Att väcka en frusen dröm...

Tio år efter det monumentala datumet 9.9.99 får jag för mig att återupptäcka spelkonsolen som så många älskar och pratar nostalgiskt om... Den där man inte riktigt förstod sig på eller vågade köpa... Den där som fascinerade och skrämde när man var ung rabiat Nintendo-fanboy...

Den har kallats världens bästa konsol någonsin, men är en av de sämst säljande.
Den brann intensivt och dog ung, år 2001.

Den hette SEGA Dreamcast och den blev SEGAs sista konsol.

Men Dreamcast var mer är en stolt sista krigare i ett oheligt krig. Det är SEGAs testamente gjutet i vit plast...

<< bakåt

12 mars

"The power-knapp problem"
Gammalt problem - ny bild - som gäller på Dreamcast no. 2.

Brytaren är helt enkelt lite paj. När höljet är på och man trycker på power-knappen räcker den inte ner att "klicka" brytaren.
Brytaren är dels för kort och sitter lite på sniskan.

Röd pil 1 visar att plastkanten i bakkant - motsvarande den som är utmärkt med grön pil i framkant - saknas. Detta gör att brytaren "lutar" lite bakåt. Förut tyckte jag att den fjädrade märkbart också, men det verkar den ha slutat med.

Dessutom är förlängningen - toppen - som går upp i knappen på locket av. Se röd pil 2. Det är antagligen den största orsaken till felet.
Det KAN gå att limma dit topp-plastbiten med en droppe superlim. Som alltid med superlim är ju risken då överhängande att man limmar ihop något som inte ska vara ihop.
Eftersom brytaren lutar något är jag rädd att man inte får toppen att peka rakt upp i knappen, när den väl sitter där.

Jag funderar på att lossa brytaren och sätta en bricka under mässingskruven i bakkanten - för att på det sättet kompensera bort brytarens lutning.
Teoretiskt sett behövs inte toppen på brytaren. Det borde gå att höja knappen någon/några milimetrar och göra den "tryckbar" på så sätt.

2 mars

Sonic-serien
Länge i mitt liv har jag omedvetet sökt den felande länken mellan Bobo och Pyton-serier... Och i fredags fann jag den, totalt otippat, i Sonic...

Sonic fanns som serietidning i Sverige kring 1995. Den blev inte långlivad. Det var en rätt fräsig och rivig och tufft tecknad barnserie... Klart bättre än de röv-usla Mario-serierna i Nintendo Magasinet som man ändå köpte och gillade bara för att det var Mario...

26 februari

Knapp-problematik
Det här är nästan skrämmande nördigt... Men det skiter jag i.

Så här ser mekaniken kring DCns power-knapp ut:

Insidan av locket:

"Brytar-plinten":

Varför jag nördar detta är lång histora... För lång för att ta nu. Men kort sagt har jag ikväll öppnat min fungerande DC för att researcha och spekulera hur det kan se ut i en annan DC.

Sedan avr jag tvungen att spela lite Jetset radio för att se att skiten fungerade. Det gjorde den. Jag tog en boss-bana och låste upp den allra sista banan. Den verkar totalt galen...

Annars har jag legat lågt med DC i det närmsta. Jag har renoverat och spelat NES istället. Kanske blir det en separat logg om de äventyren... Jag får se.

17 februari

En brasklapp om Sonic...
Äntligen har The Sonic Team fattat vad resten av världen vetat om i tio år.
Det här som jag snuddade vid i mitt förra inlägg. Det här att Sonic i tre dimensioner egentligen är en styggelse. Äntligen är upprättelsen efter tio år av förnedring här.
Sonic 4 är på gång och det är i 2D!
Precis som Nintendo med sin New Super Mario Bros-serie så har Sonic-teamet äntligen fattat att nyretro är det nya svarta... Man behöver inte laga det som inte är trasigt.

Vad har det att göra med DC...? Ingenting.

10 februari

Hands-on/pre-recension: Sonic Adventure
Jag spelar Sonic Adventure på min DC som mirakulöst nog lever igen efter operationen. Ena stunden är jag i sjunde himlen. Andra stunden frågar jag mig varför och funderar på att ställa mig o diska istället....

Så är det. Sonic adventure är det mest schizofrena spel jag någonsin spelat. Jag skojar inte. Det pendlar mellan fantastiskt bra och fullständigt horribelt dåligt... Och det gör det hela tiden!

