Batman: Arkham Asylum 13 år

För en tid sedan såg jag att spelet Batman Arkham Asylum fyllde 13 år.

Kände att det var värt en liten utläggning, en text, en bloggning, från mig. Det är ett av mina favoritspel. Jag älskade det som spel och helhetsupplevelse. Det var spelet som blåste nytt liv i mitt Batmanintresse som vuxen. Jag håller det som ett av sin konsolgenerations bästa spel och det är fortfarande ett spel jag gärna återvänder till.

Först det oundvikliga.. 13 år. Alltså tretton, etta trea!? Hur kan det här spelet vara DET? Det är ju fortfarande ett ganska nytt spel? Jag spelade det på min Xb360 och jag spelade det mycket. men det var nog inte nysläppt då när jag spelade det.

Arkham Asylum – spelet alltså

Batman: Arkham Asylum utvecklat av Rocksteady Studios, släppt i augusti 2009. Utvecklingen började i maj 2007 och tog 21 månader för det 40-60 pers stora teamet.

Kort sagt älskade jag det här spelet. Av flera orsaker. Hur Batman porträtteras. Här möter vi hela Batman. Ninja-Batman som smyger i skuggorna, håller sig dold och obeväpnad tar ut horder av dummingar utan att synas. Detektiv-Batman som stannar upp och analyserar brottsplatser. Hightech-Batman som använder den senaste tekniken och de tuffaste grunkorna, som på Metroidmaniamaneér låser upp nya delar av mentalsjukhuset när man hittar dem. Brawler-Batman som kan stå mitt i en fight och slåss mot tjugo dummingar samtidigt.

Bäst portträttering av Batman i ett spel, någonsin.

Bäst portträttering av Batman oavsett media, rent av?

Skulle jag ge någon en intensiv nybörjarkurs i Batman – då skulle det vara att spela det här spelet.

Det skulle bli en hel spelserie och en francaise av Batman i den här tappningen.

Grunden var helt enkelt för bra för bara ett spel.

Hur spelet håller ihop geografiskt och tematiskt genom att utspela sig på en fängelseö. Imponerande hur väl det håller ihop och ändå varierar. Området är ganska litet, men går att variera i det oändliga eftersom Batmans fiender huserar i olika delar och dessutom förändrar omgivningarna efter sina egen onda favör.
Killer Croc härskar i kloakerna. Poison Ivy bryter sönder golv och väggar med växtlighet. Fågelskrämman bryter upp hela verkligheten, kastar in Batman i drogdrömmar och illusioner, Mario-aktiga plattformsbanor som hänger fritt i luften.

Mr Freeze fryser ner ett område till ett vinterland – tänkte jag skriva – det händer först i uppföljaren, insåg jag.

Tanke att laddda ner det och spela om Arkham Aslum till Xbox One finns, inte minst efter att ha skrivit den här texten. Vet inte säkert om den versionen är remastrad och har snyggare grafik, bättre flyt osv… Ni som vet får gärna svara!


Serieursprunget

Roligt också att spelet är ”baserat” på en tecknad seriebok – en comic, som kidsen säger.

Med det sagt. Detta är en serie som är nästan intill oläsbar, i mitt tycke… Såna här serier var populära på 90-talet. Snygg, estetiskt intressant, men knepig att läsa och förstå… Den måste ha varit ultramodern när den släpptes…

Serietidningen har väldigt lite med spelet att göra. Det är egentligen bara namnet och grundpremissen (Jokern drar in Batman på Arkham Asylum och där får ha möta många av sina forna fiender) som hängt med därifrån.

Eller? Jag skulle nog behöva läsa om serien, känner jag. Tyvärr drar jag mig lite för det, för den är så enormt svårforcerad… Det är mer en abstrakt konstbok än en fungerande serietidning, i min värld. Har du läst Arkham Asylum? Vad tycker du?

