Serier av Daniel Lenneer – Facebooksidan, alltså!

Det finns en Facebooksida för mina serier. Serier av Daniel Lenneer – heter den, helt enkelt!

Nyligen lottade jag ut det allra första  framställda exemplaret av mitt nya fanzine Nogi Nr 5 på Facebooksidan. Jag satte ihop ett litet kit jag kallade Nogi nr 5 Day One Edition och lottade ut det bland alla som på något sätt interagerade (likeade, kommenterade eller delade) med inlägget. Det gjorde ca 20 pers.
Jag gjorde även en liten film där jag drog vinnaren. Grattis till Pär i Finland! Nogi nr 5 Day One Edition kommer på posten!

In och gilla Facebooksidan, om du gillar mina serier, för det kommer hända mer sköj där framöver!

Publicerat i mina egna serier, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för Serier av Daniel Lenneer – Facebooksidan, alltså!

Ångestspelpodden 52

Daniel och Jimmy sammanstrålar i en pod, för första gången på länge.
De pratar om Star Wars: The Last Jedi och har många och lite skiftande åsikter om den. De spoilar skiten är den, så se den innan du lyssnar.
Daniel har fått stipendium och hintar lite varhän pengarna ska gå. Jimmy åker mest tåg och läser böcker annars.

Längd: 36 min. Inspelad 3 februari 2018 i Blueberry Road Studio, Ronneby. ÅSP publiceras även på Videospelsklubben.se och genom de kanaler som därigenom kommer.
Remixad och släppt av Bara å bänna medieproduktion.

Publicerat i Ångestspel, Nörderi, Podcast | Kommentarer inaktiverade för Ångestspelpodden 52

The Havoc point glitch

Jag har lirat det svenskutvecklade Mad Max-spelet till Xbox One ett tag. Alldeles för länge, antagligen. Jag håller på att plocka achivements nu. Såna där som bara 5% av spelarna har tagit och sånt. Det är sällan jag fastnar länge i spel och försöker ta svåra achievements. Men ibland så.

Maxuppgradera alla camps. Ok. Det går. Det är inte supersvårt. Egentligen. Det tar bara lång tid. Jag gav mig den på att jag skulle lyckas.

Den sista delen jag behöver för att ro det hela i hamn, efter typ 70 timmars spel, finns i oljeriggslägret Hovoc Point.

Jag bekämpar den första vågen av fulingar som försöker hindra mig. Sedan kommer jag inte in i lägret. En dörr jag inte kan öppna står i min väg. Det går inte att öppna den, spränga den, klättra runt den…

WTF?

Jag googlar. Det visar sig att det är vanligt att porten inte öppnar sig som den egentligen ska. Det visar sig att jag stött på ”The Havoc point glitch”. Jag Youtubar. Allt finns ju i videos på Youtube, nu för tiden.

Lösningen: Att hitta ett annat sätt att lyckas med målet att ”dismantla campet”. Andra lösningar än standardlösningen finns.

Att börna med bilen utanför lägret, pararera stenarna, boosta bilen på en sanddyna som att bilen spinner på den 90-gradiga klippsväggen och slungas rakt upp i luften.

Där, i luften, har man i bästa fall någon sekund på sig att ta sikte med bazookan (som bilden behändigt nog är utrustad med. Ett måste, efter katastrofen!) och brassa på de tre oljeriggarna innanför murarna.

Fullobba in en granat, från ett perspektiv du inte ska kunna vara i.

Lyckas du spränga alla tre ”klarar” du campet, fast du aldrig varit inne i det.

Du lurar spelet. Men vad ska du göra när en bugg gjort det omöjligt att komma vidare?

Lätt?

Verkligen inte! Jag försöker nog 20 ggr innan jag ger upp för kvällen.

Och jag försöker igen.

Och igen.

Och jag har fortfarande inte lyckats.

Publicerat i Ångestspel, Nörderi, roligt och allmänt ovärt, spel | Kommentarer inaktiverade för The Havoc point glitch

Färdigtittat!

Nu har jag sett färdigt Star Trek The Next Generation!