När späckhuggaren dånar fram och krossar bryggorna till flis bakom Sonic på den första banan - eller när man som Tails susar fram i hisnande hastighet framför en dånande lavin på en snowboard på den tredje - då älskar jag spelet. Men när musiken går igång i mellansekvenserna och figurerna börjar prata med sina barnröster - då känner jag bara hat.

Actionbanorna är bra. Det mesta annat är illa.

Sonic Adventure var vågdelaren historiskt sett. Det var här det gick åt helvete. Det var här Sonic gick från att vara tuff plattformshjälte till att bli... Ööööööh... Nåt annat. Nåt som alla över fem inte riktigt kom över ens med.
Det här är det första spelet med Sonic i riktig 3D och det sägs vara det enda 3D-Sonic som är bra. Om det är bra eller inte har jag inte bestämt mig för än. Jag känner som sagt både kärlek och hat. Och jag vet inte vilken kraft som vinner i slutändan.

Jag vet inte vad Sonic team sysslar med riktigt. De måste hata Sonic eftersom de plågar och mjölkar honom så...

9 februari

THIS is hardcore...

Igårkväll startade min DC om sig 3-4 gånger näsr jag skulle köra lite Sonic! Och idag på förrmiddagen startade den om sig precis hela tiden! Till slut hann inte ens spelet starta... Den stod i en evig omstartsloop...

Jag insåg at det var tid för drastiska åtgärder. Konsolkyrkogården eller försöka laga skiten....

Nåväl. Slag i saken. Modem bort.

Fyra skruvar är allt höljet sitter med. En stjärnmejsel är allt som behövs för att mecka DC.

Naken. Exposed. Rädd.

Här (lila pil) säger de som begriper det att felet sitter. De har blecken ska riktas framåt för att förbättre kontaktförmågan. Men för att kunna göra det måste man lösgöra och vinkla bort hela kortet (grön pil). Det är onekligen en läskig manöver... Jag lät bli den här gången. Fick kalla fötter.

Däremot gjorde jag:
a.) Pillade bort en massa damm med topps.
b.) Rengjorde linsen lite försiktigt med en topps. (Kan man göra utan att ta isär DCn dock...)
c.) Mocklade lite på power-knapps-brytaren (som jag glömt sätta ut med pil ovan)

Observerade detta; Det ser ut som en säkring. Antaglogen från strömtillförseln, eftersom den kommer in precis där. Ska den verkligen se ut så? Den ser sleten ut... Det är ju hål i den!?

Tada! Konsoler kan faktiskt fungera fast man har skruvat i dem...! Fantastiskt...

(Det syns inte på bilden, men den fungerar faktiskt.)

Och den har gått en timme nu... Utan att starta om sig...
Trots att jag nästan inget gjorde! Jag fattar ingenting...

1 februari

Riktning och horisont
Uppdateringskvoten på den här DC-sidan har som synes minskat. Det beror om jag ska vara helt ärlig på att jag har känt mig... ganska... färdig...

Jag har skaffat och spelat de där spelen som lockade till formatet nu. De flesta av dem.
Jag spelade Jet set radio. Det var helt underbart. Jag spelade Shenmue. Det var helt förkrossande. Jag spelade Sonic Adventure. Det var helt värdelöst kasst. Jag har fröjdats år Marvel vs. Capcom och skrikit av hysteri i Chu chu rockets. JAg ahr brännt gumi i nattsvarta städer i Metropolis street racer och äntligen spelat en riktigt bra Tennis-spel i Virtua Tennis 2...

Shenmue II och Resident Evil: Code Veronica kan jag spela utan Dreamcast... Så de känns inte helt äkta... Vackra upplevelser. Men lite falska. Nästanupplevelser.

Jag kommer definitivt att köpa fler spel till DC. Kanske även en ny maskin. Men just nu känner jag att jag förlrat lite riktning och lite mål. Just nu känner jag mig ganska färdig.

19 januari

Idag kom en ny VMU på posten. Tolv spänn på Tradera. Tolv spänn plus porto. Det är det värt. Jag behöver mera plats.

Den gröntransparanta varianten verkar vara den överlägset vanligaste. Det fullkomligt kryllar av dem och det är oftast dem man ser på auktionssiter. Jag har två obrutna nu. En slaktar jag. En (den med snyggast kartong) behåller jag i min sjuka övernördiga samling av obrutna Dreamcast-prylar.

Annars fortsätter jag köra Shenmue II på Xbox... Än så länge har det spelet inte alls trollbundit som ettan gjorde. Alla säger att det spelet är bättre. Antingen tycker jag annorlunda jämfört med alla andra, eller också har spelet mer att ge...

