Nya thumbnails till gamla filmer… Det kan man roa sig med, om man är sån… Jag har gjort nya kapsylbilder till One man army (2004) och One man army Legends (2007).
Tanken är att filmerna ska höra samman – andas samma – i Youtubeflödet och när de kommer som rekommendationer. Att de ska vara enhetligt presenterade tillsammans med den tredje filmen.
Att skriva ”A Millroad Film Original” är lite streaming-inspirerat…
Det är viktigt att det finns en enhetlighet i den grafiska kommunikationen, har jag hört. Och den är det ROLIGT att nörda grafisk design!
Man skulle nästan kunna tro att jag jobbar med sånt…
Jag håller på att klippa ihop en bakomfilm till min senaste film One man army III: Shards. Resan är målet, brukar man säga. Och i fallet med OMA3 var resan 17 år innan jag lyckades ”samla ihop skärorna” av den trasiga filmen och sätta ihop den…
Filmen är nästan klar. Den blir längre än själva kortfilmen (det brukar de bli) och klockar in på närmare 30 minuter. Att avgränsa sig och inte upprepa sig verkar vara det svåraste den här gången. Det finns väldigt mycket att berätta och det är kul att man gjort en liten filmserie som har en legacy… Men hur mycket kan man prata om det utan att tråka ut tittaren – och hur mycket ska man prata om de två tidigare filmerna i en film som ska handlar den tredje filmen. Hur mycket ska man fokusera på ämnet eller sväva ut i sidospår? Och vad är en bra speltid för en sådan här video egentligen? 10, 20 eller 30 minuter?
Min erfarenhet är att bakomfilmer till kortfilmer och videos välter inga kiosker direkt. De har sin publik, det finns ett fåtal som tittar, uppskattar och kommenterar. Bakomfilmer är roliga och ganska ”enkla” att göra. Ibland upplever jag att de gör sig nästan själva. Det behövs ingen planering och inget manus. Det är mer som att bygga LEGO med det man råkar ha till hands. När jag gjort min Youtube-serie Ångestspel har jag upplevt att bakomfilmerna blir en ventil för det oanvända materialet som blev ganska bra som inte kom med. Det kan vara alternativa tagningar, varianter på scener eller bloopers. Det är liksom ingen nytta med det, men man vill liksom inte kasta det. Någon kanske gillar det. Man lägger det i en bakomfilm. Det blir extramaterial för nördar.
Jag älskar själv behind the scenes filmer – DVD-extramaterial – om man är på rätt humör för det. Det är man inte alltid, men ibland är det det bästa som finns.
Och… En bra sak med bakomfilmer till egna filmer; De matar ens egna ego.
Jag känner mig ganska mycket som en cool indendentfilmskapare när jag gör dem.
Äntligen – eller vad ska jag säga? – har jag slagit till på den nya samlings-DVDm (”boxen”) med Agne & Svullo. Att kalla det box är att ta i. Det är en vanlig DVD-ask med fyra skivor i. Lite besviken på själva utförandet. Ingen pappsleeve. Ingen vettig förteckning på baksida eller instick som listar innehållet i boxen eller på skivorna – det står inte ens på skivorna vad de innehåller. (Det står bara ”Sykt mycket bonus!” på alla skivorna.) Baksidan är total katastrof. Ja, framsidan också. Utförandet är under all kritik, verkligen. Men innehållsmässigt är det typ komplett Svullo Omnibus.
150 kr på Ginza kunde det vara värt att återuppleva detta, tänkte jag. Och det var det.
Kan jag ha sett Agne & Svullo och uppskatttat det 1988? Kanske. Troligen. Med tanke på att jag minns att jag ritade scener från Macken – och beviseligen tyckte det var roligt – när det sändes första gången, 1986. Agne & Svullo hade stor kulturelll impact på mig och mina kompisar i skarven låg-mellanstadie. Det var så knäppt, roligt och galet som någonting kunde bli då. Och det krävdes ganska lite för att skapa en stor sensation på skolgården sent 1980-tal eller tidigt 1990-tal. Över huvudet taget konceptet ”Vuxna som beteer sig som idioter” tyckte man var fantastiskt roligt som barn. Vuxna som var fulla och gapade och svor, eller bara gjorde saker man inte fick.
Jag och en kompis hade planer på att spela in egna Agne & Svullo-sketcher med VHS-kamera. Vi planerade, skrev manus och plockade ihop kläder. Det blev aldrig av, tyvärr.
