2009-12-24
Eråts jolkurt!
Ett som hyllar Lovecrafts små hustomtar, ett där Ångestmannen ger kommersialismen en släng av religionens tunga ok, ett med julstök hos Gerda och Göte...
En del av er har fått dem i fysiskt form, en del har fått dem som e-post. En del får dem bara här. Vassego!
Jag är i Lerdala och nås på mobilen.
När jag jobbade på biblioteken försökte jag trycka in rollspel på avdelningen för "spel och hobby". Det gick sådär, men några rollspelsböcker hamnade åtminstone där. På ett möte kom en absurd våldsdebatt anno tidigt 90-tal upp. Och det är en debatt som märkligt nog bara blossar kring film, dataspel och tydligen rollspel... fortfarande. Det finns inga rollspel som är våldsammare än något man hittar i var och varannan bok på deckar-hyllan. Hela deckar-genren frossar i våld och osmakligheter. Finns det rollspel som är mera sleazzy så slår det slätt mot det man hittar bland skräckförfattarna.
Det handlar som konservativt förhållningssätt. Inget annat.
Därför är det kul att några år senare se Street fighter IV på en hylla på biblioteket. Det är inte ett våldsamt spel. Street fighter är våld. Skala bort våldet ur en arkadfighter och ingenting blir kvar. Samtidigt är det tuggummivåld som inte upprör någon.
Jag tycker kort sagt att det är helt rätt att man kan låna Street fighter 4 på biblioteket och applåderar att Ronnebyn kommun kom igång med sin satsning på de digitala spelen. Rollspelssatsningen var ändå döfödd. Den skulle komit igång 1990. Senast.
Recension: Street fighter IV (Xb360)
Ett tag satt Capcom fast i ett hjul som pumpade ut allt sämre uppföljare i allt mer urvattnade spelserier. Vi tappade nog räkningen på alla Street fighter-uppgraderingar, alla spin-offs och alla cross-overs. Mega man fick en tonårsröst och lyckades bara klanta sig i tre dimensioner. Resident Evil slutade vara otäckt och blev till en stel parodi på sig själv.
Men så hände det.
Med Resident Evil 4 vände det.
Regält.
Capcom utvecklar inte längre spel. De skriver kärlekbrev och levererar dem som paket de till fansen.
Kärleksbrev. Överdesignade kärleksbrev. Jag har svårt att hitta bättre namn på spel som Resident evil 5, Mega man 9 och Street fighter 4. Har man spelar och älskat de tidigare spelen är det nästan så man gråter av lycka. Capcom är tillsammans med Nintendo världsbäst på att ge fansen vad fansen vill ha.
"Tänd ett ljus, för allt du tror på... För den här planeten vi bor på... Tänd ett ljus."
Det krävs inte många minuter med Street figther IV för att inse att vi älskar Capcom som mest när de utvecklas sådär lagom mycket. Det vill säga, när de egentligen inte utvecklas alls utom på ytan.
Street fighter IV snyggt så man storknar! Introfilmen är bland det snyggaste animerade filmsstycke jag sett. Själva spelet med sin tecknade retro-evolverade stil är den snyggade fightern någonsin.
Samtidigt har själva spelet inte utvecklats speciellt mycket sedan 1992. Det är old-schhol gatuslagsmål i ny dräkt.
Var man än tittar finns saker att imponeras av i Street fighter IV. Allt är utvecklat, men allt är också intakt. Ryu och Ken matar fortfarande eldbollar med samma knappkombination. Chun-Lis lår är fortfarande grova som furor. Dhalsims armar ringlar som ålar. Sagat har aldrig slagit hårdare. Blanka har aldrig varit mer elektrisk. De forna rishögarna Zangef och E Honda har legat i hårdträning och vuxit till riktiga bestar.
Det är som att återse ett gäng anhöriga. Som att komma hem. Kampen har kort sagt aldrig varit hårdare.
Men... Lika fantastiskt som SFIV är... lika värdelös är Xb360-kontrollen att spela med. Styrkorset är helt värdelöst. När man gör eldbollar finns risk att man hoppar istället, och det kan man inte riktigt acceptera i ett spel som lever på pixelperfektion och milisekundtiming.