18 januari

Vad är det på bilden? Är det en pryl ur Star wars? Är det en vattenspridare? Nix.
Det är faktiskt en tidig prototyp av SEGA Dreamcast!

Den är nästan kriminellt snygg!
Hade den sett ut såhär hade jag haft en i varje rum!

Bilden är knyckt från dreamcastgallery.com. Besök den. Det är en fantastisk sida.

---

12 januari

Att Dreamcasta utan Dreamcast!

Igår tog Shenmue slut, so sagt. Och jag sörjde att jjag inte ögonblickligen kunde bita i tvåan.

Jag vädrade min i-lands-ångest med en Tv-spelsnördig polare på Facebook.
- Shenmue är svårt o dyrt att skaffa på DC va?
- Ja. Räkna med att det kostar 500-600 kr.
- Finns väl till Xbox också? Är det lika dyrt till den konsolen?
- Nej.
- Hm. Jag kanske satsar på den versionen. Och lånar nåns avställda gamla ful-xbox att lira på...
- Ja... Eller också kör du spelet på Xbox360.
- Öööh..? Den är väl inte bakåtkompatibel...?
- Jo.
- ???!

Tjugo minuter senare bläddrar jag igenom spelen med begynnelsebokstav S på Gamestop och hittar ett sletet exemplar av Shenmue II. Hundranitton spänn. Små pengar för stora upplevelser. Nästan gratis. Kanske årets mest givna impulsköp. Betalar. Går hem. Testar. Uppdaterar mot nätet. Allt funkar utmärkt.

Jag spelar med andra ord vidare i Shenmue II - redan idag.

Jag är inte i Ronneby. Jag är i Hong-kong.

Och jag Dreamcastar utan en Dreamcast. Kan jag skriva om Shenmue II här med gott samvete nu?

Vilket otroligt flax att ett ex av spelet fanns där, bland orälnerliga antal Soul calibur och Silent hill...

Och tack Mircrosoft, för bakåtkompatibilitet!

11 januari

En resa är till ända...

Det är faktiskt inte utan viss sorg och saknad jag skriver detta...
Ingenting varar för evigt. Shenmue är slut.

En lång, stämningsfull och annorlunda resa har det varit... Det liknar inget spel jag tidigare spelat. Och det kulminerade i spelvärldens kanske vackraste slut. Jag ska återvända till min recension nedan och uppdatera den. Risk att jag petar upp betyget en pinne också....

Hade jag haft Shenmue II hade jag redan spelat det och skitit i den här logg-uppdateringen... Nu har jag inte tvåan. Den lär bli svår och dyr att få tag på. Är det värt att skaffa en svart ful-Xbox bara för att spela Shenmue II? (Ja. Spelet finns till Xbox också. Jag tror att det är lättare och billigare till den konsolen.)

Tog den här bilden när eftertexterna rullade.

Vad ska man göra nu? Spela ångestspelet Sonic Adventure kanske...?

(Shit... Vad nördigt det här är...)

SHENMUE

För att dra till med en klyscha;
Shenmue är spelet som stannar kvar i sinnet när du stänger av det.
Men så är det. Shenmue upphör vara ett spel när man spelar det och förvandlas till ett tillstånd.
Du vill inte lämna det. Du vill bara fortsätta spela...

Om jag hade haft kvar mitt jobb på spelutbildningen vid högskolan hade jag tvingat studenterna att spela Shenmue. Jag hade haft det som en obligatorisk klassiker att spela och analysera. Det liknar nämligen ingenting annat. Och jag tror att det är ett spela som kan öppna dörrar och få dem som spelat det att se spelmediet med lite nya ögon...

Spel med ambitioner är ovanligt. De flesta nöjer sig med att vara ungefär som alla andra. Spel är spel och det ska vara som spel är. Lättviktig underhållning till massorna. Skomakare - bliv vid din läst! Tv-spel ska servera lättsam underhållning en stund. Action, bilar och boobs. Feta vapen, zombies och coola filmsekvenser med bullet-time.
Sånt som säljer. Basta.
Sen finns det spel som vågar utmana konventionerna och testa nya grepp.
Vanskapta bastarder födda i en oförstående värld.
De är sällan perfekta. De föds med barnsjukdomar.
De blir ofta kommersiella fiaskon.
En del kommer att älska dem. Dessto fler kommer att hata.

