkham City eftersom det gjorde det ettan gjorde fast bättre. Batman är den ultimata spelhjälten och Batman-skurkarna de ultimata motståndarna. Som lök på laxen: Värdigaste spelslutet någonsin? Skitcoolt. Som taget ur senare års ”mörka” Batman-serier.
Årets besvikelse: Skyrim. Tidningarna skrev att det var fantastiskt bra. Jag fattade ingenting. Var jag det ende som fått rätt spel? Spelet jag fått var snyggt, men skittrist. Blanda örter, uppgradera magier, samla olika metaller och smida, jämföra stats på tusen vapen, greja med inventoryn och kasta saker och springa runt i en spelvärld stor som Småland bara för att hitta mer granskog. Jag la mer än 10 timmar på skiten och hoppades att det skulle lossna. Det gjorde det inte. Fatnasyrollspel i den digitala världen är inte min kopp te. Jag borde lärt mig. Tidigare under året framkallade även DragonAge starkt hat. Fantasy funkar för mig bara i Drakar o demoner, som underhållning i power metal-låtar och i nån kalsong-action-film då och då.
Årets kärlek-blev-till-hat: Nintendo. Det räcker nu. Kompisen har svikit lite för många gånger. Det är inte roligt längre.
Wii U kändes som en frisk fläkt, men när man smällt intrycken kom alla frågetecknen. Skyward sword blev en kulört vift-fest som inte längre lockade.
Man behöver inte Wii om man är äldre än 8 år och har en Xb360.
Sådär. Det var mitt 2011. I korthet.