När jag var barn/ungdom ca 1988-94 gjorde jag totalt 63 st pocketböcker med blyerts och krita-serier av min egen version av Tintin. Fanserier, skulle man kunna säga. En bisarr mix av Tintin och Disneyserier från Kalle Ankas Pocket, med mycket Knasen, Serieparaden och MAD-influenser.
Förutom mina egna bootlegserier med Tintin gjordes små spin-off-tidningar med de andra karaktärerna och diverse one-shots. De innehöll inte bara bisarra Tintin-serier. Det var andra serier också. En del var lite originella, men de flesta var ogenerade plagiat på serier som gillade och läste. Man kan tydligt se att jag gillade bla. Träsket, Historiska historier av Alf Woxnerud och Orson, den där märkliga serien om en bonnagård som alltid hängt med Katten Gustaf.
Jag har länge tänkt att jag ska göra något med den här tidiga serieproduktionen, men det är svårt att veta vad… Materialet är omfattande och kvaliteten medioker – i bästa fall. Det finns nog guldkorn, men vad ska man göra med dessa? Remakes? Pastisch? Nytt inspirerat av gammalt?
Det som jag gjort tidigare är fanzinet Stål-Tintin där det första numret tog avstamp i den här serieproduktionen och ett sånt projekt vore kul att göra igen. Stål-Tintin Nr 1 kan vara det av mina fanzine som fått störst spridning det blev även recenserat i Bild o bubbla.
Det finns när jag tänker efter ett påbörjat fanzine med Stål-Tintin Nr 4, kommer jag på nu…
Jag är nog mer intresserad av barnkultur än de flesta. Min uppväxt präglades av serietidningar och animerad film när jag växte upp och siktade väl på att jobba med något relaterat till det fram tills jag var typ 32 år. Jag trodde därför jag skulle pracka på mitt eventuella barn i den eventuella framtiden allt i kulturväg som jag har gillar eller har gillat. Serietidningar, barnböcker och animerade filmer. Bamse, Tintin. Pellefant och Skrot-Nisse.
Så har det inte blivit. Inte alls. Tvärtom faktiskt. Jag tycker hon ska få upptäcka det hon gillar i sin takt. Jag är själv lite förvånad. Men jag tror det är bra.
Mina föräldrar prackade inte på mig någonting i barnkulturväg. Som jag minns det upptäckte jag allt själv. Jag fick själv orientera i det brokiga utbudet av SVTs barnprogram, skolbibliotekets backar, begagnade serietidningar och den lokala kioskens utbud. Det är jag tacksam för idag, på något sätt.
När jag skriver detta har Lilly haft Den otroliga boken om hajar som favorit i ett par veckor. Den har blivit nästan sönderläst. Namn på märkliga hajar och vad de äter har varit vår dagliga läsrutin.
När det gälelr figurer: Lilly gillar Pokemon och Spiderman. I teorin. Bamse och Alfons har hon sett på bio. Men hon har aldrig velat se en animera Bamse elelr Alfons-film hemma.
Hon ville se Pawpatrol-filmen på bio dock, verkade gilla den, men pratade ingenting om den efteråt.
Jag levde och andades till exempel Zorro när jag upptäckte den figuren. Bamse, Kalle Anka och Tintin dominerade nästan mitt liv i unga år i perioder. Men Lilly verkar tänka annorlunda.
Hon sätter varje figur på sin plats. Spiderman är häftig på tröjan. Pokemon är kläder. Bamse-film ser man bara på bio. Babblarna är TV. På Youtube kör hon mycket realism. Bolibompafamiljer, Draken följer med eller videobloggar/influencers som besöker Astrid Lindgrens värld tittar hon på.
Hon verkar inte bli lika fixerad av figurerna som jag blev när jag var barn. Pokemon och Spiderman gillar hon, men bara som figurer att ha på en tröja eller en keps. Jag har försökt skarva in lite Pokemon tecknat eller annat när hon tittar på animerat. Men på Youtube väljer hon fortfarande Babblarna helst eller Astrid Lindgrens figurer som Pippi Långstrump och Emil. För ett tag sedan lekte hon med en kompis, de klädde ut sig till Spiderman och Batman och sprang runt och lekte. När de satte sig vid TVn och Youtube ville Lilly ändå se Babblarna.