Fightingspel blev aldrig bättre 2009. Men det är fortfarande ett spel som vilar på det tunga arvet från SFII. Världens bästa fighter är fortfarande bara en fighter. Men vilken fighter sen..
Här nedan syns en glimt av en ny serie-episod av Slavskaran. Den färdiga serien kommer i Nasses nekrozin 16 i vår. Det osnygga arbetsnamnet är "Slavskaran 5" men troligen kommer den att heta "Slavskaran vid vansinnets berg". Japp, den parafrasar H.P. Lovecrafts berättelse med nästan samma namn. Läs den om ni inte redan gjort det!
Serien kommer att klocka in på sju sidor och som vanligt i Slavskaran knyter jag an till mitt konstnärliga arv genom att fylla rutorna med skosulor, stora näsor, svett och humor av det anala slaget.
Jag tror aldrig jag gjort så mycket serier som jag gjort 2009... Nålar i maten-serier på löpande band, några relaterade men borttagna serie-sidor (kommer att dyka upp här på lenneer.se i den mån de blir klara), Ångestmannen, minst ett par hemliga projekt på ritbordet med mera. 2009 har - för egen räkning - varit ett produktivt år.
2009-12-03
Två nya serier är nu upplagda på seriesidan! Det kanske blir mer. Det finns en hel del opublicerat som samlats på hög under det produktiva 2009...
Den första serien har varit klar länge, jag har teasat den lite tidigare här på bloggen. Serien heter Till sjöss med Pluto och är baserad på en verklig händelse. Serien utgick från Nålar i maten eftersom jag inte tyckte att den riktigt passade.
Den andra serien är en sammanfattningen av den franska filmen jag såg i måndags. Manuset är det femradiga blogginlägget om filmer i förra posten typ.
Planen är att jag ska sammanfatta mer mindre bra filmer...
Seriesidan hittar ni här, folks: http://www.lenneer.se/sida/serier.htm
2009-11-30
Recension: Couscous (La graine et le mulet), 2007 (Bio)
En gubbe med en skitstor familj bor i en sydfransk by. Han bråkar med sin chef och blir av med jobbet. Hans familj bråkar, skäller på sina barn och äter mat med öppen mun. Gubben köper ett båtvrak som ser ut som skit och renoverar det med hjälp av släkten. De bråkar lite mer, äter mer mat och pratar lite mer med öppen mun. Restaurangbåten blir klar. Alla i hela stan är där. Gubbens familj slarvar bort maten, börjar bråka och gubben drar iväg på moped. De bjuder alla på sprit, men det funkar rätt dåligt eftersom folk vill ha mat. För att underhålla gästerna chockar gubbens yngsta dotter med porrig magdans i ett evighetslångt dansnummer som aldrig slutar. Gubben kör moped någon annanstans. Några bråkar. Skitungar snor gubben moped och han jagar dem. Mera svettig magdans i närbild. Mer gubbspring. Sen är det slut.
Det här kan vara den tråkigaste och mest meningslösa film jag sett. Det är så dåligt att det nästan varvar skalan och blir bra!
Fem fick nog och lämnade salongen under visningen. Bara fem! Jag tycker att alla borde gått!
Jag höll ut. Jag nickade bara till några gånger under de evighetslånga middagsscenerna. Jag minns att jag somnade när folk satt och åt och när jag vaknade satt de fortfarande och åt!
Det här är årets film för alla som älskar franska filmer om folk som äter mat och pratar med öppen mun!
2, 5 timme höll det på!
Jag önskar att jag hade varit hemma och spelat TV-spel istället!
Jag vill ha tillbaka de 2,5 timmarna av mitt liv!
KP #16 har musik som tema. I det numret har jag gjort ett pysseluppslag med en djurorkester. Leta upp tidningen och pyssla loss!
Det händer att jag geniförklarar folk hit och dit här bloggen. Det är egentligen lite slarvigt. Det är lite för lätt att bli ett geni i en dum värld. Om man hårddrar det så rymmer Sverige egentligen bara en riktig stor musiker och låtskrivare. Det finns andra, men de existerar i någon slags skugga.
