Den ”arma” stackaren Walrusman…

Toykoll tittar närmare på Walrusman i sit tredje avsnitt. Det blir en koll på Kenners klassiska leksak, såklart. Men också en genomgång av Ponda Baba och hans mystiska arm (ett kärt ämne som varit uppe här på bloggen tidigare)…

Toykoll drar betydligt mindre tittare än mina Ångestspelvideos, så jag kan frågasätta mig varför jag gör dem egentligen.
För att det är roligt och de går snabbare och lättare att producera – är ett svar, jag har.

Man gör bäst i att unvika att fråga sig varför man gör saker, för det leder bara till ickeproduktion och depression.

Publicerat i Nörderi, roligt och allmänt ovärt, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Den ”arma” stackaren Walrusman…

Den sista Jedin…

Det här är en svår text att skriva… Jag kommer återkomma till varför…

Recension: Star Wars: The Last Jedi (Bio)

Jag ser filmen på premiären den 13 december. Direkt efter jobbet. Fans i imponerande dräkter. Fullt med folk. Alla trängs inomhus, eftersom det regnar och är svinkallt utanför.

Klipp. Tre timmar senare.

Efter filmen är jag omtumlad. Utmattad, svettig och skakig. Sett den nya Star Wars-filmen The Last Jedi. Jag väntar ett tag med att lägga upp detta, så att folks ska hinna se den spoiler-fria.  Läsare äro därmed varnade. Här blir det spoilers! Sluta läs nu om du inte vill ha spoilers!

Mer humor. Mer gulliga djur i inklippsbilder. Men också mer mörker. Luke Skywalker är tillbaka, men gammal och bitter. Forcepowers vi inte sett tidigare. Och det är en spännade film. Rebelllalliansen är jagad. Som en jaktfilm, som Speed typ.

Medans de andra är upptagna av att bli jagade och dödade av the First Order har Rey åkt till en enslig vattenplanet för att bonda med Luke Skywalker. Det visar sig bli svårt. Hon möter en vresig gammal göbbe som bor i en jordkällare.

Det är en tragisk  Luke Skywalker i den här filmen. Den sista jedin i den sista utposten. Också smått deprimerande att Mark Hamill fått vänta 35 år på att få chansen att återupprepa sin paradroll. En hel värld av fans har velat se honom som Luke Skywalker igen och det har inte hänt förrän nu. (Istället fick vi se Anakin Skywalker som barn och tjurig tonåring – utan att någon bad om det.) Nu är både skådespelaren och rollfiguren sargad av ett långt liv. Mark Hamills jobb är lätt den starkaste prestationen och det bästa med filmen. Varje scen med honom har en sällan skådad tyngd.

Speciellt i början när Luke Skywalker ärvt beteende av Karl-Bertil Enstöring är det som bäst. I Star Wars-rollspelet kunde man alltid spela Avdankad Jedi och en sådan gör Luke med bravur här. Han har avskärmat sig från kraften. Han har lagt av. Han ser sur ut, bergsvandrar i regnet, fiskar med spjut och mjölkar stora Pokemons, och är rätt nöjd med tillvaron även om den är ångestladdad.

Det har talats mycket och skämten och de gulliga djuren… Men all rätt. Porgs, ett nytt Star Wars-djur som ser ut som en blandning mellan pingvin och hamster, sticker fram huvudet och kväker och piper i tid och otid i den här filmen. Men jag stör mig inte på det. Jag tycker Porgs är roliga. Hur de tar över Millenium Falcon mer och mer tycker jag är riktigt roligt. Skämtet där Chewbacca vacklar mot att bli vegetarian är bra också. Djuren här är mycket bättre än George Lucas lustiga djur och robotar som tittade in hela tiden i prequelfilmerna åtminstone. Och visst märks det att man använt dockor, muppar och animatronics igen. Det är en fröjd att se!