Lilly har börjat sjunga och återberätta berättelser. Bockarna Bruse är en favorit på repeat. Alfons Åberg gillar hon. Gärna samma bok kväll efter kväll. För att sedan chockbyta till att vilja höra en nya Alfins-bok varje kväll vid läggning.
Lilly fyller snart fem och jag skäms för hur lite jag har bloggat om henne och pappalivet senaste tiden. Samtidigt har bloggen varit mitt andningshål för at skriva av mig om allt annat. Allt som inte är faderskap och relaterat.
Publicerat iUncategorized|Kommentarer inaktiverade för Dottern och barnkulturen
Lite otippat har jag börjat kolla på Beck-filmer igen. All fulkultur man konsumerat skimrar plötsligt i minnets backspegel som Allens Manhattan, som Jocke Berg skrev. Jag såg delar av en gammal Beck-film på TV för ett tag sedan och slogs av 90-tals-känslan i den. Nu är filmerna ett tidsdokument. Då såg man filmerna på TV4 ibland på söndagar i brist på annat, nu minns man det plötsligt i ett lätt nostalgiskt skimmer.
Det vore kul att se de första filmerna i filmserien, från början, kronologiskt, fick jag då för mig… Man tar en del mindre bra beslut här i livet, kanske.
DVD-boxar kostar nästan ingenting nu för tiden. Folk vill inte ha dem längre. De två första boxarna med Beck-filmerna 1-8 hitatde jag på lokala second handen för 40 kr/st och den andra blå boxen, senare samma dag, med film 9-16 för blott 20 kr. Nu har jag 16 mer eller mindre kassa filmer att beta av…
Utan att ha avslutat varken mitt Bond-marathon eller mitt Åsa-Nisse-marathon tar mig an en ny filmserie… Men jag är ödmjuk inför uppgiften. Meningen den här gången är inte att se alla filmerna i serien. Målet är att se några filmer i början av filmserien, så länge jag orkar och det är roligt.
BECK eller ”Lockpojken” (1997)
Första filmen. Hette tydligen bara ”Beck” när den gick upp på bio. ”Lockpojken” kom till som TV- och hemmafilmtitel. Många hyrde eller köpte väl Beck på VHS och DVD när det begav sig, kan man tänka. Jag och min fru hyrde nya Beck-filmer, i brist på bättre på 00-talet och senare…
Det är 90-tal deluxe i den här filmen, vilket också är behållningen med den. Det är väldigt mörkt överallt. Stroboskop, motljus och tecknomusik. Och i flera scener så regnar det. Det är väldigt mycket som i Varan-TV-parodin… Det är väldigt mörkt på poliskontoret och det verkar som de mest jobbar på natten. Kul att se gamla dator, skärmar och skrivare i bakgrunden som stod där för att vara hightechprylar då.
Temat det är inte speciellt upplyftande. Det är mördade barn i grovsopor, pedofiler och hallickar i latexkläder. Det är mörkt. Mycket mörkt. Och så regnar det.
En del skådeplatser ser väldigt mycket ut som ljussatta kulisser, vilket det förmodligen är.
Peter Haber är 45 år i den första filmen. Han är yngre än mig i början av den här filmserien. Persbrandt var 33 år. Han har inte riktigt vevat igång Gunvald i den här filmen.
Becks ex-fru dyker upp här och hans tonsårsbråkar med sin dotter. Minns att jag upplevde Becks dotter som ”vuxen” när jag först såg filmerna… Hur kunde jag göra det?
Hissscenen, konfrontationen, på slutet är oväntat bra. Kul med en riktig spelscen, där två skådespelare pratar och stångas en hel scen i ett litet utrymme. Imponerande på flera nivåer. En scen som höjer hela filmen, faktiskt.
