Alla serietecknare gör felet att de börjar på alldeles för stora projekt. Oftast som unga. De tror att de ska göra sitt MAGNUS OPUS väldigt tidigt i sin karriär och plottar en episk serie på hundra sidor.
Vanligen tröttnar de sedan innan de gjort typ tre sidor färdiga. Eller en halv.
För teckna serier är ett slitgöra. Inte för det är jobbigt. Eller tråkigt. Men det tar tid. Och det blir garanterat både jobbigt och tråkigt under resan gång. Att göra serier är arbete. Det skiljer ljusår mellan att sitta och prata om sitt fantastiska projekt och faktiskt genomföra det. Serier kräver en dåres tålamod och hängivenhet.
Mitt sånt projekt är serien/albumet Tidstrauma från våren 2000. Jag var ung och naiv då (19,5 år) och var på sluttampen på min utbildning på Serietecknarskolan i Hofors.
Tidstrauma var en serie i tänkt albumslängd, dvs. typ 40 sidor – fast jag gjorde bara ca 10-12st. Kapitel. Jag hittade och scannade dessa skisser från serien i dagarna.
Ofta ser gamla skisser roligare/bättre ut än serien faktiskt blev. Jag tror det finns ca 10 st sidor tuschade till det här projektet. Kommer serien att bli färdiställd? Nej. Jag gillar inte att göra såna här serier längre. Den är för prepubertal. (Även om grundpremissen – en vetenskapsman som reser runt i världshistorien för att ändra den till sin fördel – är ganska rolig)
Ärligt talat tror jag inte att jag hade klart för mig hur den skulle sluta, vilket är det första och största felet man alltid gör. Vad berättelsen ska leda till, slutet, är helt avgörande för hur livskraftig berättelsen är. Dessutom formulerar man ett mål man ska till genom att formulera slutet.
Om man ska plotta en serie av albumslängd så är mitt första råd:
1. Gör det inte
Om man ändå, mot varje rimliga logisk tanke faktiskt gör det, är mina fortsatta råd:
2. Tänk ut hur serien ska börja
3. Tänk ut hur serien ska sluta
4. Fyll ut med bös på mitten
5. Gör serien
Lycka till!