Sju säsonger. 176 avsnitt.

Det är inte gjort i en handvändning! Jag tror jag tittat sen på serien sen 2011. Jag har jobbat på kommunen i 4,5 år och jag tittade länge på Noisy Cricket innan dess. Jag har inte tittat aktivt hela tiden. Snarare väldigt antiaktivt långa perioder. Ibland har TNG-tittandet legat nere ett halvår eller ett år.

Lite kul om det tagit sju år att se serien. Det betyder att jag sett sjuårsresan i realitid.

Jag får se om jag orkar göra en sammanfattning av mina bästa och sämsta avsnitt. Det vore kul, men också en hel del jobb att sätta ihop en sådan lista.

Publicerat i Nörderi, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Färdigtittat!

Chuck Norris mot Kommunismen

”Chuck Norris vs. Communism” – inte bara en rolig titel – utan en bra dokumentärfilm. Den handlar om den kulturella ”impact” piratkopierade VHS-filmer hade när de spreds illegalt i Rumänien under 80-talet.
Bara att äga en VHS-spelare var kontroverisellt. Den ksotade llika mycket som en bil i inköp och kunder resultera i husransakan. Actionfilmer med Chuck Norris, Van Damme, Sylvester Stallone m.fl. blev till fönster mot en annan värld. Sjukt intressant, både om film, populärkultur och Europas historia. Den finns på Netflix, se den!

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Chuck Norris mot Kommunismen

Den ”arma” stackaren Walrusman…

Toykoll tittar närmare på Walrusman i sit tredje avsnitt. Det blir en koll på Kenners klassiska leksak, såklart. Men också en genomgång av Ponda Baba och hans mystiska arm (ett kärt ämne som varit uppe här på bloggen tidigare)…

Toykoll drar betydligt mindre tittare än mina Ångestspelvideos, så jag kan frågasätta mig varför jag gör dem egentligen.
För att det är roligt och de går snabbare och lättare att producera – är ett svar, jag har.

Man gör bäst i att unvika att fråga sig varför man gör saker, för det leder bara till ickeproduktion och depression.

Publicerat i Nörderi, roligt och allmänt ovärt, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Den ”arma” stackaren Walrusman…

Den sista Jedin…

Det här är en svår text att skriva… Jag kommer återkomma till varför…

Recension: Star Wars: The Last Jedi (Bio)

Jag ser filmen på premiären den 13 december. Direkt efter jobbet. Fans i imponerande dräkter. Fullt med folk. Alla trängs inomhus, eftersom det regnar och är svinkallt utanför.

Klipp. Tre timmar senare.

Efter filmen är jag omtumlad. Utmattad, svettig och skakig. Sett den nya Star Wars-filmen The Last Jedi. Jag väntar ett tag med att lägga upp detta, så att folks ska hinna se den spoiler-fria.  Läsare äro därmed varnade. Här blir det spoilers! Sluta läs nu om du inte vill ha spoilers!

Mer humor. Mer gulliga djur i inklippsbilder. Men också mer mörker. Luke Skywalker är tillbaka, men gammal och bitter. Forcepowers vi inte sett tidigare. Och det är en spännade film. Rebelllalliansen är jagad. Som en jaktfilm, som Speed typ.

Medans de andra är upptagna av att bli jagade och dödade av the First Order har Rey åkt till en enslig vattenplanet för att bonda med Luke Skywalker. Det visar sig bli svårt. Hon möter en vresig gammal göbbe som bor i en jordkällare.

Det är en tragisk  Luke Skywalker i den här filmen. Den sista jedin i den sista utposten. Också smått deprimerande att Mark Hamill fått vänta 35 år på att få chansen att återupprepa sin paradroll. En hel värld av fans har velat se honom som Luke Skywalker igen och det har inte hänt förrän nu. (Istället fick vi se Anakin Skywalker som barn och tjurig tonåring – utan att någon bad om det.) Nu är både skådespelaren och rollfiguren sargad av ett långt liv. Mark Hamills jobb är lätt den starkaste prestationen och det bästa med filmen. Varje scen med honom har en sällan skådad tyngd.

