Min lycka hade svikit mig och min Gud övergivit mig… Jag stod
inför oundvikliga faktum. Mitt yrke som bankman hade dragit in mig
ett smutsigt ärende och jag hade ovetande blivit en liten kugge i
ett stort maskineri av ekonomisk brottslighet. Jag handlade i god tro,
jag tänkte inte en tanke att det jag gjorde var brottsligt, men vad
hjälpte det. Sett i dagens ljus insåg även jag att jag
var skyldig i lagens mening.
Nu stundar min rättegång och högst troligt ett längre
fängelsestraff. Som det inte vore nog med olycka lämnade min
fästmö mig som en direkt konsekvens av rättens brev. Hon
säger att hon inte vill leva med en straffad man. Och jag förstår
henne. Trots att det smärtar förstår jag henne.
Behöver jag säga att min olycka är total. Min värld
föll bokstavligt talat samman. Det känns som jag står
vid avgrundens rand. Jag ville bokstavligt talat bara försvinna…
Troligen uttalade jag denna önskan högt i ett eländigt
rusigt tillstånd vid baren på hamnens billigaste ölcafé.
Bredvid mig stod en äldre herre med yvigt grått hår,
fårigt ansikte och tjocka glasögon som förminskade han
plirande pupiller till små svarta punkter.
- Menar du vad du nyss sa, sade mannen med allvarlig röst..
- Vad? Sa jag.
- OM du önskar det, vet jag en väg, sade mannen.
- Jag önskar inte gift, sa jag. Nog önskar jag att försvinna.
Men jag önskar inte döden.
Den gamle log ansträngt.
- Jag önskar inte livet ur er unge man. Jag menar vad jag säger…
Det KAN finnas en väg…
Den gamle bad om mitt namn och postadress och han fick uppgifterna hastigt
nedskrivna på ett ölunderlägg. Han lyfte på hatten
till avsked och försvann i natten.
Jag tänkte inte mer på den saken. Jag fortsatte dränka
mina sorger i billig öl och ragglade vid stängning hem i den
snåla natten.
Några gråmulna dagar gick. Jag tillbringade dagarna med ingenting.
Försökte läsa, men mina tankar och min oro inför framtiden
störde mig. På kvällarna dövade alkoholen min ångest.
Plötsligt en morgon låg ett anonymt brev i min postkorg. I
det enkla kuvertet låg ett litet vikt papper av en styv underlig
papperssort där någon hade skrivit med gåspenna. Handstilen
var enkel men elegant och utförd med stadig hand.
Meddelandet löd i sin helhet;
Kära aspirant och medmänniska
Det glädjer mig att NI valt att ansluta er till OSS.
Väldigt få får detta unika och ärofyllda erbjudande.
Jag förutsätter att ni vidtagit förberedelser och
åtgärder för att lämna så lite spår som
möjligt.
Mitt erbjudande är enkelt och ges bara en gång;
Ni inställer er kl. 04.00 nästa tisdag längst ut på
den östra piren i gamla hamnen. Medtag endast
ett personligt föremål, inget skrymmande. Medtag
inget bagage, inga pengar och inga förnödenheter.
Och naturligtvis; Kom ensam.
Där och då försvinner du för den kända världen.
Där och då börjar vår resa.
N
Brevet var undertecknat med den mystiska signaturen ”N”.
Hur förhåller man sig då till ett brev av denna suspekta
naturen? Men tvekan? I min situation var det en möjlighet, en frälsning.
Men kunde man resa någonstans utan bagage? Jag bestämde mig
för att ändå packa en väska med det nödvändigaste.
Nästa dag tog jag ut mina besparingar och avslutade mitt bankkonto.
Min takvåning och dess innehåll skrev över på min
bror som säkert skulle reagera med stor förbryllning och sedan
euforisk glädje.
Jag var redo.
Hamnen jag öde när jag anlände tidigt på tisdagsmorgonen.
Jag hade förstås inte väntat mig annat, inte ens stadens
fiskare hade börjat dagens arbete i denna tidiga timme. Det var
ännu mörkt och månen gjorde sitt bästa för
att lysa upp hamnen mellan molnen.
Själv hade jag inte förmått mig sova en blund den natten.
Vad väntade? Jag visste ingenting. Men vad hade jag att förlora?
Vad det än var kunde det inte vara ett sämre alternativ än
fängelse, utanförskap och förnedring?
