Lenneér bloggar och poddar

Kom in i världen av grottkamp – det elakaste, grymmaste sättet att överleva! All slåss för pengar. Daniel och Jimmy möter vidunder sos ingen annan i dödliga källare. Du kommer behöva varja slag av kampsporter. Kom ihag – Brottning är för grannmödrar! Pit-Fighter är på riktigt.

Ångestspel: Pit-Fighter, Sega Mega drive, 1991. Arkadoriginal av Atari Games, 1990, konsolversioner av Tengen m.fl, 1991. Det här är avsnitt 35 av Ångestspel sedan starten 2012, om vi räknar rätt.

Har spelar Pit-Fighter, nyss eller när det begav sig? Har du spelat andra käsa fightingspel på Mega drive eller Super Nintendo? Kommentera, gilla och dela gärna våran video.

Det här avsnittet har varit in the making i smått absurda tre år. En bakomfilm för de mest dedikerade fansen kommer.

Jag har haft en vision att börja titta på anime – och uppskatta det – i bisarra 20 år… Jag har försökt, tro mig.

Jag är kanske intre riktigt där. Men nu är jag nära. Jag har kommit över tröskeln, tror jag.

Jag och anime, animerad japansk film, borde vara en perfect match, kan man tycka.

Men trots det har jag upplevt ovanligt mycket tuggmotstånd i min relation med animefilm… I berättandet, i dramaturgin, i estetiken, i formspråket…

Jag har ofta gillat de genrer och teman som är vanligt förekommande (sience-fiction, ninjor, fantasy, monster och skit), men mycket annat har som sagt stått i vägen och gjort upplevelsen mer svårtuggad.

De senaste åren har jag köpta DVD:er när jag hittat dem. Kollat Netflix.
Verkligen försökt acklimatisera mig. Tittat, begrundat, gnuggat… Kämpat.

Det är lite som att börja gilla extrem musik. Hardcore. Grindcore. Black metal.
Man måste någonstans knäcka koden. Fatta grejen. Tror jag.

Jag skaffade Ninja scroll the series i en svenskutgiven DVD-box när DVD var ganska nytt. Jag hittade boxen för 149 kr, tror jag, i en outlet-butik. Kan ha varit 2003-2005 någonstans. Kanske 2006. Oavsett vad så har jag haft den DVD-boxen i 20 år styvt. Förra året var första gången jag plöjde igenom den.

En film och en TV-serie… Folk verkar tycka filmen är överlägsen. Jag tycker nog tvärtom.

Jag gillar spontant TV-serien mer. Som en spegettiwestern i episodform. Varje avsnitt är en kort action-driven epsiod. Alla avsnitt hålls ihop av en större metaplot. Lite som en prefekt rollspelskampanj.

Ninja scroll the series är i mitt tycke helt fantastisk. Högt tempo, cool, snygg och sådär over the top som man vill och tror att anime ska vara – nästan hela tiden.

En bra inkörsport till tyngre droger, kort sagt…

Ninja scroll the series och Cowboy Bebop är det jag uppskattat mest inom anime, hittills.

Utmana gärna min uppfattning genom att tipsa mig på titlar.

Jag har gjort en ny video. Ett Flumfilm-avsnitt om VHS som retrotrend.

Jag gick all in på formen på det här avsnittet. Mer känsla och form, än innehåll egentligen. Herregud, jag toksamlar inte på VHS-kassetter. Jag har ca 10 st bara… Jag ville göra en video som kommer nära känslan av formatet, varför det är potentiellt häftigt och coolt eller inte.

Färgfladdret är analoga VHS-störningar som jag har filmat. Tänkte det blev som en musikvideo i början och i slutet. Musiken är AI-genererad med SUNO. Ledmotivet ”Flumfilm” låter väldigt mycket som Depeche Modes 1980-tal. Det råkade bli så utifrån det jag promptade, men det var inte alls fel.

Kul med det här avsnittet, jag klippte ihop det och gjorde det klart på 2-3 dagar. Fast jag ahde filmat materialet sedan kanske ett år eller mer tillbaka. Det går att göra färdigt videos snabbt också.

Daniel Lenneér är en kreativ mångsysslare som rör sig vant mellan serietecknande, film och klassiskt nörderi. Han beskriver sig själv som kommunikatör, serietecknare och filmskapare, och hans produktion sträcker sig långt bortom bara podcasten.

Här är några av hans mest framstående projekt:

1. Serietecknare och Fanzines

Daniel har en lång bakgrund inom den svenska fanzine-scenen (hemmapublicerade serietidningar). Hans serier är ofta självbiografiska, humoristiska eller med en touch av ”ångestmannen”-estetik.

• Kända titlar: Lenneér lägger ribban, Still Standing, Breakthrough och Ångestmannen.
• Han har även gett ut serier via förlaget No Milk & Honey Comics.