Kul är det också när Yoda oväntat dyker upp, virrig och halvsenil men full av visdom – precis som han var i The Empire Strikes Back, kallar Luke för ”Young Skywalker” och kontrollerar vädret. Jämfört med Y0das 900+ år är Luke fortfarande rätt ung.
Jag undrar om Yoda är en docka i den här filmen? Han ser ”lagom stötig och pinnig ut” och det är fantastiskt glädjande. Det var kul att se Yoda dataanimerad 2002 och 2005, men det var då det. Nu vill vi aldrig se honom som en dataanimerad hoppetossa i nåt jävla dataanimerat klonkrig igen, tack.

Lite mycket krigande i rymden i filmen, för min smak, men många fans gillar tydligen sånt. Det är ju Star Wars, trots allt.

Det är en svår film att betygsätta. För fans är det en helhetsupplevelse, så mycket mer än en film egentligen. Ska jag vara kritisk så tyckte jag att en bihandling var onödig och allmänt ointressant (den med Casinoplaneten) och att filmen var ungefär en halvtimme för lång.

Annars var det ganska bra.

Man måste beundra Disney/Lucasfilms mod här. De gör det inte lätt för sig. De sågar av sig fötterna! I förra filmen dödade de av Han Solo. Här försvinner Luke Skywalker. Carrie Fisher har av naturliga orsaker svårt att medverka i nästa film.
Inga gamla hjältar finns kvar, åtminstone inte i den levande världen.
De nya hjältarna: Rey, Finn och Poe i all ära – men utan det gamla gardet så bryr jag mig inte speciellt mycket om deras äventyr i rymden, ärligt talat. Vad ska hända i nästa film för att skapa intresse nu? Jag vet faktiskt inte. Jag gillade Kylo Ren i den första filmen, men här är han en velig halvblessyr som jag skiter lite granna i.
Det kunde faktiskt lika gärna ha slutat här.

Lukes öde är förstås lite bittert, men jag ser det som jag sa i Ångestspelpodden 51 mest som en fanfilm ändå. Det är det Disney gör. Fanfilmer med riktig budget. The Force awakens och Rogue One var egentligen ambitiösa fanfilmer.
Jag tror man måste se Episode 7-9 som en ny triologi, separerad från det andra. Precis som prequeltriologin är en separat filmserie är det här en separat filmserie. Som en sådan Star Wars-film är den bra, och kan få betyget;

Men: Egentligen har den här sagan redan slutat för mig. Det gjorde den med Return of Jedi. Det var det perfekta slutet på en perfekt rymdsaga. Det var där det var meningen att vi skulle lämna Luke, Han och Leia. Egentligen är allt efteråt onödigt.

Egentligen hade det hade varit bättre med en ny filmserie med nya filmhjältar som bara utspelade sig i samma universum. Men fansen ville ha mer… mer… mer… Och se sina gamla favoriter helst. Länge fick serietidningar och böcker fylla det behovet. Och det vara väl ok. Törstade man efter mer, så fanns det där. Ville man strunta i det eller bortse från det, då gick det också bra.
Men det skulle bli mer film också.
Vi har fått mer film nu. För att vi bad om det.



Det är svårt att bortse från att Luke Skywalker har redan fått ett ”bättre” öde i böcker och serier. Filmen tävlar liksom mot ett omöjligt bagage. Och eftersom det är ett faktum är det svårt för ett gammalt fan att bli helt nöjd, även om The Last Jedi är bra.

Filmen har delat fancommuityt, har jag förstått. Och det blir lätt å ena sidan, men åt andra sidan när man pratar och skriver om den här filmen.

Det är väl den här texten ett levande bevis för.

Jag tyckte filmen var bra när jag såg den, men jag är inte speciellt sugen på mer nu.

Publicerat i Film, Nörderi | Kommentarer inaktiverade för Den sista Jedin…

Minnen från den förbjudna zonen

Här kommer en kickstarterpush på ett trevligt bokprojekt som jag kommer att backa framigent.