Att återvända till Agne & Svullo 2026 är en märklig upplevelse. Tempot är fortfarande högt och det absurda och vulgära vinner fortfarande skratt. Till exempel i ”VM i dålig hållning”. Det är våldsamt roligt åminstone ibland. Det höga tempot gör att de dåliga sketcherna blåser förbi snabbt också.
Sketcherna är tydligt improviserade och det är tydligt att samma sketch återkommer i olika varianter. I igenkänningen och jag-ser-poängen-komma-på-mils-avstånd ligger poängen, delvis. Missade man Svullo dricka en sup och däcka i baren eller slå sönder Agnes fina leksak – då fick man en ny chans igen nästa vecka. Det fungerade bättre i formatet när man såg ett kort avsnitt i veckan än vid sträcktittning, såklart.
Roligt att tänka att Sven Melander på nöjeschef på SVT och den som gav Agne och Svullo grönt ljus. Och det var helt rätt, såklart. Vansinnet måste få sippra in i humorn om det ska bli något nyskapande.
Vissa sketcher är rent plagiat på Monty Python, märker man nu. Död papegoja i djurbutiken och att slappa varandra med döda fiskar. Men det visste inte jag och många andra 1988.
Allt som är fel, fult, skevt, smaklöst och vulgärt kommer att en dag bli kult och avant garde. Skräckfilmer på VHS och black metal. Svullo, Ronny & Ragge, Onkel Kånkel, Eddie Meduza, serietidningen Pyton och mycket mer intygar det.
Publicerat iUncategorized|Kommentarer inaktiverade för Att återvända till det vulgära…
Johan CB frågade om TTS ville göra en cameo i hans spel – detta eftersom det finns en pixlad sprite av figuren osv. Klart han vill!
Jag gjorde ett berättarportratt (nedan) och testat lite svensk röst till karaktären. Han blev tydligt en slemmigare typ när han pratade svenska/västgötska…
Tänkte att jag kunde röstlägga karaktären i spelet… Tydligen är spelet på svenska -primärt – men att få till en skotsk accent på svenska – det kanske går, men det är svårt… Då tänkte jag gå all in på västgötska så gott jag kan istället…
Vi har också diskuterat TTSs roll, motivationer osv. De är inte så komplicerade, kort sagt.
Kom på att det antyds i OMA-filmerna att det finns ”portaler genom tid och rum” skapade av kärnvapenexplosioner – så det kan gå att förklara ”logiskt” och ”in world” att TTS hamnar i andra världar, ibland…
Ska bli kul att se hur projektet (ännu hemligt) framskrider.
Den 21 october släppte jag loss den tredje One man army-filmen, äntligen…
Beskrivningen på Youtube låter såhär;
Twenty years later. The war continues. But the end is near. The WorldEater must fall. This is shards, from a shattered world.
Third movie in the One man army franchise. 17 years in the making – the One Man Army saga returns with a third installment. One Man Army: Shards takes you deep into the postapocalyptic West Gotia region of future Sweden.
Set twenty years after the first film, the brave resistance fighters now hunt the last surviving Evil Supreme Overlord — the WorldEater. Destroying him is the only way to end the war… and save the world once and for all. Reunite with beloved characters like the Ultimate Ninja, Peacemaker (Peter Olby) and the notorious Traveling Salesman (Christopher Johansson). Meet new allies like the hotspur Wildfire (Daniel Lenneer) — an ex-soldier and now member of Peacemaker’s secret undergroud Freedom Force. In this epic adventure of redemption and salvation, the fate of humanity hangs by a thread…
Remember. Stay hidden. Stay safe. Stay strong. The Worldeater must fall.
Jag har bloggat om den här filmen tidigare och jobbat med den mer än vad som är hälsosamt. Skönt att vara klar!
Hoppas folk gillar filmen nu och tycker den är hyfsat underhållande. Det är visserligen film tre i en filmserie, men jag hoppas den är hyfsat självstående.
Det kommer en bakom-film inom överskådlig framtid som berättar om filmens historia, tillkomst och arbetet bakom kulisserna med att vara en en ansamskapande filmskapare och att testa AI-tekniken i filmskapande för första gången. Arbetsnamnet är Chasing a ghost – the making of One man army Shards och den kommer om en månad eller nåt.
Annars ska det bli kul att fokusera på lite andra och nya filmprojekt nu…
Jag har haft den här domänen och sidan lenneer.se i svindlande 20 år nu… Sedan 2005.
Varje år, se senaste åren, har jag ifrågasatt sidans existensberättigande. Egentligen var sidan min onlineportfolio och mitt jobb- och uppdragssökande som var sidans mål och mening.
Eftersom jag varit i stadigt jobb sedan 2013 tillhör den fasen det förgångna.
