Den sista sången

Konsert. Kent 12 november Arena Malmö.

Jag blev vansinnigt imponerad. Det kan vara den snyggaste och proffsigaste konsert jag sett. Allt sitter som en smäck. Kent låter bättre än någonsin. Jocke Berg har aldrig sjungit såhär bra. Kören och fler musiker lyfter soundet till nya höjder.

Det är en modig setlist som ett samspelt band framför. Inte nostalgityngd alls. Om det finns ett nostalgiok hänger det avhängt hemma på Hagnesta Hill. Kent är gabnska unika på så sätt att lägstanivån i låtmaterialet är så stor att bandet kan lyfta upp vilken låt som helst på livescenen.

0. Gigi

1.999

2. Stoppa mig juni (Lilla ego)

3. Romeo återvänder ensam

4. Var är vi nu?

5. Tänd på

6. Hjärta

7. Andromeda

8. Egoist

9. Vi är för alltid

10. Innan allting tar slut

11. Den vänstra stranden

12. La belle époque

13. Ingenting

14. Kärleken väntar

15. Jag ser dig

16. Musik Non Stop

17.Utan dina andetag

18. Sverige

19. 747

 Extranummer:

20. Förlåtelsen

21. Dom andra

22. Mannen i den vita hatten (16 år senare)

23. Den sista sången

kent

Jag började lyssna på Kent kring millenieskiftet. Jag växte inte upp med Kent, det kan jag inte påstå. Däremot blev jag vuxen till Kents musik, då jag följt dem mellan 2000-2016. Jag lyssnade sönder Vapen & ammunition och skivorna som kom efteråt och är väl kanske mest anhängare av denna mellanperiod. Men skivorna har hela tiden varit bra.

Att dom lägger av är lite sorgligt, men inte outhärdligt.

Vi ska på den sista konserten i Stockholm också. Och det är trevligt, för det här är värt att se två gånger.

Det här inlägget postades i musik, Recension. Bokmärk permalänken.