På senare år har Nintendo gjort det precis hela tiden. Utmanat konventionerna. Spel där man viftar på armarna och spel där man klappar hundar och spel för pensionärer. Rörelsekänslighet, fotplattor, stylus-pennor och touchscreen.
Men för tio år sedan var det SEGA som stod på barrikaderna.Och de gjorde det bland annat genom att göra ett spel där man drog ut kökslådor och stirrade på köksredskap, vred på kaffekoppar och klappade katter...
Genom att simulera vardag ville de ge spelaren en större känsla av att vara i spelet.
Nintendo gjorde allt rätt nu samtidigt som SEGA gjort allt fel då.
Ändå gjorde de ungefär samma sak.
Historien är full av paradoxer.
Gränsen mellan kommersiell suceé och brakfiasko ligger närmare än man tror.

Shenmue var ett spel som sjösattes med gigantiska förväntningar. Yu Suzuki saknade inte precis vilja och ambition. Hans vision gränsade till hybris.
Det sas att Shenmue skulle bli för spelmediet vad pencilinet blivit för läkekonsten.
Stora ord som lovade att ta spelandet till en ny nivå i en ny era. En revolution som skulle göra Dreamcast till den marknadsledande konsolen.

Spelet sades tillhöra en ny genre benämnd "FREE" - Full Reactive Eyes Entertainment - och det stod för vilket oerhörd frihet som lämnades till spelaren. idag är det vi kallar sandlådespel vanligt, men det var det inte för tio år sedan.

Nu blev det kanske inte en revolution i stil med den analoga styrspaken eller den rörliga 3D-kameran... Men Shenmue var ett mycket ambitiöst experiment som tänjde gränserna. Det var ett försök att göra ett riktigt rollspel. Det är ett försök att rasera den tredje väggen. Det är ett rollspel med problemlösning i vardagen istället för ett med drakar och demoner.

I grunden finns en väldigt dramatisk konflikt. Man söker sin fars mördare. Själva spelet är dock inte speciellt dramatiskt. När man spelar spelets första skiva tror man nästan att någon driver med en... Vad är detta? Man går runt i ett hus och drar ut tomma lådor. Man sover, pratar med folk, klappar katter, snurrar på nummerskivor på telefoner, kastar dart-pilar och spelar arkadspel. Men som van spelare gnager ändå känslan av att göra ingenting. Sånt här gör man inte i spel!

För nutidskonsumentet är det lätt att Shenmue blir ett segt och träigt problemlösarspel med bångstyrig kontroll och risigt röstskådespeleri.
Men det gäller att se bortom ytan.
Då blir upplevelsen stor och speciell.
Då ser man ett vackert, harmoniskt och ambitiöst spel som vågade sticka ut hakan och förmedla en vision. Ett spel som tidigt gav en vink om framtidens spel genom att låta spelaren leka i en sandlåda och blanda genrer och spelmoment.

Men det ska tilläggas att Shenmue är vackert, stämningsfullt och otroligt vanebildande. Det är annorlunda och det är antagligen därför det trollbinder.

I en bättre värld hade vi spelat ett fantastiskt Shenmue 3 på den här generationens konsoler nu.

Hur betygsätter man det här? En snyggt stämningsladdat äventyr på fyra skivor är naturligtvis bättre på alla sätt än Marvel vs. Capsom och Che chu rockets som jag förärade fyror nedan... Samtidigt saknas något för det perfekta betyget... Det blir såhär nu, men den femte DCn hänger i luften på det här betyget...

---

10 januari

Jul in Japan...?

Jag är konfunderad... Och det är Shenmue fel. Firar man jul i Japan? kommer jultomten till japanska barn?

Tomten började stryka runt på gatorna i Shenmue den 18e. En röd rund tomte med skägg och hela skiten. Det visade sig vara en rätt sorglig figur. En total sellout. En ren reklam-tomte. Men ändå...
Dessutom förekommer käck julskyltning och en julgran!

Jag blir konfunderad... Som jag har förstått det är jultomten ett ihopkok av ett stycke kristet helgon (St Nicolaus) och ett stycke gammal europeisk folktro (hustomte). Japan har som jag förstår det blandreligion som blandar buddishm och shinto.

Vad gör tomten i Japan!?

Är det kommersialismens fel? Eller Coca-colas?
Eller har de lånat en gnutta kristendom bara för att få en anledning att ge varandra presenter?

Faktum är att det ikväll blev julafton i spelet och de benämner det som "Christmas eve"!

