Trival interninformation blev viral marknadsföring

För ett par veckor sedan fick jag frågan från kafepersonalen om att lägga ut en efterlysning på vårt intranät på jobbet. Tillgången kaffekoppar i kaffeterian tröt. Kopparna hade fått ben och hamnat på villovägar i Rådhuset. Nu var de nästan slut, och alla koppar på kontor, i konferensrum och i bortglömda hörn behövde samlas ihop.

Jag gjorde en smårolig kvadratisk grafik på kaffekoppsefterlysningen – en western-affisch med WANTED! Dead or alive! som jag la upp ihop med uppmaningen.

Någon dag senare tänkte jag det kunde vara kul att prova den även på kommunens Instagram, inte minst eftersom jag vet att många medarbetare följer kontot.

Det var väl fel att gå ut externt med en intern grej. Men ibland kan fel bli rätt, enligt den omvända logikens lag.

Och även en kommun kan väl få ha lite humor och självdistans ibland?

SR P4 Blekinge hörde snart av sig och ville göra en grej på vår lilla humoristiska efterlysning.
– Men prata inte med mig då, ni ska prata med Lena i kafeterian, sa jag. Det är hon som jobbar med kaffekopparna hands on och är experten i huset!

Lena Persson i Rådhuskafeterian visade sig vara en riktig medial talang och gjorde en superintervju. Resultatet blev ett jätteroligt inslag om ett vanlig vardagsproblem som nog finns på alla större svenska arbetsplatser i vårt avlånga land.


Lyssna på inslaget här:
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=7236309&fbclid=IwAR1e81GI99HhASSNoEjDGATtQFPjJMFGRF1ISIqDy7FW_nC8pCRWc0I-x_

Jag försöker ofta utmana tråkighetsnormen och tänker att saker ofta vinner i tillgänglighet om man adderar lite mänsklighet och humor i kommunikationen.

Här lyckades vi spinna på sägningen och fördomen att ”I kommunen fika man mycket” och istället vända den till vår egen fördel.

Lyckas vi förmedla att det faktiskt är riktiga människor som jobbar i kommunen tror jag vi bygger ett bättre arbetsgivarvarumärke i förlängningen.

Visst, skämt passar inte alltid och i alla sammanhang… Men något så trivialt som borttappade odiskade kaffekoppar kan man väl ändå kosta på sig att skämta om?

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Trival interninformation blev viral marknadsföring

18 ton mat!

18 000 kg livmedel köper Karlshamns kommun in – i veckan. Vi snackar 18 ton mat. Arton. Ton.

En kompis påpekade på Twitter att en fullvuxen afrikansk elefant kan väga 6 000 kg. Det är alltså mat motsvarande inte mindre än tre fullvuxna elefanter!


Det är helt enkelt sjukt mycket mat!

Och vi är en liten stad med blott 32 000 invånare.


Tänk hur mycket mat större städer köper!

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för 18 ton mat!

Hemmets första droid

Vårt hem har skaffat sin första robot! Sin första droid. Det här känns faktiskt 2019. Det känns faktiskt lite som framtiden.

Det är en dammsugarrobot. En Xiaomi Mi. Den heter Glidaren. Efter en kreativ namnverkstad med vassa namnförslag som Robocop, IG-88, Slaven och Slave I.

Den är freakin’ röststyrd! Vi har kopplat den till Google Home-asssitenten. Dessvärre har den svårt att säga och förstå det svenska namnet Glidaren, så röststyrningen fungerar dessvärre sådär. (Jag ahr fått det att funka uppskattningsvis 2 ggr)

Det var inte länge sedan jag tyckte att prat om att styra allt i hemmet med mobilen var meningslöst flum. Nu ser jag att det är roligt och högst troligt att det kommer att bli så. Det tillochmed freakin’ fungerar…

Glidaren har bott hos oss tre dagar och hen är redan bättre på att städa än vad jag är.

Ge den en vecka fjorton dar så är den troligen smartare än mig också.

Glidaren in action.

Eftersom man är sci-fi-fantast räknar man såklart kallt med att Skynet redan är förinstallerat… Då är det skönt att veta att din robot omöjligt kan gå i trappor. Eller komma över något mer än 20 mm i höjd.

Då är chansen noll att din dammsugarrobot ska döda dig i sömnen.

Det känns tryggt.

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Hemmets första droid

Portfolio 2019

Jag har gjort en portfolio med highlights från mitt arbete som kommunikatör/illustratör och blandad webbperson 2011-2019, mest på skoj.

http://www.lenneer.se/blog/wp-content/uploads/2019/05/portfolio_2019-1.pdf

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Portfolio 2019

58% pastor

Förra veckans social media fail. Men ganska roligt ändå. Tur att man har självdistans.

