– Alltså… Jag har övergivit mitt öde… och jag har inget tillfälligt mål…
Detta sa jag igår när vi spelade rollspel.
Ibland upplever man att det är en främling man har på pappret framför sig när man spelar. Det har delvis med motivation att göra.
För ett år sedan satt min rollperson, en Trakorisk adelsman hemmahörande på ett stort gods, på en frusen mosse på en nordlig karg ö, frös och riskerade livet tillsammans med människor han knappt kände.
Det är svårt att motivera det.
Det är ganska intressant att diskutera motivation i rollspel. Rollpersonernas motivation. Varför i hela fridens namn ska rollpersonerna ta sig an ett uppdrag och jobba tillsammans för att lösa det?
Varför i hela världen ska jag riskera livet och allt annat för ett vagt definierat uppdrag och andra människor som jag känt en kvart?
För guld? Varför då?
Vad ska man med guld och pengar till i ett samhälle där ingenting finns att köpa? Har jag inget annat viktigare att göra istället?
Förmodligen.
För ära? Ära och ryktbarhet är kanske bättre motivatorer då.
Man litar helt enkelt på den generiska fantasyhjältens törst efter äventyr som en inbyggd motivation.
Och det kanske räcker? Vad vet jag.
Oftast skriver man en generisk backstory därför att som man säger glömmer bort alternativt ignorerar helt för den generiska fantasyhjältens standardgöromål enligt standardformulär 1:A.
Som hjälte spelar man alltid någon sorts kilché av sagofigur och förväntas ställa upp på sagoliknande scenarion och logik.
Bakgrund: Det finns en drake som ligger på en guldskatt.
– Men då går vi väl dit, dödar draken och bärgar skatten! Hur svårt kan det va?
Personer som älskar att stirra faran i vitögat är ganska ovanliga egentligen. I rollspel är de stapelvara. Detta var ingenting man tänkte på när man var 13 år. Man bara körde på.
Motivation är en knepig fråga. Egentligen vet vi ingenting. Jag har ett foto av min farfars far hemma. Jag slås av att jag inte har någon aning om hur han tänkte och vad som motiverade honom i hans liv. Jag kan bara gissa. Längre tillbaka i tiden har vi ännu mindre aningar. Tider, världsbild och självbilder förändras. Vad motiverade en nordbo att resa västerled med yxan i hand under vikingatiden? Hur ska vi veta vad som motiverar en påhittad person i en fantasyvärld?
Det är kul att spela rollspel. Det friar sinnet och man tänker helt på andra sätt.