Jag spelar Shadow of the Colossus i natt. Äntligen. Jag har lånat en polarens PS2a i ett års tid (ja, avdelningen för långlån… jag skäms faktiskt när jag skriver det, men det blir ett år nu nästa vecka…) och äntligen spelar jag spelet som i stort sett var anledningen till att jag vill lägga rabarber på PS2an… Regniga dagar på sommaren kan vara guld värda de också… De rättfärdigar sinnessjukt långa tv-spels-sessioner… Nu råkar det visserligen vara en regnig natt… Men ändå…
Shadow of the Colossus har rullat i många timmar i min lånade svarta maskin redan.
Visst är det vackert. Inte tekniskt, på den fronten ser det faktiskt redan lite segt och grynigt ut… Men estetiskt. Jösses… Det fullkomligt gödslas med bilder så vackra att man vill ha dem på väggen. Musiken är lika vacker den också. Shadow of the Colossus öser inte på utan låter tempot falla till poetiskt lungn mellan de bombastiska koloss-striderna…
Koloss-striderna är ett kapitel för sig. Inget annat spel har levererat sådan boss-dramatik. Man klänger och flänger som en vante på kolosser hundra gånger större än en själv. Under skälvande dramatik stöter man svärdet hårt genom päls och ben. Man faller långt och hårt om man tappar grepper, men en koloss faller tyngre. Efteråt börjar det om. Man vaknar i palatset. En ny koloss måste sökas upp och förgöras. Samma scenario, om och om igen. Cykliskt. Som fångad i en mardröm, men en vacker sådan.
”Spel är konst” och ”spel är kultur” skallade ropen när det här spelet kom för något år sedan. Näää… Vackra ord, men ärligt blir spel inte mer konst på grund av Shadow of the Colossus… Visserligen är det trevligt att det kommer ett estetiskt tilltalande spel på 100 våldsamma skitspel. Men det rör sig trots allt om ett annorlunda och snyggt förpackat action-spel. För det är, handen på hjärtat, vad Shadow of the Colossus är. Snygg-action. Inte konst.
Jag är nöjd. Men jag hade nog varit ännu mer imponerad om jag inte spelat igenom Zelda: Twilight princess (som för övrigt har mycket att lära när det gäller boss-strids-dramatik här!)
Ska spel bli konst, på riktigt, måste de vara mer lättillgängliga. Shadow of the Colossus leverar, men man måste ägna det mycket tid för att få mycket tillbaka.
Nu hinns det inte bloggas. Tid är en dyrbar vara dessa dagar. Jag har hyrt spelet i tre dygn. På fredag måste det tillbaka. Jag har besegrat 6 st kolosser och jag vill hinna se fler…
Konstspel eller konstigt spel?