Jag fattar inget! Maila mig om du vet något om jul i Japan.

---

7 januari

§ %€#! Kuken!

Nu startade min DC om sig själv! Efter en styv timmes Shenmue-spel. Fucking jävla kuk-konsol!

Det skedde när jag spelat Shenmue nån timme och i en laddningssekvens.

Surr. Tyst. Surr. Svart. Startskärm. Wtf...!!?

Har jag tur var det ett tillfälligt eystem error. Men det har jag antagligen inte. Antagligen är det det där vanliga felet som uppstår på DC-konsolerna. Flet är just att de startar om sig. Man kan fixa det. Med jag är en vandrande olycka när det gäller teknik. Jag ahr tummen i röven när det gäller sånt. Min enda erfarenhet av att skruva konsoler är att paja min kära Nes.

Ut på Tradera och leta en ny bara...:-)

---

6 januari

Bra vibrationer...
Jag funderar på att bryta ett rumblepack och ta i bruk . Eller "vibration pack" som det heter till DC. Tycker det ger snuskigare assiciationer än Nintendos "rumble pack", men det har SEGA kanske tänkt på... SEGA ville ju alltid vara det lite vuxnare alternativet.

Det är nästan sjukligt nördigt att ha ett lager av förpackade oanvända tv-spels-prylar i källaren... Trots allt... Haken med att bryta en vibrator är att det känns lite ovärt. Hur många spel har jag som använder skakfunktionen... Typ... Två...?

Från baksidan av förpackningen;

The vibration Pack will add real kick to your gaming experience!

Nja... Jag minns hur besviken man blev när man kände en N64-kontroll rumbla första gången. Det var som man höll i en rakapparat när ens bil tuggade plåt mot betongen! Inte direkt något som verkligen "adderade något till upplevelsen". Nu för tiden skakar kontrolldonen bättre. Och ger mer rätt "kick".

Frågan som är (och kanske gör det värt att bryta ett vibropack) är; Skakar DCns vibrator bättre än N64ans vibrator?

Compatible with both the Dreamcast Controller an the Dreamcast Gun(...)

Ok. Den här grejen kan även få din pitol att skaka... Men det är inte anledningen till att kommentera den här meningen... Det är däremot att DCns ljuspistol faktiskt heter Dreamcast GUN. Sjukt coolt namn...

Nästan värt att skaffa en bara av den anledningen. (De funkar nämligen inte på moderna platta TV-apparater)

---

17 november

Här börjar resan...

15 december

Vintertider... Speltider
Idag kom det första riktiga snöfallet. Snö som snart bara slaskade och gjorde gatorna hala. Perfekt väder att stänga in sig med tv-spel, med andra ord...

Efter en liten off-period (som mest beror på att jag kör Street fighter IV och Castlevania - Sympony of the night på Xb360...) går DCn varm igen. Ikväll; en bana i JET SET RADIO (har annars spelat det spelet sjukligt mycket...) och några matcher i Marvel vs. Capcom.

Nu när jag kör fighting på både DC och Xb360 kan bekräfta det jag misstänkt. DC-dosan är bättre för fightingspel. Av en enkel anledning: Styrkorset.
Xb360n styrkors är kasst. När jag ska kasta eldbollar med Ruy hoppar han istället, ungefär hälften av gångerna! Ett i-landsproblem av stora mått...

Nya spel på ingång
I veckan har jag Traderat två nya spel som jag sitter och väntar på. Äntligen fick jag tag på ett Shenmue. Komplett, sliten box men fina skivor. 230 kr. Det tyckte jag var bra pris. Slog till på ett Sonic Adventure i mint condition för 51 kr också. Det är ju liksom inga pengar...

Min vän Christopher tyckte att jag skulle ta med DCn när jag åker till Skövde över julen. Hardcore! Sverige-turné med ett Dreamcast i kappsäcken!
Men det är onekligen lockande... Shenmue lär bli svårt att släppa...

JET SET RADIO

Grafiti is art.
SEGA börjar spelet med en statement. Sedan kommer en lång pekoral om att SEGA inte tar ansvar för grafitti som vandalism i någon form.
De skriver väl det för att de måste skriva det. Men först slår de fast att grafitti är konst. Så det så.