Publicerat i Ångestspel, Digital underhållning, Konsumentupplysning, Nörderi, roligt och allmänt ovärt, serier | Kommentarer inaktiverade för Batman: Arkham Asylum 13 år

Ett förändrat liv med annat fokus

Det har varit mindre bloggande från mig här under det gångna året. Den största och mest enskilda orsaken till det är att livet har förändrats.

Jag och min fru Annette har blivit föräldrar till en liten tjej under 2022. Lilly, heter hon. Våran dotter. Förutom att vara söt i kubik är hon är ett riktigt litet busfrö med mycket energi för upptåg. Såklart jättekul och omvälvande att bli en familj på tre! Det finns egentligen inte ord för att beskriva kortfattat, även om jag gör ett försök i det här inlägget. Jag kan npg säga att 2022 med lätthet har varit vårt bästa år någonsin!

Lenneer.se har huvudsakligen fokuserat på mina hobbyprojekt och jag förnyade nyligen webbhotell och domän på ett år till. Jag är inte jättesugen på att släcka ner lenneer.se, men tanken har slagit mig. Jag är betydligt mindre medieproducent, kortfilmare och serietecknare nu än jag har varit tidigare och ”some” (som det heter nuförtiden, främst Facebook och Youtube) har ersatt mycket av det behovet en traditionell webbsida fyllde tidigare.

Å andra sidan är den här bloggen plattform och lagringsyta för alla poddar jag publicerar. Och det är roligt att ha någonstans att ”skriva av sig” och posta innehåll.

Lite hobbyprojekt har jag som ambition att hinna med i mitt nya liv också, nya videos och poddar kommer. Det har ju kommit några under 2022, eller hur? Men att producera content – som kidsen säger – är inte mitt huvudsakliga fokus på fritid längre. Familj och relaterat kommer först just nu. Jag är glad att livet erbjudit förändring nu och välkomnar den.

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Ett förändrat liv med annat fokus

Ångestspelpodden 63: Jimmy köper säng-special

Den 14 juli 2022 hände någonting unikt. Jimmy köpte en säng!

Det har nämts i poodden tidigare, men för att ge en komplett bakgrundsbeskrivning och en kontext: Jimmy har utgjort den extremt limiterad del av den vuxna mänskligheten i norra Europa som inte ägt en säng tidigare. Eller, det ju en definitionsfråga. En ”blomhylla” eller ett ”bilsäte” kan ju också tjänstgöra som säng… Men nu blåser förändringen vindar. Nu blir det RIKTIG säng! Vuxenpoäng!

Ångestspelpodden bryter återigen ny mark inom vardagsrealism och navelskåderi. Vi räds inte för att använda podmediet konceptuellt och kreativt. Vi snackar faktiskt lite spel och annat också. Häng med och köp säng, i en liten bit av verkligheten.

Medverkande: Jimmy Bäckström och Daniel Lenneér

Längd: 19 minuter

Inspelad i 14 juli 2022 i Daniels bil i Ronneby. Podden är producerad av Bara å Bänna Medieproduktion, precis som vanligt. ÅSP publiceras även på Videospelsklubben.se och i distrubutionskanaler som därmed följer. Tack till Gazi där som bäddar så vi andra kan ligga.

Publicerat i Konsumentupplysning, Nörderi, Podcast, roligt och allmänt ovärt | Kommentarer inaktiverade för Ångestspelpodden 63: Jimmy köper säng-special

Ångestspelpodden 62: The BATMAN avsnitt

Daniel och Jimmy – den dynamiska duon – går till roten med Batman, igen. De läderlappar ihop ett avsnitt, ger varsin personlig utsaga om mörkrets riddare, med den ”nya” filmen THE BATMAN som fond på den mörka himlen.
Jimmy ger sig på en personlig reflektion kring figuren i en verklig kontext. Daniel pratar om sin relation till de olika versionerna av Batman på film, jobbar sig fram till den senaste filmen och behandlar även den. Det blir också lite prat om Batman i serietidningar och som spel. Ett läderlappat avsnitt, ihopknåpat i varsin mancave, en späckad halvtimme i THE Batman avsnitt…

Medverkande: Daniel Lenneér och Jimmy Bäckström

Längd: 30 mörka minuter

Inspelad i april-maj 2022 i Lenncave/Jimmycave/The House of Communion, Ronneby. Podden är konstruerad av Bara å Bänna Medieproduktion, precis som vanligt. ÅSP publiceras även på Videospelsklubben.se och genom de (k)analer som därigenom kommer. Tack till Gazi där som styr VSK-ninjorna likt Ra’s al Ghul.

