Nu har jag sett den där Arn-filmen. Och visst är den bra. Se den. Den är inte bara bra som svensk film… utan bra sådär som… en… riktig film.
Kul som skam att det satsas på en genrefilm i Sverige. För genrefilm får man väl kalla en film i genren riddarromantik, även om just den här filmserien råkar bygga på Gillous böcker som sålt i några fler än sju ex...
Surmagen i mig kan reta sig lite på hur skådespelarna pratar… I en film som Smala Sussie pratar alla värmländska, men i ett tidstroget riddarepos kan visst en västgöte lika gärna tala Stockholmska… Innan Stockholm var grundat dessutom. Lös den ekvationen.
Nu hade de chansen att brodera ut lite vacker gammelvästgötska i biosalongerna och gjorde det inte.
Annars bara marginella invändningar… Arns far Magnus kändes väldigt nedtonad och hade inte mycket att säga. Och Lille-Skarsgårds Knut tyckte jag spelade över i kårspex-stil bitvis.
Men, som sagt. Marginellt.
Kul också att känningar var med och satte avtryck på duken! Henning (från bla. From Endor… och OMAL) stökade i bakgrunden i Axvalla ting (på BÅDA sidor i fighten…) och att familjens bekante Sören lyckats få en riktig liten roll i filmen. Ja, han kom som en hästskötare och gick med en lite rollprestation i form av kusk. Imponerande. Och fantastiskt bläng i en både vacker och komisk scen. Han och hans kvinna var med på visningen och berättade sköna anekdoter från inspelningen.
Som sagt. Bra film. Inte bäst. Men bra. Bästa svenska på länge. 210 miljoner kanske det inte var värt… Men det är inte förstås inte mycket som motiverar en sån summa pengar…
I övrigt: OMAL är helt klar och har smygpremiärats i kompiskretsen. Återkommer i det ämnet.
I Lerdala och firar jul... Tradionsenlig standard, kan säga. Trevligt. Gv.
I år gick det inte att se Kalle Anka på grund av atmosfärsika störningar, så jag gick till kyrkan istället. Det kändes både ironiskt och symboliskt på något vis... Vem fixar de atmosfärska störningarna lite lägligt precis till kl. 15.00 på julafton liksom? Någon som känner sig lite bortglömd kanske?
OMAL ska färdigställas helt också och visas för pöbeln. I dagsläget är den 96% klar. Allt "visuellt" på plats! Bara lite "audioellt" kvar att göra!
Jag har skickat ut såna här julkort både analogt och digitalt och önskat "en omal jul".
Mina föräldrar och syster har sett fått se OMAL på en "smygpremiärvisning".
Mammas bästa kommentar om scenen med dinosaurien; "Har ni filmat den på Skara Sommaland eller?".
Det var ju bra tänkt. Bortsett från att Stegosaurusen på Skara sommarland är av sliten avflagnad plast, har en rutschkana som svans och inte rör sig speciellt mycket...
Nu finns en riktig trailer till One man army Legends uppe på Youtube... Jag är nöjd, bortsett från att Youtubes tendens att bråka med 16:9-formatet och den konstiga dubbelexponeringen på Millroad-loggan i slutet...
Se och njut. Men INTE om du är rädd för spoilers. Till skillnad från teasern spoilar den här långa trailern en hel del av både handling och händelser...
Här är länken. Klicka på den eller på bilden.
http://www.youtube.com/watch?v=T9liEKGMczM
Är bara tvungen att göra lite reklam idag... För vissa små pajsare från en viss butik skänker glädje hos mig för andra julen i följd... Hem- och prylbutiken Lagerhaus kan sin skit när det gäller skojiga julsaker... Förra året hade de en arg tomte på allting som med konsekvent argmun fick namnet "Ångesttomten" i vårt ringa hushåll. Ångesttomten var skön för att han stod i samma stela pose och såg konsekvent söt men skitsur ut. Definitivt en tomte för Galago-generationen.
