Igår skedde första mötet med Wii hemma hos Thobe! Kul som skam att äntligen se maskinen in action! Maskinen stod och tornade upp sig i Thobes bokhylla likt en mäktig obelisk av marmor… Det är träffande hur totalt Nintendo har tänkt om i hårdvarudesign-frågan! Man har ju vetat om det ett bra tag men det blir liksom inte påtagligt förrän man ser maskinen på riktigt. Gamecuben valde man att designa som en leksak, som i mina ögon skulle kunna misstas för en dagis-lunchbox. N64an vet jag inte hur de tänkte när de utformade. Antagligen tänkte de inte alls. Den ser in facto inte klok ut alls.
Men Wii ser klok ut. Wii ser ut som en gåva från en annan bättre värld! Ja, den ser egentligen ut som en liten extern hårddisk. Fantasilöst? Nejrå, ett genidrag! Nu kanske till och med vuxna med riktiga jobb och ordnade liv ”kan med” att ha ett Nintendo tv-spel i sitt hem. Wii utstrålar med sin fasad mognad och ett avstamp.
Kontrollen då. Det kändes som en stor stund att äntligen få håll Wii-moten. Den var tyngre än väntat, antagligen hade jag räknat med det värsta eftersom jag hört att den skulle vara lätt. Mjukvaran och gränssnitt då. Markören fladdrar spasmiskt över skärmen och det får mig att inse hur exakt och känslig kontrollen är och hur väl det kommer att utnyttjas i kommande spel. Nintendo har ogenrerat lånat gränssnitt och design från Apple och samtidigt renodlat den äldsta av sina strategier. Det ska vara kul att spela. Det ska inte vara en hel vetenskap eller en livsstil. Det ska bara vara kul.
Och kul är det… Jösses! Wii Sports åkte i och snart svingades Wii-motes brutalt och vågat genom rummet. TVn fick vridas för att bereda mer rymd. Wii krävde mer rymd. Tennis och bowling har aldrig varit såhär kul tv-spelsform förut. Och det kommer nog att dröja tills de blir det igen. Det är ett som är säkert. Jag fick aldrig riktigt in känslan på golfen. Både den och boxningen är säkert kul de med, bara man ger dem lite mer tid. Vad boxningen tyvärr inte är är ett nytt Punch-Out. Det vore något till Wii! Ett hederligt Punch-out med Soda Popinski och grabbarna jag glömt namnen på.
Nästan lika kul som att spela är att att titta på den som spelar. Man ser sanslöst fånig ut när man står och viftar! Men det är inte lyteskomik. Snarare delad glädje. Hur skapar man den typen av… kemi?
Det blir också en påminnelse om vad tv-spel ska vara. Om man reducerar bort allt ända till kärnan och minns att grafik och sånt egentligen bara är kosmetika. Underhållning.
Och Wii är underhållning i dess renaste form.
Vuxna män gör saker tillsammans…