Det har nästan blivit en överdos på (spel)nostalgi de senaste åren, med retro överallt – i böcker, dokumentärer, poddar och bloggar – men Mutant i sina olika reinkarnationer är det rollspel som ligger mig varmast om hjärtat av de svenska rollspel…

Den här här grejen går inte att undvika, helt enkelt…

https://www.kickstarter.com/projects/fandrake/mutant-minnen-fran-den-forbjudna-zonen

Publicerat i Nörderi, roligt och allmänt ovärt, rollspel | Kommentarer inaktiverade för Minnen från den förbjudna zonen

Jag fick stipendium!

Jag har fått ett stipendium! För mina serier! Jag fick veta det i måndags och i torsdags fick jag ta emot Ronneby kommuns kulturstipendium 2017 i ett instick i budgetdebatten i Kommunfullmärktige på eftermiddagen.

Kul att träffa Curt Johansson också! Curt fick Ronneby kommuns Kulturpris för sitt författande. Curt var en riktig glädjespridare, pigg och produktiv, blott 94 år gammal.
Det stärker tron att man kan fortsätta göra serier och videos i 60 år till! Curt fick ta två steg upp i trappan för att vi skulle bli ungefär lika långa när lokaltidningen fotograferade oss.

Förutom äran är det 10 000 kr som delas ut till någon verksam inom kultur- och konstfären med någon koppling till Ronneby.

Som jag sa till lokaltidningen ska jag återinvestera pengarna i mitt skapande. Det låter pretentiöst. Men jag har ju redan ett jobb på heltid som jag tjänar mitt dagliga bröd på. Jag tänker att pengarna ska gå till att öka spridningen av mina serier så att fler eventuellt får se dem.
Exakt vad det nya projektet 2018 som pengarna ska plöjas ner i består i kommer jag snart att outa här på bloggen.

Ca 150 st gratulationer på Facebook och många i verkligheten av anhöriga, kollegor, vänner, grannar med mera har jag fått. Det har varit väldigt överväldigande och smått generande. Många kollegor, grannar och löst bekanta har inte vetat att jag tecknat tidigare, har jag fått erfara. Tack alla!

Publicerat i Konst, Litteratur, mina egna serier, Nörderi, serier, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för Jag fick stipendium!

Ångestspelpodden 51: ”Very lonely Lenn”

Ångestspelpodden vilar allt jämt. Men Daniel vaknar till lite tillfälligt och pratar lite solo (Han Solo?) om förväntningarna på den nya Star Wars-filmen The Last Jedi, såhär dagarna innan premiären. 

Längd: 15 min. Inspelad 11 december 2017. Bara å bänna produktion.

Very lonely Luke är ett populärt parodikonto på Twitter, där Luke tvittrar ensam från ön. Det är därifrån titeln på podden är lånad.

Publicerat i Film, Nörderi, Podcast | Kommentarer inaktiverade för Ångestspelpodden 51: ”Very lonely Lenn”

Ångestspel om Pac-land till Famicom

I helgen kunde jag lägga upp ett nytt avsnitt av Ångestspel på Youtube. Jag och Jimmy spelar Pac-land till Famicom. Ett märkligt plattformsspel med Pacman i huvudrollen som är Japan only.

Den här gången spelar vi Pac-land, en bortglömd plattsformspärla med Pac-man i huvudrollen.

Eller ”pärla” är väl att ta i, kanske… Men vi spelar det.

Pac-man rusar framåt med awkward spelkontroll iförd röd hatt. Fri från trånga labyrinter och tvångsmässig prickätning ligger vägen till Fairy land öppen! På resan kan han bland annat moonwalka, lufthoppa och dö. Allt är mest bara sockersött och väldigt märkligt…

Vi rotar fram Famicomen och kör ett japanexklusivt spel för första gången i Ångestspel. Värt att notera. Jimmy tar tillfället i akt att klaga på kort sladd.