DVDn innehåller en halvtimmes bakomfilm. Det tvivlar jag på att övriga filmer kommer att ha… eller…? Här har man ansträngt sig lite extra för att skapa ett bra extramaterial, som sig bör när man rebootar en svensk polisserie… Talande att de spelar Prodigys Fighterstarter i bakomfilmen på DVDn där de talar om ”den nya hårdare Beck” och man pratar mycket om ”hårdare ton” osv.
Mannen med ikonerna (1997)
Andra filmen, som var en direkt-till-video-o-TV-film, tror jag. Jag vet inte om jag sett den tidigare.
Filmen börjar med en extremt osexig duschsexscen filmad genom blöt glasvägg… till kyrkomusik. Man får nästan intrycker att man försöker vara lite arty och experimentell här.
Informatiker? Finns det något som heter det? Antingen är man väl polis (utredare) eller informatör, tänker jag…
– Det är det här jävla kvoteringsbögeriet, det har landet här fan inte klokt… säger Gunvald Larsson. Det är oerhört provocerande att en kvinna kommer in i arbetsgruppen, visst. 90-talet var en annan tid, kan man säga. Vore intressant att veta hur de replikerna landade då i den vuxna befolkningen… Jag minns bara att man tyckte att Gunvald var rakt fram, kvick och… rolig. Inte problematisk, burdus och halvgalen. Det är kanske lite beklämmande, men jag var i sena tonåren när det här utspelar sig.
Också att man röker på jobbet. Samtidigt som man obducerar en kropp. Det kanske man gjorde på 90-talet. Vad vet jag.
Jag förväntade mig nog en sämre film än den första, men ikonerna är oväntat bra. Bra spel mellan Haber och Persbrandt i denna. Rollerna börjar sätta sig.
Beck är en karaktär med brister. Han är fördomsfull, har fel och får ursäkta sig. Det är lite intressant.
Precis som jag misstänkte innehåller den andra DVD-filmen inget extramaterial alls.
Publicerat iFilm, Nörderi|Kommentarer inaktiverade för Beck revisited
Kom in i världen av grottkamp – det elakaste, grymmaste sättet att överleva! All slåss för pengar. Daniel och Jimmy möter vidunder sos ingen annan i dödliga källare. Du kommer behöva varja slag av kampsporter. Kom ihag – Brottning är för grannmödrar! Pit-Fighter är på riktigt.
Ångestspel: Pit-Fighter, Sega Mega drive, 1991. Arkadoriginal av Atari Games, 1990, konsolversioner av Tengen m.fl, 1991. Det här är avsnitt 35 av Ångestspel sedan starten 2012, om vi räknar rätt.
Har spelar Pit-Fighter, nyss eller när det begav sig? Har du spelat andra käsa fightingspel på Mega drive eller Super Nintendo? Kommentera, gilla och dela gärna våran video.
Det här avsnittet har varit in the making i smått absurda tre år. En bakomfilm för de mest dedikerade fansen kommer.
Publicerat iUncategorized|Kommentarer inaktiverade för Ångestspel 35: Pit-fighter
Jag har haft en vision att börja titta på anime – och uppskatta det – i bisarra 20 år… Jag har försökt, tro mig.
Jag är kanske intre riktigt där. Men nu är jag nära. Jag har kommit över tröskeln, tror jag.
Jag och anime, animerad japansk film, borde vara en perfect match, kan man tycka.
Men trots det har jag upplevt ovanligt mycket tuggmotstånd i min relation med animefilm… I berättandet, i dramaturgin, i estetiken, i formspråket…
Jag har ofta gillat de genrer och teman som är vanligt förekommande (sience-fiction, ninjor, fantasy, monster och skit), men mycket annat har som sagt stått i vägen och gjort upplevelsen mer svårtuggad.
De senaste åren har jag köpta DVD:er när jag hittat dem. Kollat Netflix. Verkligen försökt acklimatisera mig. Tittat, begrundat, gnuggat… Kämpat.
Det är lite som att börja gilla extrem musik. Hardcore. Grindcore. Black metal. Man måste någonstans knäcka koden. Fatta grejen. Tror jag.
