Sweet nerdy dreams…

Bio: Sucker Punch

Hur skulle det se ut om man blandade Askungen, Moulin rouge och Matrix? Hur skulle det se ut om Zack Snyder gjorde det? Om det är frågor du alltid ställt dig kan du gå och se hans senaste film Sucker punch. Då får du svaret på precis det.

Anslaget är skitsnyggt. Det golvade mig totalt. Det är ordlöst och består av bilder ackompanjerade av en magisk cover-version av Eurythmics Sweet dreams – nej, Inte Marlyn Mansons version. Ska man tro informationen om soundtracket är det skådespelerskan Emily Browning själv som sjunger. Dessvärre är det filmens allra bästa minuter.
Vi får en föräldralös tjej som blir inspärrad på mentalsjukhuset Lennox House av sin elaka styvfar. Mentalsjukhuset har många långa blågrå korridorer och många gallergrindar som mentalsjukhus alltid har i amerikanska filmer.
På mentalsjukhuset tvingas tjejerna in i nån sort varitéteater. Det är lite teater, lite dans, lite bordell och lite stripp. Riktigt exakt vad det är får man aldrig klart för sig. Borgmästaren gillar det dock och är stammis. Där blir vår huvudperson tilldelas en skoluniform och namnet Babydoll.
Tydligt är att Babydoll är tydligen extremt grym på att dansa, men det får man aldrig se. Istället dras man in i fantasivärldar. Tjejerna där, som ologiskt nog kallar varandra vid varitéteaterns påhittade porr-namn, sluter upp bakom Baby doll och dras även de in i hennes våldsfantasier. Låter det som ett flummigt upplägg på en film? Det är det.

Så snart Babydoll börjar dansa blir det NERDEXTREMEAVAGANZA av hela filmen. Först slåss hon med samurajdemoner i ett snöigt japan. Sedan slåss hon mot horder av nazister i en steampunkig andra världskrigs-värld. Sedan slåss hon mot orcher och drakar. Sedan slåss hon lite med robotar på ett tåg. Emellan actionpartierna serveras lite plikttrogen handling i den verkliga världen.

Jag kan bli irriterad på den massiva kritik filmen har fått. Jag säger inte att den är obefogad, men att alla recensenter tycker likadant är väldigt märkligt. Jag tror att det är som i Hipphipp-sketchen där recensten stämmer av med sina kollegor och skriver liknande recensioner utan att se filmerna i fråga.
Tarantiono hyllades när han gick bananas och gjorde två Kill Bill-filmer som var en Tour de France i nördrefererande. Plötsligt älskade kritikerna de smarta kopplingarna till samurajfilm, animie, explotation och spegettiwestern. Men när Zack Snyder nörd-refererar till animie, samurajfilm och explotationfilm – då är han bara dum.
Tim Burton blir alltid höjd till skyarna. Är inte hans filmer ganska ordinära men med en massa skitsnygg yta?
Recensenter gillar ytan. Ibland. När det passar. Det ska vara lagom.

De borde gillat Sucker punch. Den är nämligen lagom. Det är det största felet! Man kan inte göra en såhär vansinnig film och vara lagom! Det irriterar. Gör våldsamma scener som är våldsamma, sexiga scener som är sexiga och onda skurkar som är onda! Allt görs och serveras halvdant. PG13-syndromet spökar i kulisserna. Här ska det göras kontroversiell film men det ska göras utan att reta Hem o. skola-föreningar och förlora potentiell tonårspublik…

Zack Snyder är duktig på ytan. 300 i hans händer blev skitbra. Watchmen ännu bättre. Men i båda fallen hade han ju älskade förlagor i form av serier att kopiera ruta för ruta. I Sucker Punch finns ingen förlaga att luta sig mot och då står den tyvärr ganska ostadigt när det blåser.

Jag trodde den här filmen skulle vara förlösande för actionsgenren på samma sätt som filmer som Matrix eller Kill Bill. Jag hoppades väl att Sucker punch skulle introduceras non-stop-climactic action och rent vansinne i den moderna actionfilmen lika effektivt som spel som Bayonetta och No more heroes gjort det i spel på senare år. Men det saknas manus. Och framförallt: Det saknas karaktärer att tro på och bry sig om. Vi får bara dockor. Bokstavligt talat. Emily Browning är direkt bedrövlig i huvudrollen. Antingen det eller också är hennes roll skriven blek och med en min.

Vad ska man sätta för betyg på den här röran av högt,lågt, bra och käst då? Jag vill fyra av både en fyra och en femma till den här stänkaren egentligen. Jag trodde någonstans att den skulle leverera det och att man som film och serieälskare skulle se det och förstå. Men det går inte. Man måste vara ärlig.

Det här inlägget postades i Film, Nörderi, Recension. Bokmärk permalänken.