Publicerat i Ångestspel, Digital underhållning, Film, Nörderi, roligt och allmänt ovärt | Kommentarer inaktiverade för Ångestspel om Pac-land till Famicom

Tankar inför The last jedi

I veckan har Star Wars XIII: The Last Jedi premiär.

Första filmen slutade med en episk cliffhanger. Kanske den bästa i en film någonsin. Den nya förmågan Rey hann bara träffa en gammal grånad Luke Skywalker i några sekunder innan eftertexten rullade. Hela filmen hade handlat om sökandet efter den gamle jedimästaren.

Nu fortsätter berättelsen från den punkten.

På ett sätt har jag väntat mer än 20 år på den här filmen. På ett annat sätt har jag inte väntat på den alls. Return of the Jedi var den perfekta avslutningen på en perfekt saga. Egentligen är det slut där. Jag har redan läst fortsättningen på Luke Skywalkers äventyr, i serietidningar och i böcker. Dessa har varit fantastiskt bra, så om det som händer i filmerna nu inte är bättre än det kommer jag att blir besviken.

Eftersom George Lucas inte längre är med och bestämmer (även om hans Lucasfilm fortfarande är det) har jag lite svårt att se de nya Star Wars-filmerna som Disney gör som annat än ambitiösa fanfilmer. Det är helt enkelt fanservice. De är väldigt lite intresserade av att berätta och visa någonting nytt. Vi ger fansen vad fansen vill ha så att fansen kommer nästa år och ser en ny Star Wars-film igen och lydigt köper alla Star Wars-produkter fram till dess. Så har det blivit.

George Lucas blev utskrattad och hånad för sina styltiga dialoger, Jar-Jar Binks och Anakins åsikter om sand. Prequeltriologin blev en ko var ok att sparka på och slänga dynga på. Sämre än sämst. Men man ska komma ihåg att George Lucas hade integritet. Han gjorde precis den film han ville göra. Han sket fullständigt i vad alla andra tyckte. Han sket t.o.m i sina fans. Han följde blint sin egen vision.

The Force Awakens och Rouge One har egentligen bara levererat fanservice och remixer på gamla ideér. Det gäller att The Last Jedi levererar något nytt nu, känner jag. Eter vad den första filmen har dukat upp är skurken Kylo Ren är den mest intressanta rollen och det i sig är ju spännande.

Klart det blir häftigt att se Luke Skywalker återvända! Jag vet bara i hur jag ska förhålla mig och var jag ska lägga förväntningarna…

Publicerat i Film, Nörderi, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Tankar inför The last jedi

Toykoll om ”Topless Shredder”

Jag har varit sjuk i veckan. Tråkigt med att vara sjuk – jag gillar mitt jobb och att jobba! Det är bra, för det har jag inte alltid gjort.
Bra med att vara sjuk om man inte är supersjuk – man hinner göra annat man inte hinner annars. Man hinner titta på DVDer man samlat på sig, kolla på Netflixserier, läsa serietidningar och redigera videos. Om inte huvudvärken och febern gör att man mest ligger och gör ingenting, förstås.

Toykoll är en liten serie jag gjort i två delar hittills. Idag hann jag klippa klart och lägga upp det andra avsnittet som jag planerat en tid. Jag tittar närmare på Shredder-figuren i TMNT-produktlinjen, från 1988. En ball skurk, som fick en ganska märklig actionfigur, lite inofficellt namngiven ”topless Shredder”.

Målsättningen är att hålla produktionen lite enklare, lite snabbare och lite friare än t.ex. Ångestspel. Sen handlar det om mitt ganska ”nya” intresse, actionfigurer, vilken öppnar upp för lite nya ideér.

Idag vaknade jag med huvudvärk of doom. Imorgon hoppas jag att jag kan jobba igen.

Föresten. Jag har stängt av möjligheten att kommentera här på bloggen. Jag fick 10 st Viagra-spam-inlägg om dagen – och jag pallade inte helt enkelt. Stängde av skiten för några veckor sedan. Vill man kommentera gör man det på Facebook, tänker jag.

