Det finns bra sätt att göra film på. Och det finns dåliga sätt. Min nya film Jordgömda kvalificerar som det senare. Jag filmade en massa material den 12 juni 2008 som jag sedan lät ligga. Jag gick runt i kostym och hatt och hade ångest och agerade i olika miljöer. Tanken var att jag skulle ha materialet till en liten Lovecraft-inspirerad skräck-pastisch. Nu försöker jag förverkliga den målbilden. Jag försöker klippa ihop materialet till något vettigt och få ett narrativ av de löst sammanhängande klippen… Filmen ska vara i stumfilmstradition, så jag har textskyltar till min hjälp och jag fimpar allt ljud och all färg vilket underlättar avsevärt. Men det fanns ju liksom ingenting där från början… Jag skapar så att säga filmen i efterhand. Jag sliter just nu med manus och pusslet. Det KAN gå och det SKA gå… Det SKA bli en film…
Ibland blir jag lite bedrövad när jag tänker på hur bra kandidat- och magister-arbetem mina projekt skulle bli på en högskoleutbildning i film, media eller konst. Både Party med Pluto, Nålar i maten, Vågbrytare och Jorgömda skulle lätt gå att skriva avhandlingar på och vara poänggrundande högskoleprojekt… Allt finns liksom där. Formulerade målbilder. Syften. Kontext. Loggning. Reflektion… Men nu gör jag bara skiten för min egen skull och mitt eget höga nöje. Inga högskolepoäng för det… Men det är som det är. Huvudsaken är ju trots allt att man gör något med sitt liv och sin tid…