Speciellt i början när Luke Skywalker ärvt beteende av Karl-Bertil Enstöring är det som bäst. I Star Wars-rollspelet kunde man alltid spela Avdankad Jedi och en sådan gör Luke med bravur här. Han har avskärmat sig från kraften. Han har lagt av. Han ser sur ut, bergsvandrar i regnet, fiskar med spjut och mjölkar stora Pokemons, och är rätt nöjd med tillvaron även om den är ångestladdad.

Det har talats mycket och skämten och de gulliga djuren… Men all rätt. Porgs, ett nytt Star Wars-djur som ser ut som en blandning mellan pingvin och hamster, sticker fram huvudet och kväker och piper i tid och otid i den här filmen. Men jag stör mig inte på det. Jag tycker Porgs är roliga. Hur de tar över Millenium Falcon mer och mer tycker jag är riktigt roligt. Skämtet där Chewbacca vacklar mot att bli vegetarian är bra också. Djuren här är mycket bättre än George Lucas lustiga djur och robotar som tittade in hela tiden i prequelfilmerna åtminstone. Och visst märks det att man använt dockor, muppar och animatronics igen. Det är en fröjd att se!

Kul är det också när Yoda oväntat dyker upp, virrig och halvsenil men full av visdom – precis som han var i The Empire Strikes Back, kallar Luke för ”Young Skywalker” och kontrollerar vädret. Jämfört med Y0das 900+ år är Luke fortfarande rätt ung.
Jag undrar om Yoda är en docka i den här filmen? Han ser ”lagom stötig och pinnig ut” och det är fantastiskt glädjande. Det var kul att se Yoda dataanimerad 2002 och 2005, men det var då det. Nu vill vi aldrig se honom som en dataanimerad hoppetossa i nåt jävla dataanimerat klonkrig igen, tack.

Lite mycket krigande i rymden i filmen, för min smak, men många fans gillar tydligen sånt. Det är ju Star Wars, trots allt.

Det är en svår film att betygsätta. För fans är det en helhetsupplevelse, så mycket mer än en film egentligen. Ska jag vara kritisk så tyckte jag att en bihandling var onödig och allmänt ointressant (den med Casinoplaneten) och att filmen var ungefär en halvtimme för lång.

Annars var det ganska bra.

Man måste beundra Disney/Lucasfilms mod här. De gör det inte lätt för sig. De sågar av sig fötterna! I förra filmen dödade de av Han Solo. Här försvinner Luke Skywalker. Carrie Fisher har av naturliga orsaker svårt att medverka i nästa film.
Inga gamla hjältar finns kvar, åtminstone inte i den levande världen.
De nya hjältarna: Rey, Finn och Poe i all ära – men utan det gamla gardet så bryr jag mig inte speciellt mycket om deras äventyr i rymden, ärligt talat. Vad ska hända i nästa film för att skapa intresse nu? Jag vet faktiskt inte. Jag gillade Kylo Ren i den första filmen, men här är han en velig halvblessyr som jag skiter lite granna i.
Det kunde faktiskt lika gärna ha slutat här.

Lukes öde är förstås lite bittert, men jag ser det som jag sa i Ångestspelpodden 51 mest som en fanfilm ändå. Det är det Disney gör. Fanfilmer med riktig budget. The Force awakens och Rogue One var egentligen ambitiösa fanfilmer.
Jag tror man måste se Episode 7-9 som en ny triologi, separerad från det andra. Precis som prequeltriologin är en separat filmserie är det här en separat filmserie. Som en sådan Star Wars-film är den bra, och kan få betyget;

Men: Egentligen har den här sagan redan slutat för mig. Det gjorde den med Return of Jedi. Det var det perfekta slutet på en perfekt rymdsaga. Det var där det var meningen att vi skulle lämna Luke, Han och Leia. Egentligen är allt efteråt onödigt.