Publicerat i Ångestspel, Nörderi, Podcast, serier | Kommentarer inaktiverade för Ångestspelpodden 62: The BATMAN avsnitt

Medverkan i Stålbjörnen 3

Fick i dagarna ett stort och tungt paket på posten. Det var ett medverkandeexemplar av Stålbjörnen 3: Liv och död av Stefan Johansson. Jag medverkar där med en sida i en stafetttecknad serie på Stefans manus – något som jag i stort sett glömt bort eftersom det var minst tre år sedan. Det påminner mig dessutom om att det är en väldigt trevlig sak att medverka i serieböcker… Jag fick dessutom en väldigt fin signering/dedikation där Stålbjörnen poserar tillsammans med Ångestmannen i min bok (bild på detta nedan). Tack Stefan!

Vad är då Stålbjörnen? Va? Har du MISSAT Stålbjörnen, menar du?
Sök på Instagram. In och följ! Färdig? Bra. Då kan du läsa vidare.

Stålbjörnen är en väldigt trevlig och charmig pastischserie, baserad på Bamse mixat med en massa annat, mest DC och Marvels superhjältar. Serien publiceras regelbundet som följetong på Instagram, därför kul att boken är så STOR i sitt format! Det blir en verklig kontrast mot de små kvadratiska serierna man är van att se i sitt instagramflöde. Det bäddar för en helt annan läsupplevelse, i många dimensioner.

Stefans teckningar är rena och tydliga, enkla och effektiva. Det minns jag att jag tänkte på när jag tittade på hans tuschorginal när vi sågs på SIS för några år sedan. Dessutom är han en duktig serieberättare. Dialogen är kort och rapp, säger precis det som krävs i stunden.

Serien bygger såklart på igenkänning, som serieläsare/serietecknare/nörd känner man igen blinkningar, passningar och referenser. Dessutom duggar tokroliga cameos av andra(s) figurer tätt – ett grepp som är väldigt vanligt och fungerar förträffligt i webbserier – det genererar ”ringar på vattnet” i form av likes, delningar, följare osv. – dvs. sjukt smart grepp – har jag förstått.
Men – här kommer min poäng – jag tycker Stålbjörnen har stora kvaliteter långt utanför nickande höhö-igenkänningar. Det är liksom en bra serie bakom parodi- och pastischkostymen.

Stålbjörnen och Ångestmannen poserar tillsammans. ÅM har aldrig haft större skor, tror jag! 🙂

Jag har som sagt ritat en sida i boken i serien i serien Lädervargen: Svart & vitt, medverkar där i en celeber skara med åtta andra tecknare. På något sätt fick jag Stålbjörnen att bli en skämmig koala. Jag har nästan inte tecknat någon serie efter den sidan, åtminstone inte publicerat någon serie. 2019 var ett år när jag skadade handen och mer eller mindre slutade serieteckna som följd, jag vill minnas att jag gjorde den här serien strax innan det.