Det här är den bästa, och nästan den enda, intervjun med Thåström på tio år. Och det är sjukt intressant läsning. Om den skapandeprocessen, resandet och personliga låttexter.
Och om att det egentligen aldrig blir bättre än ”Vad ska du bli?" på första Ebba-plattan. Men det visste vi väl redan? Ingenting stoppar ett skenande tåg...
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/thastrom-1.1002029
Ett långt inlägg om mitt första "fanzine"...
1999-2000 gick jag på serietecknarutbildning i Hofors. Men min serietecknarutbildning började långt tidigare. Åtminstone om man räknar in den självlärande processen.
När jag var liten på 80-talet fanns det bara två TV-kanaler och inget internet. Då fick man läsa och rita serier för att roa sig.
Jag tror det var 1988, det kan har varit något år tidigare, började jag rita serieböcker hos min farmor. Jag brukar fortfarande sitta hos min farmor och teckna när jag är i Lerdala. Det är liksom en koncentrerad bild av min barndom som jag snuddar vid då.
Jag hade tecknat hos min farmor redan tidigare. Det var mycket motiv i form av piratskepp och stora stridsanläggningar kombinerat med vardagsrealism som min pappa med traktor i skogen. Mycket annat fanns liksom inte att göra. Farmor ritade med mig en del. Hon var duktig. Otroligt duktig, tyckte jag då. Men hennes tecknande var ingenting hon skyltade med. Det var någonting hon bara kunde.
Pocketarna jag gjorde var något nytt. Något samlat och organiserad. Något seriöst. Och det var mitt första försök att kanalisera serieintresset. Jag skrev nummer 67 på det första numret. Jag trodde jag bara skulle göra ett nummer nämligen, så det spelade ingen roll vad jag skrev för nummer på det. När jag gjorde fler lät jag numreringen löpa. Några år senare hade jag kommit fram till nummer 128. Många hundra sidor blyerts och krita-ritade serier blev det...
Naturligtvis ville jag göra den bästa serietidningen någonsin. Man måste ju ha ambitioner. Jag valde att kombinera det bästa jag visste i serieväg, Kalle Ankas pocket och Tintin blev tillsammans "Tintins pocket". Stommen i seriehäftena blev Tintin som slungades ut på diverse äventyr. Märkligt nog existerade den här Tintin i en helt annan avskalad kontext. Alla de sköna birollerna - Milou, Haddock, Kalkyl, Dupontarna - var borta. Det kan tyckas väldigt märkligt, idag är just persongalleriet runt huvudrollsinnehavaren det som gör att jag gillar serien. Men då valde jag att koncentrera Tintin till sin kärna. En ung orädd hjälte. Jag ritade honom oft väldigt förenklat. Som en streckgubbe. Luggen var ofta det enda som skiljde honom från de andra karaktärerna i serien.
Redan i det allra första numret fick Tintin superkrafter. Ja... Jag vet hur bisarrt det låter. Inspirationen måste kommit från Stål-Kalle (som förekom i Kalle Ankas pocket), Stål-Långben (Långben som förvandlades till superhjälte när han åt en magisk jordnöt. Han hade röd nopprig långkalsong med en lucka baktill som trikå) och Läderlappen-TV-serien med Adam West. Denna TV-serie var veckans höjdpunkt och man tog den på blodigt allvar. Riktiga superhjältar hade jag aldrig sett i serietidningar då. Bara Fantomen, fast den valde man bort för att den var svartvit och hade mycket text. Möjligtvis kan jag ha sett Superman 2 på VHS hemma hos en kompis...
Allt detta var naturligtvis sinnebilden av coolhet.
Och allt detta applicerade jag på stackars Tintin...
Min version av Tintin bodde i ett gult hus. Han kunde äta en orange-brun sörja (konserverad kål...?) ur konservburkar för att få flygförmåga, superstyrka och en kitschig dräkt. StålTintin var en bisarr hybrid av Stål-Långben , Karl-Alfred och Christopher Reeves Stålmannen...
Såhär i efterhand kan jag tycka att det var en skitsmart idé. Fyra av de absolut häftigaste, roligaste och bästa karaktärerna, i en. Visst är det fult att stjäla, men den här stölden är nästan vacker...
