Nu har jag sett den där Arn-filmen. Och visst är den bra. Se den. Den är inte bara bra som svensk film… utan bra sådär som… en… riktig film.
Kul som skam att det satsas på en genrefilm i Sverige. För genrefilm får man väl kalla en film i genren riddarromantik, även om just den här filmserien råkar bygga på Gillous böcker som sålt i några fler än sju ex…
Surmagen i mig kan reta sig lite på hur skådespelarna pratar… I en film som Smala Sussie pratar alla värmländska, men i ett tidstroget riddarepos kan visst en västgöte lika gärna tala Stockholmska… Innan Stockholm var grundat dessutom. Lös den ekvationen.
Nu hade de chansen att brodera ut lite vacker gammelvästgötska i biosalongerna och gjorde det inte.
Annars bara marginella invändningar… Arns far Magnus kändes väldigt nedtonad och hade inte mycket att säga. Och Lille-Skarsgårds Knut tyckte jag spelade över i kårspex-stil bitvis.
Men, som sagt. Marginellt.
Kul också att känningar var med och satte avtryck på duken! Henning (från bla. From Endor… och OMAL) stökade i bakgrunden i Axvalla ting (på BÅDA sidor i fighten…) och att familjens bekante Sören lyckats få en riktig liten roll i filmen. Ja, han kom som en hästskötare och gick med en lite rollprestation i form av kusk. Imponerande. Och fantastiskt bläng i en både vacker och komisk scen. Han och hans kvinna var med på visningen och berättade sköna anekdoter från inspelningen.
Som sagt. Bra film. Inte bäst. Men bra. Bästa svenska på länge. 210 miljoner kanske det inte var värt… Men det är inte förstås inte mycket som motiverar en sån summa pengar…
I övrigt: OMAL är helt klar och har smygpremiärats i kompiskretsen. Återkommer i det ämnet.