Mitt bidrag till serie ”Lädervargen: svart & vitt”

Boken kan du beställa från Stefan (via hans Instagram @stålbjörnen) eller plocka upp på Stockholms Internationella Seriefestival, 20-22 maj. Det verkar inte som Stefan har något förlag med sig när han ser ut sina samlingsvolymer av sin serie, dessvärre. Det är kanske svårt att få förlag att nappa när man rör sig i fältet parodi/pastisch på kända figurer och förlagor. Å andra sidan borde serien ha en upparbetat följarskara och fans via instagram, och sånt borde ju få förlag att hänga på, kan man tycka…

Publicerat i Litteratur, mina egna serier, Nörderi, Recension, serier, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för Medverkan i Stålbjörnen 3

Ångestspelpodden 61: Ödeshandskar & pojkrumstankar – om Witchblade och Image comics ”mörka 90-tal”

Daniel och Jimmy snackar serietidningar. Image comics var utgivaren som gjorde allt rätt för att vara ”edgy” på 90-talet. De gjorde nya serier för en ny tid. Lite kaxigare och mer vågade, lite vuxnare och våldsammare. Bildberättandet var uppbrutet och layouten vild, färgerna glödde ur pappret på poserande tecknade kroppar. Berättelser om hämnd, eld och död. Profetior och förbannelser. Jimmy köpte varje nummer av den svenska utgivningen av serietidningen Witchblade och The Darkness medan Daniel på sin kant var ett stort fan av Spawn, som också gavs ut i Sverige då.

Ett personligt avsnitt om Image comics mörka 90-tal. Om ödeshandskar och pojkrumstankar. Följ med tillbaka till en tid då det var mörkt, brutalt och rökigt. Alla bar solglasögon och läderkläder. Ingen var god, alla var rötna. Ingen kunde stå still utan att posera. Det var mörkt. Och så regnade det.

Medverkande: Jimmy Bäckström och Daniel Lenneér

Längd: 33 mörka minuter

Inspelad i mars 2022 i Jimmycave, Ronneby. Dem är frammanad med demonisk kraft av Bara å Bänna Medieproduktion, precis som vanligt.ÅSP publiceras även på Videospelsklubben.se och genom de (k)analer som därigenom kommer. Tack till Gazi där som styr med ödeshandskens uråldriga makt.

Publicerat i Ångestspel, Konst, Nörderi, Podcast, serier, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Ångestspelpodden 61: Ödeshandskar & pojkrumstankar – om Witchblade och Image comics ”mörka 90-tal”

Ångestspelpodden 60: Skyrim, achivements & chokladbollar

Det var år och dar sedan senast, bokstavligt talat… Pandemin är en bitch. Det är sen gammalt. Men. Nu gryr en ny vår. Nu är Ångestspelpodden tillbaka!

En ångestspelrelaterad krönika av Jimmy dominerar avsnittet. Jimmy gör ett kåseri om sin jakt på achivements i den moderna klassikern Skyrim, ett spel han fortsätter nöta med en dåres envishet… Välkommen att lyssna om Skyrim, achivements och chokladbollar.

Medverkande: Jimmy Bäckström och Daniel Lenneér

Längd: 22 oerhört ärofyllda minuter

Inspelad i februari 2022 huvudsakligen i Jimmycave, Ronneby. Dem är framtrollad och besudlad av Bara å Bänna Medieproduktion, precis som vanligt.

ÅSP publiceras även på Videospelsklubben.se och genom de (k)analer som därigenom kommer. Tack till Gazi där som aldrig bangar för ett uppdrag på grund av en pil i knät!

Publicerat i Ångestspel, Digital underhållning, Konsumentupplysning, Nörderi, Podcast, rollspel | Kommentarer inaktiverade för Ångestspelpodden 60: Skyrim, achivements & chokladbollar

Ångestspel: Hydlide – Famicom

Jag har gjort det igen. En nördig video alltså.

Denna gång är det den gamla käpphästen Hydlide (1984) ett spel till Famicom/NES, som får sig en genomkörare.