Stål-Tintin slogs mest mot anonyma skurkar. Förutom nån karaktär från en Mel Brooks-film var det en sorglig skara no-bodys. Det enda roliga karaktär som jag hittade och nytolkade när jag var i Lerdala senast är det här gröna borgmonstret.
Jag tyckte han var för skön... Träben är ett underskattat attribut.
1988-94 gjorde jag totalt 63 st pocketar med Tintin och en del små spin-off-tidningar med de andra karaktärerna. Det var inte bara bisarra Tintin-serier. Det var andra serier också. En del var lite orginella, men de flesta var ogenerade plagiat på serier som gillade och läste. Man kan tydligt se att jag gillade bla. Träsket, Historiska historier av Alf Woxnerud och Orson (Den där märkliga serien om en bonnagård som alltid hängt med Katten Gustaf...).
Efter Tintins pocket gjorde jag ytterligare 5-6 st häften när Tintin fick heta Bertil istället. Då hade jag lärt mig att det fanns något som hette upphovsrätt och att det var fult och stjäla... Bertils pocket står jag nästan för fortfarande. Jag lade regäl möda på dom serierna och sånär från ett Hälge-plagiat innehöll den egna serier och figurer. Jag minns att jag hade börjat gilla Svenska MAD när jag tog upp arbetet med Bertils pocket så de nya serierna blev regält mycket mer absurda och våldsamma. Det är svårt att se det som något annat än en normal tonårsutveckling.Sådär... Det var ett lite retrospekt det.
2009-11-16
Ett nätverk för folk som "gör nåt" i blekinge... Det kan väl inte skada? Om du gör nåt, var med och gör nåt. Tillsammans är vi starka.
Meningen är att vi ska lära känna varandra och utbyta erfarenheter. Och att det ska bli en utställning... Eller nåt...
http://www.blekingeupplevelseindustri.se/npxp/index.php/2009/11/16/bli-en-del-av-kreator-blekinge/
2009-11-14
Recension: Män som hatar kvinnor (DVD)
Jag är inte den som brukar hylla svensk film... Tvärtom. Det är bara att inse. Svenskar är klåpare. Vi kan musik och "nya interaktiva media". Men vi kan inte film.
Svenska filmer ekar som tomma salar av bristande budgetar och undermåliga artisktiska ambitioner...
Görs det spänning så görs det en Beck-film. Görs det komedi så görs det en Göta kanal-uppföljare. Görs det vardagsrealsim så handlar det om Stig-Helmer Olsson. Görs det fantasy så blir det Tre solar...
Herregud! Vi tillhör det filmande folket som t.o.m fuckade upp Arn!
Hur kan det gå fel när man gör en film med riddare, mjöd och bredsvärd!?
Men. Ikväll har jag sett en bra svensk film. En smått fantastisk svensk film. Män som hatar kvinnor. Alla har pratat om den. Alla har läst den eller sett den. Och nu förstår jag äntligen varför. När jag jobbade på biblioteket hade jag kollegor som tyckte jag skulle läsa Stieg Larssons böcker, men jag avfärdade dem som vanliga tråkiga deckare... Vad dum jag var... Och vad fel jag hade.
"Jag borde kanske titta på det uppbrutna låset, men jag tittar på ditt snygga öra istället..."
Jag tror aldrig Sverige har varit så kallt och grymt på filmen någonsin som det är i Män som hatar kvinnor. Det är en effektiv illusion uppbyggd av musik, blåfilter och snygga bildutsitt. Faktum är att filmen inte skäms på något plan.
Manuset är en fullbordad krimalgåta fastklistrad i samtiden. Fotot är skitsnyggt. Skådespeleriet bra.
Hade skådespelarna pratat engelska hade det här kanske varit en bra amerikansk film. Kan man säga det om många svenska filmer?
Det här håller internationellt. Många trodde att Arn skulle föra svensk film utomlands, men det här är bättre på alla sätt.
Denna mörka och kalla berätttelse om grävande journalistik, övergrep och mörka släkthemligheter fick mig att sitta på nålar från början till slut.
Bästa svenska filmen någonsin? Kanske. Jag har bara ett toppbetyg i min betygskala och det är gjort för tillfällen som detta.
