Jag upplever just nu ett pånyttfött intresse för serietidningar som jag inte känt på många år.
Jag har alltid läst serier, det är väl ingen nyhet för någon, men i 20-års-åldern gick jag över till i stort sett enbart traded paperbacks på engelska. Sen läste jag nästan bara svenska eller europeiska serier i bokform. Lyxserier.
Själva tidningarna och läsandet av tidningar har kommit i bakvattnet… Synd. För nog är det ett klassiskt format. Även fast jag använder Comixology och läser serier digitalt så kommer jag alltid att gilla papperstidningar.
Det är kul att se vilka tidningar som gavs ut i Sverige under 80- och 90-talet. När man hittar dem kostar de ju ingenting. Inte så sällan är de av ganska obskyr art, eller upplevs så med dagens ögon. Man försökte surfa på trender. Om en TV-serie eller film var populär provade man en serietidning. Det blev aldrig en långkörare.
Men TROMAs avsiktliga B-films-hjälte Toxic Avenger var väl aldrig ”stor” i Sverige? Inte på riktigt? Ändå testade man en leksakslinje och en serietidning. Man hittade på en barnvänligare avknoppning på grejen med mer muterade flängda bi-figurer och skapade Toxic Avengers. Serierna var väldigt realistiskt superhjältetecknade i början, men blev senare betydligt mer cartoony. Mer åt Turtles håll. Hela grejen var väl ett försök att glida på Turles-vågen. Sött, bisarrt och våldsamt i kombo var populärt kring 1990.
Jag blev spontant lycklig av att Jimmy hade Arkiv X-serietidningen i två nummer att låna ut! Det var en tiding jag fingrade på i tidningsstället, men aldrig köpte. Det är Adlard – sedmera känd från The Walking Dead – som tecknar och det är såklart stiligt värre.
Jag köpte två nummer av Robotjägaren på Scifi World-mässan förra helgen. Jag visste inte ens att serien hade funnits på svenska! Regält svulstiga stories om en machoman som reser runt i galaxen och slåss med robotar av alla möjliga långssökta anledningar – det kan man väl aldrig få för mycket av?
Blev också barnsligt förtjust i Turtles-tidningar från USA som inköptes vid samma tillfälle. TMNT Adventures, som barnvarianten hette over there. Här har manusförfattarna verkligen rökt på… Färdas genom dimensionerna i överdimensionerade kohuvuden… Jorrå, man tackar…
Dessa inköp gjordes på Sci-fi World-mässan i Malmö förra helgen. Seriecenter i Trelleborg verkar GULD värt! Stort sortiment och billigt som skam!
Denna pånyttfödda fascination bottnar såklart i nostalgi. Men jag tror det är något mer än så. När jag bläddrade i Ångestmannen och hans vänner första gången kände jag nån sorts flashback till när jag bläddrade i en serietidning när jag var liten. Då tyckte jag att det var den främsta formen av underhållning människor kunde skapa och det tycker jag nog någonstans fortfarande. När jag fick samma känsla av att bläddra i min färdig bok fick jag känslan av att någonstans kommit i mål.
Om sen andra tycker om att läsa det, eller delar min uppfattning om vad som är ”fine art”, är en annan historia.