JET SET RADIO är mer än någon annan Ryuta Uedas spel. Han ledde arbetet med spelet, skrev dess manus, dess designdokument och gjorde all karaktärsdesign. Han drevs av en storslagen vision. Han vill skapa spelet som skulle definera Dreamcast och bli för Dreamcast vad Super Mario 64 var för Nintendo64.
Ett flaggskepp som sålde konsoler.
Han gjorde omänskligt mycket jobb och brände ut sig på kuppen, men JET SET RADIO hamnade mycket nära den storslagna visionen.
Inte kommersiellt. Men det märks att det är en produkt med stort hjärta.

Som i alla SEGAs riktigt bra spel är det också tydligt att de är allt Nintendo inte är och aldrig komer att vara.
Attityd.
SEGA vågade sticka ut hakan. Istället för att stryka publiken medhårs så gav de publiken hårt designade stilpaket.
Det här är vi. Vi vet att det här är coolt. Take it or leave it.
De som höll på SEGA gillade just det.
Kompromisslösheten.
SEGA gjorde spel om coola och snygga ungdomar som bröt mot lagen när Nintendo mest gjorde spel om tjocka farbröder som hoppar på svampar och räddar princessor.
Nintendo spelade kompetent och folklig rock. SEGA var punk.

JET SET RADIO är ett nedslag i en värld uppbyggd kring streetsmart subkultur. Platsen är TokyoTo någonstans i en inte alltför avlägsen framtid och du och dina vänner formar gänget som äger stan. Du har ett par rollblades, du kan grinda och tagga. De andra gängen hatar er. Polisen vill hindra dig. De ringer in squadteams. Sedan fallskärmspatrullen. Sedan militären med tanksen.
Men det är en bagatell. Annars är gatan din...

Estetiken och den cell-shadade grafiken smälter ihop i en sanslöst lyckad fusion av österländskt och västerländskt. Ryuta Ueda är japanen som älskar amerikansk subkultur, serietidningar och NES-spel och aldrig växt upp och övergivit skitungen inom sig. JET SET RADIO var hans sätt att kreativt kanalisera dess böjelser.
Håll i hatten... Det här spelet är FORTFARANDE snyggt! På allvar.
De andra Dreamcast-spelen jag spelat har känts daterade. Jag ahr har inte skrivit det för att de i många fall är smärtsamt. De har varit kantiga och pixliga. Märkta av tidens tand. Men JET SET RADIO är fortfarande snyggt! Överallt finns detaljer att förälska sig i.

Och musiken... Shit asså... Det spelar ingen roll om du inte gillar hiphop... Du kommer att digga ändå... Vem gillar inte spelkaraktärer som dansar istället för att stå stilla?

Kameran bråkar lite, om man ska vara kinkig, men det är väl oundvikligt i ett tio år gammalt 3D-spel... Det är lätt att glömma att JET SET RADIO är tio år. Eoner i den elektroniska spelvärlden. Men spelet känns fortfarande fräscht. Begreppet tidlöst kittlar men jag tror fsktidkt att det talar...
Det finns en uppföljare som heter JET SET RADIO FUTURE som tyvärr ska vara blekare och sämre. Det känns bittert. Det här är en spelserie som hade varit värd ett bättre öde.

Jag trodde att JET SET RADIO skulle var bra. Men jag trodde inte att det skulle vara SÅHÄR bra... Det är helt enkelt skitkul att spela. Och det är väl egentligen allt som behövs för att forma ett bra spel?
Spelet är inget mindre än ett mästerverk.
Äntligen ett spel som är bra på riktigt. Äntligen ett spel som motiverar att investera i en DC även tio år för sent.

Visst finns det fiender som grusar drömmen och blir till smolk i bägaren... Men det är inte poliserna. inte rastafarisnutarna. Inte Kung-fu-killarna. Din fiende heter kameran. Den och grindarna är onda. Och ibland är det inte helt lyckat att spraya och justera kameran på samma knapp. Och en del utmaningar är smärtsamt svåra.
Men det är allt som är mindre bra.
Allt annat är helt fantastiskt.

27 november

Två?
Hur gick det HÄR till...? Det är en lång historia... Nu har jag iaf ett JET SET RADIO som fungerar problemfritt.

Och vilket spel! Jag spelar. Jag grindar, taggar och diggar. Det är bäst till min DC hittills. Lätt. Kontrollen sitter som en smäck. Attityden likaså. Det här är SEGA som bäst. Graffitti is art.
Återkommer med en fullvärdig recension senare.

24 november

Vikt
En liten notering av vikt...

Ett komplett boxat DC-spel väger 220 gram.

Det betyder att det enligt portotabellen kostar (minst) 4 märken att skicka ett spel. Bra att veta. Det är sånt man alltid undrat. Eller hur.