I år har deras nya figur Supertomten skänkt mig mycket glädje.
Supertomten har klippt hål i luvan som han dragit ner för långt, kör med blå kalsonger utanpå tomte-oufiten och spottar sköna onliners i stil med; "Ånej! Julen är i fara" och "Jag kommer på två röda".
Dessutom har han en gris som sidkick. Hur kan man undgå att älska en sån karaktär? Supertomten finns på allt från papplådor till bordsunderlägg till dekaler till disktrasor och en massa annat.
Låt lite absurd serietidningshumor i fel sammanhang berika din jul också. Det kostar bara några tior.
Jag högg Super Mario Galaxy till Wii i lördags. Jag har inte spelat sådär mycket som jag egentligen vill... Kamratposten-illustrationen åt upp förra helgen och jobbet har ätit upp min energi den här veckan...
Men i alla fall...
Gravitatachooon!
Det sa min teknologi-lärare på gymnasiet i tid och otid. Varför minns jag inte, men jag tror att det var något vi tvingades räkna på...
Hursomhelst:
"Gravitation" är det ord som bäst beskriver Super Mario Galaxy där alla standard-superlativen tar slut. Jag är gammal gamer nog att ha en konservativ på plattformsspel. Man springer från vänster till höger. Upp är uppp och ner är ner. Ja, jag vet att Super Mario 64 revolutionerade allt redan för tio år sedan. Det var, och är, fortfarande ett helt fantastiskt spel. Men vad jag vill säga är att Marios nya äventyr revolutionerar genren en gång till.
Super Mario Galaxy ställer allt på ända. Bokstavligt talat. Man springer runt, runt på himlakroppar, spinner Goombas och samlar flummiga rymdkristaller med pekaren... Den ena världen är galnare än den andra. Ideérna och vansinnet tar aldrig slut. Allt ackopanjeras av ett soundtrack som blandar klassiska Mario-låtar med John Whillams. Fullständigt spritt språngande galet! Ibland får man sluta spela och nypa sig i armen för att kontrollera att man inte drömmer.
Att lyfta ut Mario i en hel galax av fantastiska världar är ett rent genidrag. Det känns som Mario hör hemma där. Jorden är liksom inte stor nog för den största av spelikoner.
Super Mario Galaxy är inte bara vackert. Det är rent rörande. Vackert. Och magiskt. Spelglädjen är ledordet som gjort att jag alltid har satsat på Nintendos spelkonsoller. Sällan är spelglädjen såhär ren och levande...
Super Mario Galaxy är en rent utomjordisk spelupplevelse.
Kanske den största resan någonsin.
Jag ha kanske bara sett 15-20% av Super Mario Galaxy och jag förstår redan inte hur Nintendo ska lyckas överträffa det här nästa gång...
"Vill du se en stjärna, se på mig..."
Jag ritade sjukt mycket älgar på högstadiet... I matteblock, på bänkar och i marginalen på tyskaboken... Jag tyckte den svintråkiga serien Hälge var jättebra och lärde mig rita Hälge perfekt i alla vinklar. Sedan ritade jag älghuvuden på en fjäder och skrev "älgstudsare" under. Jag stod nog på toppen av min bana som humorist då.
Sedan dess har jag inte ritat så mycket älgar. Man kan nog tala om en överdosering. Ett missbruk.
Jo, en och annan älg har det förstås blivit när lusten faller på. Men jag har inte ritat älgar organiserat och dedikerat på rätt länge.
I helgen som var stack jag in ett illustrationsjobb för Kamratposten. Det var ett flummigt manus i form av ett skojhoroskop. Flummiga manus är ofta roliga och lättritade. Det involverade bland annat pratande skorstenar och flygande älgar. Ja... Ask no more.
Levererade de färdiga bilderna igår.
Ibland älskar jag livet.
Att rita flummiga flygande älgar och dessutom få betalt för det är svårslaget...
Vem kunde ana att man kunde grunda en karriär på bänkklotter...?
Älgar av ovanlig art...