Jag skaffade Ninja scroll the series i en svenskutgiven DVD-box när DVD var ganska nytt. Jag hittade boxen för 149 kr, tror jag, i en outlet-butik. Kan ha varit 2003-2005 någonstans. Kanske 2006. Oavsett vad så har jag haft den DVD-boxen i 20 år styvt. Förra året var första gången jag plöjde igenom den.
En film och en TV-serie… Folk verkar tycka filmen är överlägsen. Jag tycker nog tvärtom.
Jag gillar spontant TV-serien mer. Som en spegettiwestern i episodform. Varje avsnitt är en kort action-driven epsiod. Alla avsnitt hålls ihop av en större metaplot. Lite som en prefekt rollspelskampanj.
Ninja scroll the series är i mitt tycke helt fantastisk. Högt tempo, cool, snygg och sådär over the top som man vill och tror att anime ska vara – nästan hela tiden.
En bra inkörsport till tyngre droger, kort sagt…
Ninja scroll the series och Cowboy Bebop är det jag uppskattat mest inom anime, hittills.
Utmana gärna min uppfattning genom att tipsa mig på titlar.
Publicerat iUncategorized|Kommentarer inaktiverade för Ninja scroll – och min relation till anime…
Vi behöver nästan inte filma något alls till nästa One man army-film, om vi inte vill, verkar det som…
– Ska du inte börja göra dataanimerad film, sa folk till mig på skoj förr. Nu är det plötsligt möjligt. Verktygen är tillgängliga, gratis.
Med promptade klipp och voice-overs kan man berätta mycket. Eventuellt en hel kortfilm.
AI-genererade bilder både fascinerar och skrämmer… Antingen kommer det förstöra allt eller också kommer det öppna upp på en ny flodvåg av kreativitet vi kanske inte sett sedan internet kom…
Jag har gjort en ny video. Ett Flumfilm-avsnitt om VHS som retrotrend.
Jag gick all in på formen på det här avsnittet. Mer känsla och form, än innehåll egentligen. Herregud, jag toksamlar inte på VHS-kassetter. Jag har ca 10 st bara… Jag ville göra en video som kommer nära känslan av formatet, varför det är potentiellt häftigt och coolt eller inte.
Färgfladdret är analoga VHS-störningar som jag har filmat. Tänkte det blev som en musikvideo i början och i slutet. Musiken är AI-genererad med SUNO. Ledmotivet ”Flumfilm” låter väldigt mycket som Depeche Modes 1980-tal. Det råkade bli så utifrån det jag promptade, men det var inte alls fel.
Kul med det här avsnittet, jag klippte ihop det och gjorde det klart på 2-3 dagar. Fast jag ahde filmat materialet sedan kanske ett år eller mer tillbaka. Det går att göra färdigt videos snabbt också.
Publicerat iUncategorized|Kommentarer inaktiverade för Flumfilm: Om VHS som retrotrend
Daniel Lenneér är en kreativ mångsysslare som rör sig vant mellan serietecknande, film och klassiskt nörderi. Han beskriver sig själv som kommunikatör, serietecknare och filmskapare, och hans produktion sträcker sig långt bortom bara podcasten.
Här är några av hans mest framstående projekt:
1. Serietecknare och Fanzines
Daniel har en lång bakgrund inom den svenska fanzine-scenen (hemmapublicerade serietidningar). Hans serier är ofta självbiografiska, humoristiska eller med en touch av ”ångestmannen”-estetik.
Kända titlar:Lenneér lägger ribban, Still Standing, Breakthrough och Ångestmannen.
Han har även gett ut serier via förlaget No Milk & Honey Comics.
2. Filmskapande
Han har skrivit, regisserat och producerat ett stort antal kortfilmer, ofta med inspiration från sci-fi, skräck och äventyr.
One Man Army-serien: En serie action- och äventyrsfilmer (One Man Army, One Man Army Legends och senast One Man Army III: Shards som släpptes 2025).
Dunwich Journals: Han medverkar i denna Blu-ray-antologi med Lovecraft-baserade kortfilmer med sitt bidrag Terror from the Abyss.