Publicerat i Ångestspel, Film, Nörderi, roligt och allmänt ovärt, Skapande/konst, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Toykoll om ”Topless Shredder”

Därför pausar jag Ångestspelpodden

Jag beslöt mig för att pausa Ångestspelpodden i.o.m avsnitt 50.

Den korta förklaringen är att jag vill ha tid för annat. Just nu vill jag rita serier och redigera videos på kvällarna igen. När jag gjorde podden fanns det alltid ett podavsnitt som jag borde göra innan jag kom fram till det där andra.

Och nya podavsnitt kom i en strid ström.

Det tog liksom aldrig slut.

Jag hade liksom fullt upp med att jobba mig fram till det där jag ville jobba med egentligen. Ofta kom jag inte ens dit.

Jag  har periodvis varit sjukt less på att redigera. Men det är inte grejen. Jag har arbetat upp en rent djurisk effektivitet när jag redigerar poddar, men det tar ändå med lätthet 1-2 timmar att redigera ett kort podcastavsnitt. Men sen är det mycket annat osynligt och ohörbart som går in i produktion av en podcast.

Podden slukar mer tid än de två timmar den tar att redigera. Man ska planera, spela in och logistik kring det. Jag och Jimmy ska ha fritid och helst känna för att spela in nåt samtidigt. Sen ska ett nytt avsnitt läggas upp med snitsig text, title card ska bildredigeras, avsnittet ska ut i alla kanaler, länkas och promotas.

Allt som allt är det säkert 10 timmar i produktion på ett Ångestspelavsnitt.

Jag kan göra ganska mycket annat på tio timmar.

Med tanke på att det är tio timmar fritid så är det dygnets värdefullaste timmar också.

Missförstå mig rätt. Det har varit kul att göra Ångestspelpodden. Skitkul t.o.m. Men sista tiden har det inte varit det. Vi har träffats och spelat in avsnitt utan någon speciell agenda bara för att ”det var en månad sedan det förra avsnittet, och nu måste ett nytt avsnitt komma” lite för många gånger. Vi har gjort bara för att göra. Talat utan någonting att säga. Och det känns inte roligt.

Jag vill tycka att det är kul igen.

Däeför måste jag ge det en paus nu.

Tyvärr har jag fått deaktivera kommenteringsfunktionen här på bloggen, för det kom ungefär 10 st Viagra-spam om dagen nu på slutet. Jag tänker att de som vill kommentera idag främst gör det på de sociala medierna ändå.

Publicerat i Ångestspel, jobb, Nörderi, Podcast, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för Därför pausar jag Ångestspelpodden

Ångestspelpodden 50: Retrospelsfestivalen & vintervila

Ångestspelpodden besöker Retrospelsfestivalen i Malmö, poddar LIVE därifrån, firar sina femtio avsnitt med att ta in på hotell – och tar en paus.

Det här blir sista Ångestspelpodden på ett tag. Daniel vill redigera annat än en massa poddar hela tiden. Podden tar vintervila.

Ångestspelpodden, din pizza i Technodromen, den roliga retropodden. Daniel och Jimmy från den populära Youtubeserien Ångestspel pratar om dåliga spel de älskar att hata – och blandar med random populärkultur och personliga nörderier.

Medverkande: Daniel Lenneér, Jimmy Bäckström

Speltid:
 28 min.

ÅSP50 är inspelad i Malmö och i Ronneby, sept-okt 2017.  ÅSP produceras av Daniel Lenneér/Bara å Bänna Medieproduktion.
ÅSP publiceras också på videospelsklubben.se. Tack till Gazi, den evige ledaren, som huserar där!

Publicerat i Ångestspel, Nörderi, Podcast | Kommentarer inaktiverade för Ångestspelpodden 50: Retrospelsfestivalen & vintervila