Nu har jag dock betalt årsfakturan så nu tuffar det på i minst ett år till.
Också bra att ha en plats att posta sitt innehåll på. Någon plats som är publik och inte ägd av Meta. Sedan 2010 eller 2013 är det kanske främst den funktionen som lenneer.se har haft. Bloggen och som plattform – för texter, bilder och poddar.
Tyvärr har Videospelklubben.se som webbsida försvunnit. Videospelsklubbens frånfälle är den här bloggen det enda stället Ångestspelpodden och mina andra poddar finns att finna. Och det är ju kul att hela ens backlogg av poddar finns någonstans, åtminstone i teorin. De finns lagrade på lenneer.se-bloggen, hursomhaver och så vitt jag vet endast här.
Tipsa mig gärna om du vet hur man blir synlig och sökbar i podcastapparna, för jag vet inte hur det fungerar. har inte lyckats googla mig fram till någon lösning heller…
Publicerat iUncategorized|Kommentarer inaktiverade för Lenneer.se och bloggen tuffar på…
Ända sedan tonåren har jag varit svag för postapokalyptiska världar inom fiktionen. Det finns något märkligt tilltalande med den dystra framtidsdystopin att världen förvandlas till en skrotig öken och människan tvingas fokusera på sin råa överlevnad. På 90-talet fanns det inte så mycket sån kultur att tillgå – eller också var det svårt att utan internet hitta den, helt enkelt – det som fanns var Mad Max-filmerna på VHS och rollspelen Mutant och Wastelands. Waterworld kom på bio. Postapokalypsen var svår att hitta, men det lilla som fanns räckte för at trigga igång fantasin.
One Man Army (2004)
När jag började göra kortfilm under högskoletiden 2002-2005 gjorde jag min egen postapokalyptiska ninjafilm med begränsade medel 2004. ”Att göra en ninjafilm” var nästan ett running gag bland mig och mina kompisar, det var väl typ det sjukaste och konstigaste man kunde göra, tyckte vi… Och genom att tillföra det postapokalyptiska elementet förenade jag två koncept som jag ville göra film på. Det var ett brokigt idébygge som växte fram efter hand och blev One Man Army (OMA).
One man army (2024)
Att OMA ens är en postapokalyptisk film antyds ganska vagt, dels i voice-overn i anslaget och i ett par animerade sekvenser.
One Man Army Legends (2007)
2007 gjorde jag och Christopher en ny film, en uppföljare eller snarare en prequel som var ambitiösare och mer genomarbetad. One Man Army Legends (OMAL) utspelade sig innan den första filmen och skildrade mästaren i den första filmen under sina ”ungdomsår” – eftersom han är ”gammal” i den första filmen. (Rollen gjordes av Jonas, då 30 år)
Christopher filmade och redigerade OMAL, så han var mer delaktig än mig i att sätta ihop den filmen. Den är faktiskt den enda Millroad Film-produktionen jag inte har redigerat.
One Mar ARMY Legends (2007)
Rent storymässigt började vi (läs: jag) fundera på världen i filmen och tidslinjen. Hur hade det postapokalyptiska Sverige som skildrades uppkommit? The Great Scandoinavian War omnämndes flyktigt och filmen visade lite mer av Sverige i framtiden – även om merparten utspelade sig i Japan. Att One man army skulle bli en filmserie började också utkristaliseras.
Vi filmade absurt mycket till OMAL. Mer än vad som behövdes, om man säger så. 10-15 st MDV-band med råmaterial. Vi påbörjade också, lite slapphänt, en tredje film som skulle handla om den vandrande köpmannen som dykt upp flyktigt i OMAL. Men det filmades mest gå-bilder. Det fanns inte så mycket ”story” eller planering. Tanken på att göra en filmen om den vandrande köpmannen var väldigt rolig i teorin – men vi kom inte riktigt på vilken berättelse han skulle figurera i.
Väldigt mycket 2006-2008-material blev således liggande oanvänt och oredigerat. Arbetsnamnet var redan då One Man Army Shards – den skulle skildra den värld i skärvor och vara lite mer fragmentarisk – skildra olika små berättelser i världen, det postapokalyptiska Skandinavien som slets mellan en framtida fasictoid regim och frihetskämpar (ninjor).
Nutid (2025)
Går det att göra en tredje film? Nu håller jag på att plocka ihop delarna, eller kanske skärvorna, till den ogjorda tredje filmen.
Gammalt material för återvinning och nostalgi. Nytt material för att få till en fungerande story, en berättelse med början, mitt och slut.