Animation: Han har även gjort animerad film, till exempel barnfilmen Sagan om Livets Melodi.
3. Rollspel och Svenilgames
Daniel har varit djupt engagerad i rollspelsvärlden.
Svenilgames: Han har varit projektledare för detta ideella förlag som skapar och sprider egenproducerade rollspelsböcker.
Sverok: Han har tidigare suttit i distriktsstyrelsen för Sveriges Roll- och Konfliktspelsförbund.
4. Webb och Kommunikation
I sitt yrkesliv arbetar han främst med kommunikation och webb (bland annat inom Ronneby kommun). Han driver även sin egen plattform, Lenneer.se, som fungerar som ett arkiv för hans bloggande, podcast-avsnitt och olika konstprojekt.
5. Youtube och Övrigt
Han är aktiv på Youtube där han publicerar allt från ”bakom kulisserna”-filmer (som Back to the Abyss) till korta nördfokuserade klipp. På senare tid har han även utforskat generativ AI och dess roll i skapande processer.
Sammanfattningsvis är han en av de mer färgstarka profilerna inom svensk nördkultur som lyckats hålla liv i sina projekt i över två decennier genom en kombination av nostalgi och ren skaparglädje.
Publicerat iUncategorized|Kommentarer inaktiverade för Mig enligt Google Gemini
Nya thumbnails till gamla filmer… Det kan man roa sig med, om man är sån… Jag har gjort nya kapsylbilder till One man army (2004) och One man army Legends (2007).
Tanken är att filmerna ska höra samman – andas samma – i Youtubeflödet och när de kommer som rekommendationer. Att de ska vara enhetligt presenterade tillsammans med den tredje filmen.
Att skriva ”A Millroad Film Original” är lite streaming-inspirerat…
Det är viktigt att det finns en enhetlighet i den grafiska kommunikationen, har jag hört. Och den är det ROLIGT att nörda grafisk design!
Man skulle nästan kunna tro att jag jobbar med sånt…
Jag håller på att klippa ihop en bakomfilm till min senaste film One man army III: Shards. Resan är målet, brukar man säga. Och i fallet med OMA3 var resan 17 år innan jag lyckades ”samla ihop skärorna” av den trasiga filmen och sätta ihop den…
Filmen är nästan klar. Den blir längre än själva kortfilmen (det brukar de bli) och klockar in på närmare 30 minuter. Att avgränsa sig och inte upprepa sig verkar vara det svåraste den här gången. Det finns väldigt mycket att berätta och det är kul att man gjort en liten filmserie som har en legacy… Men hur mycket kan man prata om det utan att tråka ut tittaren – och hur mycket ska man prata om de två tidigare filmerna i en film som ska handlar den tredje filmen. Hur mycket ska man fokusera på ämnet eller sväva ut i sidospår? Och vad är en bra speltid för en sådan här video egentligen? 10, 20 eller 30 minuter?
Min erfarenhet är att bakomfilmer till kortfilmer och videos välter inga kiosker direkt. De har sin publik, det finns ett fåtal som tittar, uppskattar och kommenterar. Bakomfilmer är roliga och ganska ”enkla” att göra. Ibland upplever jag att de gör sig nästan själva. Det behövs ingen planering och inget manus. Det är mer som att bygga LEGO med det man råkar ha till hands. När jag gjort min Youtube-serie Ångestspel har jag upplevt att bakomfilmerna blir en ventil för det oanvända materialet som blev ganska bra som inte kom med. Det kan vara alternativa tagningar, varianter på scener eller bloopers. Det är liksom ingen nytta med det, men man vill liksom inte kasta det. Någon kanske gillar det. Man lägger det i en bakomfilm. Det blir extramaterial för nördar.
Jag älskar själv behind the scenes filmer – DVD-extramaterial – om man är på rätt humör för det. Det är man inte alltid, men ibland är det det bästa som finns.
Och… En bra sak med bakomfilmer till egna filmer; De matar ens egna ego.
Jag känner mig ganska mycket som en cool indendentfilmskapare när jag gör dem.