2. Filmskapande

Han har skrivit, regisserat och producerat ett stort antal kortfilmer, ofta med inspiration från sci-fi, skräck och äventyr.

• One Man Army-serien: En serie action- och äventyrsfilmer (One Man Army, One Man Army Legends och senast One Man Army III: Shards som släpptes 2025).
• Dunwich Journals: Han medverkar i denna Blu-ray-antologi med Lovecraft-baserade kortfilmer med sitt bidrag Terror from the Abyss.
• Animation: Han har även gjort animerad film, till exempel barnfilmen Sagan om Livets Melodi.

3. Rollspel och Svenilgames

Daniel har varit djupt engagerad i rollspelsvärlden.

• Svenilgames: Han har varit projektledare för detta ideella förlag som skapar och sprider egenproducerade rollspelsböcker.
• Sverok: Han har tidigare suttit i distriktsstyrelsen för Sveriges Roll- och Konfliktspelsförbund.

4. Webb och Kommunikation

I sitt yrkesliv arbetar han främst med kommunikation och webb (bland annat inom Ronneby kommun). Han driver även sin egen plattform, Lenneer.se, som fungerar som ett arkiv för hans bloggande, podcast-avsnitt och olika konstprojekt.

5. Youtube och Övrigt

Han är aktiv på Youtube där han publicerar allt från ”bakom kulisserna”-filmer (som Back to the Abyss) till korta nördfokuserade klipp. På senare tid har han även utforskat generativ AI och dess roll i skapande processer.

Sammanfattningsvis är han en av de mer färgstarka profilerna inom svensk nördkultur som lyckats hålla liv i sina projekt i över två decennier genom en kombination av nostalgi och ren skaparglädje.

Angne & Svullo: Komplett samling 4-DVD

Äntligen – eller vad ska jag säga? – har jag slagit till på den nya samlings-DVDm (”boxen”) med Agne & Svullo. Att kalla det box är att ta i. Det är en vanlig DVD-ask med fyra skivor i. Lite besviken på själva utförandet. Ingen pappsleeve. Ingen vettig förteckning på baksida eller instick som listar innehållet i boxen eller på skivorna – det står inte ens på skivorna vad de innehåller. (Det står bara ”Sykt mycket bonus!” på alla skivorna.) Baksidan är total katastrof. Ja, framsidan också. Utförandet är under all kritik, verkligen. Men innehållsmässigt är det typ komplett Svullo Omnibus.

150 kr på Ginza kunde det vara värt att återuppleva detta, tänkte jag. Och det var det.

Kan jag ha sett Agne & Svullo och uppskatttat det 1988?
Kanske. Troligen.
Med tanke på att jag minns att jag ritade scener från Macken – och beviseligen tyckte det var roligt – när det sändes första gången, 1986. Agne & Svullo hade stor kulturelll impact på mig och mina kompisar i skarven låg-mellanstadie. Det var så knäppt, roligt och galet som någonting kunde bli då. Och det krävdes ganska lite för att skapa en stor sensation på skolgården sent 1980-tal eller tidigt 1990-tal. Över huvudet taget konceptet ”Vuxna som beteer sig som idioter” tyckte man var fantastiskt roligt som barn. Vuxna som var fulla och gapade och svor, eller bara gjorde saker man inte fick.

Jag och en kompis hade planer på att spela in egna Agne & Svullo-sketcher med VHS-kamera. Vi planerade, skrev manus och plockade ihop kläder. Det blev aldrig av, tyvärr.

Att återvända till Agne & Svullo 2026 är en märklig upplevelse. Tempot är fortfarande högt och det absurda och vulgära vinner fortfarande skratt. Till exempel i ”VM i dålig hållning”. Det är våldsamt roligt åminstone ibland. Det höga tempot gör att de dåliga sketcherna blåser förbi snabbt också.

Sketcherna är tydligt improviserade och det är tydligt att samma sketch återkommer i olika varianter. I igenkänningen och jag-ser-poängen-komma-på-mils-avstånd ligger poängen, delvis. Missade man Svullo dricka en sup och däcka i baren eller slå sönder Agnes fina leksak – då fick man en ny chans igen nästa vecka. Det fungerade bättre i formatet när man såg ett kort avsnitt i veckan än vid sträcktittning, såklart.

Roligt att tänka att Sven Melander på nöjeschef på SVT och den som gav Agne och Svullo grönt ljus. Och det var helt rätt, såklart. Vansinnet måste få sippra in i humorn om det ska bli något nyskapande.

Vissa sketcher är rent plagiat på Monty Python, märker man nu. Död papegoja i djurbutiken och att slappa varandra med döda fiskar. Men det visste inte jag och många andra 1988.

Allt som är fel, fult, skevt, smaklöst och vulgärt kommer att en dag bli kult och avant garde. Skräckfilmer på VHS och black metal. Svullo, Ronny & Ragge, Onkel Kånkel, Eddie Meduza, serietidningen Pyton och mycket mer intygar det.