Det som finns är gammalt DV-filmat material, oanvänt materieal, återanvänt material och nyfilmat material. Namnet är fortfarande One Man Army Shards(OMAS). Det gamla arbetsnamnet känns för bra för att byta ut. Filmen heter ju liksom så.
En film som varit under arbete i 18 år. (men typ vilande under 16 av dem)
En grundtanke är att världen ska få blomma ut i den tredje filmen. Nu ska vi visa det postapokalyptiska Sverige, hundra år in i framtiden. Det blev inte riktigt gjort i den två första filmerna.
En av många AI-genererade bakgrundsbilder till nya filmen.
Jag testar AI-teknik i OMAS och är såklart mycket bättre på att redigera och göra special-effekter än när vi gjorde de två föregångarna. Jag är också bättre på att få saker gjorda med begränsad tid. Tiden är svår att hitta när man heltidsjobbar och har familj och en liten dotter. Jag har mindre tid men mer erfarenhet. Den enda skådis jag har att tillgå är ofta mig själv, på båda sidor av kameran. Jag jobbar själv med att filma de nya scenerna, som en enmansarmé.
Målsättningen är hursomhelst att få ihop det till nån sorts film, i år.
Publicerat iFilm, Millroad Film, Nörderi|Kommentarer inaktiverade för Postapokalyptiska Skandinavien revisited
Upptäck möjligheterna med generativ AI – Fördelar och utmaningar i en ny era!
Välkommen till Ångestspelpodden, där vi denna gång dyker ner i den spännande världen av generativ AI! Här diskuterar vi hur tekniken bakom textgeneratorer, bildskapare och andra AI-verktyg förändrar sättet vi arbetar, skapar och kommunicerar.
I detta avsnitt diskuterar vi generativ AI:s potential – från att automatisera vardagsuppgifter och skapa nya kreativa möjligheter till att lösa stora samhällsutmaningar. Samtidigt går vi på djupet med de komplexa frågorna kring etik, integritet och hur tekniken påverkar arbetsmarknaden och våra liv.
Vi bjuder in experter, forskare och praktiker för att dela insikter och erfarenheter, samtidigt som vi bryter ner de senaste nyheterna och trenderna. Oavsett om du är teknikentusiast, beslutsfattare eller bara nyfiken på framtiden är det här podden för dig.
Lyssna med oss när vi utforskar både fördelarna och utmaningarna med generativ AI – tekniken som formar morgondagen.
(Denna text är författad tillsammans med Ångestspelspoddens nya spelkompis ChatGPT. Den är åtminstone delvis förenlig med det faktiska innehållet i podden.)
Bild skapad med Generativ bildgenerering i Photoshop 2025.
Medverkande: Daniel Lenneér och Jimmy Bäckström Speltid: 33 minuter
Ångestspelpodden (”ÅSP”) är din pizza i technodromen – den roliga retropodden om gamla TV-spel, serietidningar, nördkultur och annat bös.
ÅSP70 är inspelad i februari i House of Backstrom Studio, Ronneby. Daniel har redigerat.
ÅSP publiceras även på Videospelsklubben.se och i kanaler som därmed följer. Nu är webbsidan visst död, men det går nog bra ändå. Tack till Gazi, vår egen digitala assistent!
”Skivomslag” till låten nedan, genrerad med Suno.
Lyssna på Ångestspelpoddenlåten ”Vårt frirum” här! (Skapad med Suno)
Ångestspelpoddenlåten ”Vårt frirum” – Lyrics
[Verse] Daniel och Jimmy sitter där Retro TV-spel i vårt revir Serietidningar spridda överallt 80-talsfilm på ständig repris
[Verse 2] Game over men vi fortsätter Laddar om för en ny nivå Med nördigheten i vårt DNA Podcasten vår show börjar nu
[Chorus] Ångestspelpodden vårt frirum Spel vi älskar och minns Bloggar podcasts filmer Allt som vi älskat finns
[Verse 3] Jimmy berättar gamle historier Daniel skrattar högt igen Vi lever varje pixel livet ut Vår passion den är sann och ren
[Verse 4] Film från barndomsminnen Serier från gångna år Soundtracks som alltid pumpar i oss Visar världen vad vi får
[Chorus] Ångestspelpodden vårt frirum Spel vi älskar och minns Bloggar podcasts filmer Allt som vi älskat finns
Insta-bild för Ångestspelpodden, skapad med Chat-GPT/DALL-E.