Tyvärr sväller videoproduktioner gärna mer än man önskar och Ångestspel Hydlide är inget undantag. Jag har jobbat med avsnittet till och från under kanske 8 månader. Hjälm, svärd och själd, avsnittets props, tillverkades kring jul, minns jag. Det var mitt julpyssel, den konstiga hemmajulen i pandemin som det blev. Jag spelade spelet mycket i vintras och klarade av det för första gången i början av februari. Någonting som jag trodde var omöjligt, för övrigt – till sist gick det genom att trigga en bugg som jag läste om i en guide på nätet. Sen blev redigeringen av avsnittet färdig först i slutet av min semester, i augusti.
I tankar, research, spelande och i manusstadie har avsnittet varit tre år in the making och snurrat…

Eventuellt gör jag en liten behind the scenes-video och laddar upp på min Youtubekanal också.

Sedan Covid-restriktionerna blev hårdare har jag och Jimmy bara sammanstrålat två gånger. En gång när vi spelade in senaste Ångestspelpodden om Tårtan och en gång när vi tog hans cameo apparence till slutet av Hydlide-avsnittet. Lite komiskt, för folk tror att jag och Jimmy hänger, snackar skit och spelar gamla retrospel hela tiden. I verkligheten träffas vi en gång i halvåret och gör en produktion.

En del av mig önskar jag kunde hålla ett högre tempo, producera fler videos och få ur mig fler ideér snabbare. Samtidigt är Ångestspel ett passionsprojekt. Avsnitten drar ett par hundra tittare, typ. Det är ingen stor grej. Jag gör det mest för min egen skull, för att det är roligt. Då är det skönt att slippa stress och prestationskrav.

Avsnittets kapsyltext lyder:

Häng med riddaren Jim på äventyr! Hydlide är ett open whöööld action RPG, lite före sin tid. Lite som Skyrim, lite som Zelda, men ändå inte. Låt dig svepas med i sagan och låt dig förtrollas av det fantastiska soundtracket. Men se upp för stenar och träd!

Avsnitt 33 av Ångestspel sedan starten hanterar en klassisk käpphäst, ett spel som varit ”på listan” länge… Hydlide från 1984, till Famicom.

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Ångestspel: Hydlide – Famicom

Lyckad återvinning!

Recension: The Madolorian, sä 1, TV-serie (Disney+)

Nu har jag äntligen haft tid att titta på Star Wars TV-serien The Mandolorian… Bättre sent än aldrig. Det är bara att kapitulera och klämma in i i hyllningskören. För The Mandolorian är fruktansvärt bra. Till den milda grad att jag blev överkörd och manglad på kuppen. Det har nästa gått inflation i Star Wars för oss gamla fans… Nya filmer har plötsligt stått som spön i backen. Kvaliten har varit varierad. Men det här har faktiskt fått mig att peppa på Star Wars igen…

Handen på hjärtat… De nya filmerna har inte så varit speciellt bra. Jag var på hypetåget med The Force Awakens. Jag försvarade The Last Jedi med en dåres envishet. Jag ville så gärna att den skulle vara bra. Innerst inne kände jag ett stråk av besvikelse inför att jag inte kände igen de gamla karaktärerna när t.o.m Luke Skywalker blivit en surgubbe. Till sist landade jag i att The Rise of Skywalker var ett haveri av olika viljor och omskrivna manusversioner och viljan att göra alla nöjda gjorde ingen nöjd.
Förutom den nya triologin har vi fått spinoff-filmer. Ett bra koncept på pappret. Sisådär i praktiken. I sämsta fall är de känts som clipshows eller fanfilmer på Youtube – som kollage/remixer av sånt vi sett tidigare (Rouge One) eller levererat onödig backstory till saker vi egentligen inte vill veta (Solo-filmen).

Men TV då. Funkar Star Wars på TV? Mer tid att utveckla karaktärer och längre skeenden. Jadå. Bra och bättre, än väntat. Oväntat bra. Som handen i handsken.

Det skiner igenom att de som skapat den här serien har haft en passion.