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för 58% pastor

…och med Lasse Kongo på gura

För några veckor sedan var vi på konsert med Tomas Andersson Wij i Karlskrona. Det var fina smäktande låtar och en bra konsert. Nästan lika mycket som huvudakten imponerade ”förbandet” Ludwig Hart. En otroligt musikalisk man jag inte kände till innan. Gör gärna en sökning på Spotify och lyssna på honom där! Verkar som han bara släppt en singel i skrivande stund, men jag hoppas på mer.

Jag förstod bara inte hur det gick till när Lasse Kongo från Killinggängets 90-tals-film Torsk på Tallin blev en stilikon för nya artister… Men det verkar onekligen ha hänt…

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för …och med Lasse Kongo på gura

Ångestspel möörtch!

Jo, föresten… Man kan fortfarande köpa Ångestspel möörtch!

http://shop.spreadshirt.se/videospelsklubben/aangestspel-mugg-A102012701?size=29

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Ångestspel möörtch!

Ångestspel: Tomb raider

En video jag glömt länka upp här… Jag hinner tyvärr inte besörja bloggen så mycket, dessa dagar. Senaste avsnittet av TV-spels-serien Ångestspel handlar om kultiga Tomb raider till första Playstation! Eller ”Tho’omb rejjder” som det heter på redi rikssvenska! Häng med Lara på katakombspring med höga fotstegsljud fram till en mörk och unken mancave i södra Sverige. Bemästra kontrollen i den tredimensionella miljön, om du kan. Kom ihåg att döda vartenda jävla djur!

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Ångestspel: Tomb raider

This is fine

Jag har gjort en Nogi-meme.

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för This is fine

Pampig powerplaying metal

Konsert: Joystick 11 Malmö Live Konserthus 8 februari 2019

I lördags var jag och sambon i Malmö och såg spelmusikkonserten Joystick 11. Orvar Säfström var producent och presentatör och Malmö Symfoniorkester stod för musiken. Vi satt på andra raden. Typ längst fram. Det kändes som vi satt i orkestern, i stort sett!

Setlist:

Bloodborne – Suite (Ryan Amon)

Final Fantasy VII – Main Theme (Nobuo Uematsu)

Final Fantasy IX – Suite (Nobuo Uematsu)

Conan Exiles – Main Theme (Knut Avenstroup Haugen)

Battlefield One – Flight of the Pigeon/Classic Theme (Johan Söderqvist/Patrik Andrén)

Horizon Zero Dawn – Suite (Joris De Man)

– PAUS –

Everybody’s Gone to the Rapture – All the Earth/Finding the Pattern (Jessica Curry)

Hitman 2 – Main Theme (Jesper Kyd)

Commodore Amiga – Medley (Various*)

Wing Commander – Suite (Alistair Sanger/David Govett)

Shadow of the Colossus – Suite (Kow Otani)

The Last Guardian – Suite (Takeshi Furukawa)

The Witcher 3 Blood & Wine – Lullaby of Woe (Marcin Przyblowicz)

Extranummer:
Skyrim – The Dragonborn Comes

Konserten inledde mäktigt med musik från Bloodbourne med Sabina Zweiacker på mäktig operasång. (Jag började uppskatta opera när jag förstod att klingonerna i Star Trek håller det högst av allt). Musiken är så svulstig och blodfylld att jag blir sugen på att spela spelet, rent av.
Svenska Battlefield överraskade med ruggigt episk musik som lät mer matinéäventyr på filmduken än spelmusik. Häftigt Amiga-medley där musiken på It came from the desert inledde för att sedan gå över i svängig sjörövarreggae från Tales of the Monkey Island.
Av spelen som var representerade på setlisten hade jag i stort sett bara spelat ett, Shadow of the Colossus och visst var styckena från det spelet pampiga när de kom. Men mest överraskade musik jag INTE hade hört, måste jag medge. Det var egentligen inte så publikinfriande setlist, då musiken kom mest från nya moderna titlar och spelserier. Ingenting från Castlevania eller publikfriande favoriter som Zelda eller Mega Man, kan förefalla lite märkligt egentligen. Orvars mellansnack signalerade att många (läs: de flesta) i lokalen var återbesökare. Må så vara. Vi var förstagångsbesökare. Men vad tyckte återbesökarna om den moderna utbudet, undrar jag. Jag trodde många konsertbesökare skulle vara tonåringar eller tjugonånting. Men min sambo sa att de flesta verkade vara trettionånting.

Efter pausen strömmade det in folk på ”hyllan” bak i rummet. Det viar sig vara 70 pers bara i kören i andra akten! Otroligt maffig avslutning med Skyrim-låten The Dragonborn comes.

Riktigt nice att ta en öl i hotellbaren efteråt också. Jag känner lite som efter min första wrestlinggala. En peak kulturupplevelse, rent av en livsvidgande upplevelse.
Tack till min fina sambo och livskamrat för en fin julklapp!


Publicerat i Ångestspel, musik, Nörderi, scen/live, spel, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Pampig powerplaying metal