Egentligen hade det hade varit bättre med en ny filmserie med nya filmhjältar som bara utspelade sig i samma universum. Men fansen ville ha mer… mer… mer… Och se sina gamla favoriter helst. Länge fick serietidningar och böcker fylla det behovet. Och det vara väl ok. Törstade man efter mer, så fanns det där. Ville man strunta i det eller bortse från det, då gick det också bra.
Men det skulle bli mer film också.
Vi har fått mer film nu. För att vi bad om det.



Det är svårt att bortse från att Luke Skywalker har redan fått ett ”bättre” öde i böcker och serier. Filmen tävlar liksom mot ett omöjligt bagage. Och eftersom det är ett faktum är det svårt för ett gammalt fan att bli helt nöjd, även om The Last Jedi är bra.

Filmen har delat fancommuityt, har jag förstått. Och det blir lätt å ena sidan, men åt andra sidan när man pratar och skriver om den här filmen.

Det är väl den här texten ett levande bevis för.

Jag tyckte filmen var bra när jag såg den, men jag är inte speciellt sugen på mer nu.

Publicerat i Film, Nörderi | Kommentarer inaktiverade för Den sista Jedin…

Minnen från den förbjudna zonen

Här kommer en kickstarterpush på ett trevligt bokprojekt som jag kommer att backa framigent.

Det har nästan blivit en överdos på (spel)nostalgi de senaste åren, med retro överallt – i böcker, dokumentärer, poddar och bloggar – men Mutant i sina olika reinkarnationer är det rollspel som ligger mig varmast om hjärtat av de svenska rollspel…

Den här här grejen går inte att undvika, helt enkelt…

https://www.kickstarter.com/projects/fandrake/mutant-minnen-fran-den-forbjudna-zonen

Publicerat i Nörderi, roligt och allmänt ovärt, rollspel | Kommentarer inaktiverade för Minnen från den förbjudna zonen

Jag fick stipendium!

Jag har fått ett stipendium! För mina serier! Jag fick veta det i måndags och i torsdags fick jag ta emot Ronneby kommuns kulturstipendium 2017 i ett instick i budgetdebatten i Kommunfullmärktige på eftermiddagen.

Kul att träffa Curt Johansson också! Curt fick Ronneby kommuns Kulturpris för sitt författande. Curt var en riktig glädjespridare, pigg och produktiv, blott 94 år gammal.
Det stärker tron att man kan fortsätta göra serier och videos i 60 år till! Curt fick ta två steg upp i trappan för att vi skulle bli ungefär lika långa när lokaltidningen fotograferade oss.

Förutom äran är det 10 000 kr som delas ut till någon verksam inom kultur- och konstfären med någon koppling till Ronneby.

Som jag sa till lokaltidningen ska jag återinvestera pengarna i mitt skapande. Det låter pretentiöst. Men jag har ju redan ett jobb på heltid som jag tjänar mitt dagliga bröd på. Jag tänker att pengarna ska gå till att öka spridningen av mina serier så att fler eventuellt får se dem.
Exakt vad det nya projektet 2018 som pengarna ska plöjas ner i består i kommer jag snart att outa här på bloggen.

Ca 150 st gratulationer på Facebook och många i verkligheten av anhöriga, kollegor, vänner, grannar med mera har jag fått. Det har varit väldigt överväldigande och smått generande. Många kollegor, grannar och löst bekanta har inte vetat att jag tecknat tidigare, har jag fått erfara. Tack alla!

Publicerat i Konst, Litteratur, mina egna serier, Nörderi, serier, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för Jag fick stipendium!

Ångestspelpodden 51: ”Very lonely Lenn”

Ångestspelpodden vilar allt jämt. Men Daniel vaknar till lite tillfälligt och pratar lite solo (Han Solo?) om förväntningarna på den nya Star Wars-filmen The Last Jedi, såhär dagarna innan premiären. 

Längd: 15 min. Inspelad 11 december 2017. Bara å bänna produktion.

Very lonely Luke är ett populärt parodikonto på Twitter, där Luke tvittrar ensam från ön. Det är därifrån titeln på podden är lånad.

Publicerat i Film, Nörderi, Podcast | Kommentarer inaktiverade för Ångestspelpodden 51: ”Very lonely Lenn”