Med risk för att låta klyschig. the Mandalorian känns som de gamla filmerna, de från 1979-1983. Detta, om något, är väl att betrakta som de lite äldre Star Wars-fantasternas heliga graal. Denna vurm för historien, detta nostalgi-ok, har på gott och ont gjort Star Wars-fansen lika stelbenta som en IG-droid… Men jag vågar säga att The Mandalprian levererar det vi egentligen ville ha i The Phantom Menace och tyckte att vi nästan fick i Revenge of the Sith och The Force Awakens… Den där känslan av att återvända till de filmer vi kanske älskat mest av allt. Det är först nu vi har kommit hem.

Man fullkomligt älskar när man känner igen saker i the Mandalorian. Och det gör man. Små detaljer. Likt en remix på en bra rocklåt. Allt är skitigt och ruffigt. Sättet berättelsen berättas på, perspektivet och figurerna är helt nya. Inramningen och scenografin välbekant. Det är kul och kreativt att vara ett SW-fan igen. Att sitta och känna igen sig. Dra referenser till det förflutna, men dras med i nya berättelser mot en bekant bakgrundfond.

Den stenhårde och fåordige prisjägaren Mando och den gulliga side-kicken The Child, av internet meme-döpt till Baby Yoda, fungerar oväntat bra. De väger upp varandra, på något konstigt vis. The Mandalorian himself enbart hade blivit en för endimesionell hjälte, på något sätt han. Han behöver någonsting att bry sig om, en följeslagare som är svag och behöver beskydd, men ändå kraftfull när det verkligen krävs. Detta sätt att balansera karaktärer är något Star Wars missat.

Avsnitten skildrar kortare isolerade händelser – äventyr och uppdrag – i en prisjägarens liv. Påfallande likt rollspelsäventyr man spelat i Star Wars-galaxen. Och det uppskattas. Man får lite mer den lilla människans perspektiv och ”realism” (konstigt begrepp att prata om, mitt i all flängd rymdopera…) Ett avsnitt handlar till exempel om att en stam ärhotade av en fientlig stam som har bättre vapen och en beslagtagen AT-ST-walker fråån kriget. Man förstår att en enda AT-ST stridsfordon är ett reellt hot som man måste bekämpa för att besegra. Det skulle kunna vara en typisk plot i ett äventyr om man spelade rollspel i Star Wars-universat.

Musiken, som är genomgående helt fantastisk klingar lika delar Sgergio Leones spagetti-western och rymdopera, är gjord av någon med det svenskklingande namnet Ludwig Göransson. Orelaterad men rolig anekdor: Kosymdesignern heter Joseph Porro.

Det är kul och kreativt att vara ett SW-fan igen. Man sitter och myser, känner igen sig, drar referenser till det förflutna i allt det nya som är jättehäftigt. Det känns om The Mandalorian är det bästa som kunde hänt oss fans.
Därmed… Fem skalper till denna fårordige prisjägare. This is the way.

Publicerat i Film, Nörderi, Recension | Kommentarer inaktiverade för Lyckad återvinning!

Ångestspelpodden 59: Om Tårtan

Ett barnprogram som vållat fascination och en märklig hatkärlek i generationerTårtan har hängt med oss, likt vårt öde, vårt Warerloo. Vi haråterupplevt TV-serien, läst boken om seriens tillskomst och sätter oss och pratar en stund om sjuttiotalsbarnprogrammet Tårtan, ett TV-program som roade och oroade. Vi skrattar, njuter, lider och minns. Vi får ångest en stund och hyllar sedan Carl Johan De Geers och Jan Lööfs konstnärskap. Ett ovanligt välbakat avsnitt, detta! Podden sänds, som sig bör, i svartvitt.

Medverkande: Daniel Lenneér och Jimmy Bäckström

Längd: 37 välbakade minuter

Inspelad i september 2020 i Jimmys bageri, Ronneby. Framtrollad och apsläppt av Bara å bänna Medieproduktion, precis som vanligt.

ÅSP publiceras även på Videospelsklubben.se och genom de kanaler som därigenom kommer. Tack till Gazi som bakar VSK-tårtor och styr upp verksamheten likt vår egen Janos!

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Ångestspelpodden 59: Om Tårtan