Publicerat iUncategorized|Kommentarer inaktiverade för Ångestspelpodden 70 – om AI
Liksom många jag känner som kommer från konstnärligt håll har jag haft ett ambivalent förhållande till AI-utvecklingen och då i synnerhet när AI används för att generera texter och bilder. Som kommunikatör ska man vara expert på text och tonalitet och som illustratör/konstnär ska man vara expert på att skapa bilder. Det är naturligt att se AI-tjänster som ett ”hot” när vem som helst plötsligt kan prompta sig till fantastiska resultat med tillgängliga gratis-verktyg…
Fenomenet att allt finns och allt är gratis och tillgängligt har visserligen hänt tidigare i internethistorien. Man har blivit gammal nog att se mönstret. Det tar ett tag för samhälle och industri att anpassa sig. Och det gäller att anpassa sig om man ska överleva.
Mitt nya jobb – med lite mer IT-fokus än kommunikatör-fokus – vill att jag ska bli ”AI-expert”, för att kunna stötta verksamheterna behöver jag vara bekant med vanligaste verktygen/tjänsterna och ha koll på styrkor och fallgropar. Jag har fullgasat de senaste veckorna för att komma in i matchen, kort sagt. Det håller inte att vara gubbastel längre.
Det är svårt att värja sig när man får se sina seriefigur återskapade i ”fotorealism”… Beskôddarna nedan satt på första försöket! Jag var stennöjd. Hjälmen på Klas-Jörgen fick jag addera i efterhand.
Beskôddarna, Steve och Klas-Jörgen, återskapade i Dall-e.
Ångestmannen behövde Dall-e 3-4 försök får att få fram versionen nedan. En sur superhjälte med kontorsjobbarkropp var svårt för AI att förstå, verkar det som, men till slut så gick det.
Ångestmannen, på Skövdes hustak, enligt Dall-e.
Publicerat iUncategorized|Kommentarer inaktiverade för Mina seriefigurer återskapade med AI
Dune från 1984 av David Lynch. Jag har aldrig kommit igenom den filmen. Jag har somnat, blivit uttråkad, gett upp och stängt av.
Jag tänkte det var dags att se den nu, iom Mr Lynchs frånfälle är det trendigt att titta på hans filmer och jag får medge att jag är ganska obevandrad. Jag har sett Twin Peaks men inte så mycket mer från hans katalog.
Nåväl. Dune. Jag har kompisar som älskade böckerna och spelet till Amiga. Jag hörde talas om Dune och ”spice” innan jag visste vad Sagan om ringen och Star Wars var. Det är på den nördnivån det varit med mig. Jag läste dock aldrig böckerna och testade bara dataspelet flyktigt.
Jag har haft DVD-filmen i min samling i 20 år – köpte den tidigt för 59 kr i en klassisk REA-låda som ICA Maxi m.fl. hade på den tiden – men jag har aldrig sett den. Den blev en så kallad hyllvärmare.
Det är jätteironiskt. Filmhärket är right up my alley. Space fantasy. Överdådigt i rymden. Saga, hjältedåd och rymdskepp. Men av någon anledning har det aldrig blivit av att se den. Kanske har det helt enkelt att göra med att den är bedrövligt seg, som film betraktat. Bra i teorin, men hopplös i praktiken. Jag har satt igång den och somnat 2-3 gånger. En gång vaknade jag i slutscenerna, så början och slutet har jag åtminstone sett. Bara inte resten.
Det är en märklig film. För snygg för sitt eget bästa. Mer scenografi än sceneri, skulle man kunna säga. Att man kan höra vad folk tänker. Ett riktigt konstigt berättargrepp som känns närmast som en nödlösning. Hade filmen varit obegriplig annars? Eller hade den varit som Bladerunner utan voice-over – snäppet bättre?
Också konstigt att Jean-Luc Picard (Patrick Stewart) kommer in med hockey-frilla och inte ÄR Jean-Luc-Picard? Filmen känns nästan som en Star Trek-film bitvis och då förväntar man sig kloka visdomsord och allmän uppstyrning av verksamheten när Captain Picard stegar in. Icke.
Egentligen är det bara ett problem med filmen. Den är kass. Snygga scener, vackra bilder. Storslagna bilder. Mycket att berätta. Men dramaturgiskt är det verkligen helt åt skogen. Man fattar knappt vad som händer i filmen och vad som står på spel.
Eller också är det bara jag som är trög.
Men nu har jag sett den åtminstone.
En skalle, sätter jag. Den är snygg och cool bitvis. Rent av minnesvärd, här och där. Men som film betraktat och som bärare av ett narrativ funkar den inte alls. Det är mer av ett uthällighetstest än underhållning. Tyvärr.
Publicerat iUncategorized|Kommentarer inaktiverade för Sandmaskar