Jämförelsevis väger ett boxat Xb360-spel 160 gram och ett till Wii 190 gram.

Med andra ord var Dreamcast-askarna inte bara kassa för att de gick sönder precis hela tiden. De var tunga också.

17 november

Nytt!
Sådär. Ny header och nytt namn på sidan/loggboken. Dreamcastaway. Lite fyndigt sådär, tycker jag... Skeppsbruten med en DC... Utan el... Och i ett hav fyllt av glupska PS2-hajar... Bittra tanke...

Nytt och kanske mer betydelsefullt är att den här sidan nu är "publik". Den är inlänkad från projektsidan på lenneer.se. Det har den inte varit förut. Nu äär det här officiellt ett "projekt". Inte bara nåt jag gör.(Skillnaden är ofantligt stor...:-)

Mer spel
Jag har traderat JET SET RADIO för en hundring, så jag hoppas kunna återkomma med en recension/reflektion på det nästa vecka eller så.

(Gamla skylten/loggan. Numera nedplockad från toppen.)

MARVEL versus CAPCOM

Ja, ja... Jag vet att det finns en del två i den här serien som är ännu bättre. Ettan var vad jag fick tag på. Och det är alltid bättre att gå framåt i en spelserie än att försöka gå bakåt.

Marvel vs. Capcom (MvsC) är ett fightingspel där Capcom släpper ihop sina spelkaraktärer med Marvel-universum.
Capcom-lägret innehåller Streetfighters (såklart. Dock inte så många!) men även sköna "misfits" som Mega man, Captain Commando och någon som inte ens jag är nördig nog att knna igen...
Marvel-gänget innehåller goa gubbar som Spiderman, Venom, Wolverine, Gambit och Hulk. En del konstiga val också... Varför Warmachine och inte goe gamle Iron man? Och nog finns det bättre kvinnliga karaktärer att stoppa in än... hon... den där... vad hon nu heter...

Ok. Lika bra att säga det med en gång. Jag hatar partyfighting. Super Smash Bros och sånt där mög. Fighting ska vara på riktigt! Det är inget man skojar om. Det ska vara på liv och död...

Man kan inte beskylla SFII för sin realism, men jag förknippar spelet med tighta matcher, skärpta sinnen, pixelperfektion och värkande handkontrolls-fingrar...
MvsC är bitvis tokigt fjantigt. Men jag erkänner... Jag skrattade halvt ihjäl mig när riddaren från Ghost n' Goblins dundrade in och kastade sin lans på mig.
Det har spelet har en svårslagen charm. Animationerna och pixelgrafiken är fortfarande lika snygg som då. Och i ett sammanhang där Mega man kan spöa på Hulk - och förnedra honom med sin behatade japanska tonårsröst - är det svårt att värja sig...

"Ok... Vem är det som har könat?"

15 kämpar kan man välja på i MvsC. Det är egentligen inte lite, men jämfört med tvåans övergalna extravaganza känns det ändå lite snålt.
Och visst saknar man några fejjor på både Marvel- och Capcom-sidan... När de dundrar in under fighterna som special characters blir man nästan bara irriterad. Hej! Jag vill ju SPELA med Juggernaut och Ghost n' Goblins-riddaren! Inte bara se dem dundrade in i två sekunder! Capcom "teasar" bara lite. De hintar om en bra och bättre uppföljare. Såhär i efterhand upplever man nästan MvsC som en demo.

Sedan saknar jag en-mot-en. Det klassiska fighting-upplägget. Det primala. Urfadern till alla andra fighting-upplägg.
Det finns inte i MvsC. Där kör man i tvåmanna tagteams som standard. Det är visserligen kul det med. Det tillfär nya taktiska moment där det gäller att switcha kämpar i rätt lägen.
Men som sagt... En-mot-en, en gata, en energimätare - DET är fighting.

Bortsett från denna anmärkning är MvsC stor TV-spels-underhållning.

Fotnot:
DC-kontrollen som fighting-dosa

Dreamcast-kontrollen funkar f.ö. bra som 2D-fighting-kontroll. Bra det, för det finns ju många såna spel till formatet.

Över lagär kontrollen skön att greppa. Grundgrepper över vingarna är stabilt och flexibelt.

Även om axelknappar är lite bökiga att brottas med så är styrkorset regält och följsamt och knapparna i övrigt bra placerade.