Vinden, havets skvalpande och måsarnas skränande var det
enda som hördes. Det lutade alt och tång. Jag ställde
mig på piren och satte ner min väska. Luften var rå
och jag gjorde några åkarebrasor för att hålla
värmen. Jag spanade ut mot det dimmiga havet, men inget fartyg
syntes till.
Plötsligt, nästan obemärkt, kom det. Dånet. Jag
kände det som en vibration i piren först. Det växte i
styrka och innan jag på allvar hann reflektera över ljudets
natur och källa reste sig en vägg av vatten inför mina
ögon. Vattenkaskaden slog över mig men jag var för överrumplad
för att bli irriterad eller ens känna vattnets kyla. Ur djupet
hade en vägg av nitat stål rest sig. Från piren och
ut i dimman sträckte sig en enorm långsmal farkost. Den metallfärgade
kolossen låg framför mig vattnet och rörde sig knappt
märkbart i dyningarna. Vågorna slog mot det skinande stålskrovet
och rök pös ur nyöppnade ventiler, men i övrigt
var det tyst lika tyst som innan.
Fanns det farkoster av det här slaget? Inte vad jag visste. Jag
var stum av förundran.
På stålfarkostens ovansida fanns en plattform med en lejdare.
Ett pysande och ett metalliskt ljud avslöjade att en lucka öppnades
där. I dimman såg jag hur en mänsklig gestalt klättrade
upp ur farkostens innandöme, klev över plattformen med rask
steg och steg via en stege ner på piren till mig. Han tittade
på mig och hälsade med en tyst nickning.
- Herr Andersson…?
Jag nickade nervöst. Mannen var ung, men hans ansikte var ändå
härjat. Han var klädd i blågrå uniformsskjorta
och mörka byxor. Han saknade synliga gradbeteckningar och jag gjorde
slutsatsen att han var en matros. På skjortans bröst fanns
ett emblem med ett ”N” och en kort text på latin mina
ögon för stunden inte kunde uppfatta.
Jag greppade min gamla resväska men mannen hindrade mig med en
bestämd gest.
- Lämna den, sa han. Han var bestämd men artig.
- Men mina kläder… Pengar… Pass..? sa jag förvånat.
- Du behöver dem inte längre, sa mannen.
Jag följde matrosen uppför stegen ombord på den fantastiska
skapelsen. Jag fattade tag om lejdaren och klev på darrande ben
ner i den runda öppningen. En brant metalltrappa tog mig ner i
en långsträckt korridor. Luften i korridoren för förbluffande
ren. Det luktade svagt av metall och kisel.
Det fanns gott om dörrar på korridorens sidor. Jag noterade
att de nitade dörrarna var märkta med samma ”N”
som jag sett på besättningsmannen skjorta. Bakom mig hörde
jag hur metalluckan till plattformen stängdes och snart hördes
ett svagt mekaniskt dånande.
Mannen som tagit mig ombord på detta märkliga fartyg följde
mig genom korridoren tills den slutade med en stor och rikt smyckad
dörr.
- Han väntar dig därinne, sa han och gjorde en gest mot dörren.
Vem väntade mig? Jag var fylld av bubblande frågor men stum
av alla inrtyck.
Jag trädde till min stora förvåning in i en stor salong
med elegant marmorgolv, dyra mattor och böcker längst väggarna
från golv till tak. På varje motstående sida i rummets
främre del fanns stora runda fönster och vid dem lanternor
som lyste med ett intensivt rödaktigt sken. Utanför fönstren
såg jag rörliga blå vattenmassor och fiskar som kilade
förbi.
Vi färdades fram under vattnet! Jag var ombord på en undervattensfarkost!
Vid ett av fönstren stod en man med ryggen vänd mot mig och
blicken fäst ute i det blå. Hans hållning uttalade
att han var en man med ställning och auktoritet. Han bar ett långt
skägg och håret hängde fritt långt ner på
ryggen. Han var enkelt klädd i skjorta, gördel och höga
skinnstövlar.
- Välkommen till min Nautilus, herr Andersson, sa mannen.
Han vände sig om. Han var svår att placera, både till
ålder och nationalitet, men han talade till mig på engelska
utan brytning. Hans ögon utstrålade en kraft som man sällan
ser hos människor och jag fylldes av en svårdefinierad känsla
av respekt och vördnad.
- Vem…? fick jag fram.
Mannen gav mig ett svagt, knappt märkbart, leende.
- De har gett mig många namn… sa han. Men jag är…
Ingen. Jag välkomnar dig på min resa…
|