Jag har dock börjat känna att kontrollen är rätt plastig... De fyra färgade knapparna fjädrar upp med ett ett plastigt flärpande ljud som jag inte är riktigt bekant med...

Sedan förstår jag inte varför Sega aldrig lyckades göra en normal och bra placerad startknapp...?

12 november

Dax att avlägga en ny rapport...

Men DC gör sitt jobb väl och går varm... Jag utsatt diverse vänner för DC. Och de gillade det. Det är svårt att inte falla för DCs charm...

Jag bjöd loss på heta lir på Tradera såsom Shemnue, Crazy täääxi och Sonic Adventures. Men jag bjöd för snålt så det blev inget.
Däremot har jag kört en del Marvel vs. Capcom. Recension kommer på det senare!

Jag har som sagt utsatt två kompisar för retrofilin, sedan senast. Var ju tvungen att rodda ihop och prova lite two player action. De tyckte det var coolt och gillade både handkontroll, grafik och spelkänsla... Men vad värre var... Jag fick pisk! Av båda två! I både Chu chu och Virtua Tennis.
Jag trodde jag var bra, men jag var kass. Jag kunde inte ens placera bollen i VT2, det greppade Christopher direkt.
Pisk i mina egna spel på min egen retro-konsol! Total förnedring...

Jag slickar såren och kommer tillbaka...

4 november

Döda konsollers sällskap

Jag gjorde manus och skissen på nedstående skämtteckning för någon vecka sedan. Men nu har jag tecknat upp den och färglagt den! Den ska nog upp på lite forum och sånt....

Det finns en lös tanke på att göra serie av Döda konsollers sällskap och göra serier på gamla tv-spel som pratar med varandra och är gamla och bittra...
Fruktansvärt nördigt... Men serien kommer att ha en publik. Jag får se. Det är mycket annat som tar tid nu.

---

3 nov.

Virtua Tennis 2

Jag är inte den som går igång på sportspel... Hockey- och golf-spel får mig att få panikångest. Fotbollsspel tror jag aldrig attt jag prövat... Amerikansk fotboll som TV-spel tänker jag aldrig pröva, om jag slipper.

Men tennis som TV-spel har funkat, av någon märklig outgrundlig anledning...

Kanske är den inte så outgrundlig... Anledningen... Det började med Nes-Tennis. Jag hade det aldrig själv, men jag minns att jag spelade det hos kompisar och gillade det. Man kunde faktiskt klå även kompisen som spelat mycket mer. Det handlade bara om att slå tillbaka en boll i rätt ögonblick. Jag kan inte minnas att spelet bjöd på något specielt djup eller några speciella tekniker att fördjupa sig i. Det handlade om att springa och slå. Och Mario var domare i sin första cameoroll. Stencoolt.

När Wii kom, långt senare, blev det som om cirkeln slöts. Wii Sports Tennis var, enligt mig, det allra roligaste Wii Sports bjöd på. Och det handlade om att springa och slå. Eller... Euhm... Bara slå. Sprang gjorde din Duplo-klon automatiskt. Men det man hade afta så kul att det inte störde.

Min teori om varför tennis-sporten funkar bra i spel är som följer; Sporten har en enkelhet och ett högt temp som gör att den lämpar sig väldigt bra som spel. Det är bara en plan med streck, ett nät och en boll. En boll kan vara antingen ute eller inne. Det finns inga märkliga regler som fotbollens offside eller hockeyn femtioelva engelska termer varav de flesta står för fulheter som ger 2 min i båset. Tennis handlar om att slå in en boll. Punkt.

Då kommer jag till det jag skulle skriva om egentligen. Virtua Tennis 2 till DC. Ett av de fem spelen i min loppis-låda. Jag börjar spela... och jag gillar det! Högt tempo, pumpande musik, tighta matcher, snygga animationer och en kontroll som är väldigt enkel att lära. Upplägget är tydligt arkadinspirerat.Och det gillar jag. Det är inte som i golf-spel där man lätt hamnar på en jävla tour och en 18-håls-runda där man tröttnat redan på treans green...
Virtua Tennis 2 måste varit rent okristligt snyggt 1999... Det är fortfarande helt ok snyggt nämligen...
Och det handlar om att springa och slå. No more, no less.

Virtua Tennis 2 kan vara det bästa spelet jag fick i min loppis-låda... Jag tror det kan utvecklas till något ruggigt roligt om man är två i co-op. Återstår att se.

Sammanfattningsvis kan man säger att Virtua Tennis 2 är något bättre än självplågande Quake 3 Arena... *ryser*