Tänk såhär. Du växer upp och älskar att läsa fantasy och sagor. När du lärt dig läsa läser du allt du kommer över i genren. Tolkien lyser som den självklara favoriten bland kiosklitteratur med glättiga omslag med inoljade svärdsbeväpnade män. Du tänker på alver, orcher, tomtar och troll från dess du vaknar tills du går och lägger dig.
När puberteten slår till börjar du gilla hårdrock. Du gillar hela estetiken, skivomslagen och de svulstiga titlarna är nästan viktigare än musiken. Snart börjar du spela gitarr själv och du är fixerad av tanken att bli inte bara lika bra utan bättre än dina idoler. När du ska skriva texter finns det inget självklarare än det du älskade i dina ungdomsböcker. Fram med riddare och drakar, troll och mjöd. Hela skiten. Genrespecifika ord som knights, dragons, demons, fire, battle, steel och legacy faller helt naturligt och broderas ut i djärva kombinationer och utläggningar som växer till berättelser bara du fattar en penna eller ett tangentbord.
Du spelar redan i ett hårdrocksband som är till bredden lastat med fantasy-kultur. Men du känner ändå att du behöver ett soloprojekt där du kan ge fullt utlopp för dina kreativa ideér och längtan efter att proppa låtarna med ändå mer kraftfulla fantasy-ord, medeltida instrument, körer och alvsång.
Plötsligt står du i ormbunkssnåren med medeltidskläder, ringbrynja och alvöron och sjunger lead i ett band där dina bandmedlemmar ser ut som de rymt ut Conan Barbaren. Trummorna låter som ett smatterband, gittaristen är snabbare än vinden och ni har inte en utan sex syntar i settingen. Du funderar allvarligt på berättarröst mellan låtarna på nästa skiva och tycker att konceptalbum är det absolut bästa man kan göra. Du vet inte hur ditt nästa skivomslag kommer att se ut, men du vet att det kommer att rymma ett mäktigt landskap, en drake och ett slott.
Om en liten tanke av självinsikt skulle flyga in i hjärnan på dig då skulle det vara; Hur gick det såhär fel?
Det här är inte påhittat. Det här är verklighet. Sånt händer. Och det skulle kunna hänt dig. Det hände Luca Turilli! Öppna dina sinnen för In the ancient forest of elves! Powermetal! Ända in i kaklet!
http://www.youtube.com/watch?v=fV1R8CdXFaM
Powermetal är inte bra. Men det är roligt. Det är musikens svar på wrestling, kan man säga. Powermetal följer logiken som säger att om man slår samman två tuffa saker får man något som är dubbelt så tufft. Det är hårdrock med tematik där tematiken är viktigare än hårdrocken. Det är en bisarr avart som inte har mycket med sina rockiga rötter att göra egentligen. Där trash- och dödsmetallen egentligen drog näring ur punken sög powermetal snarare näring ur bokhyllorna... Det är analteknisk bibliofilrock!
Såna här bandfoton är respekt inom powermetalen… Rhapsody vet hur en slipsten ska dras… (Ber om ursäkt för den sunkiga kvaliten)
Varför skriver jag om detta? Jo. Vi gör vårt eget bidrag till den här obskyra genren och kulturen med bandet/projektet The Henchmen of Rivergate. I några år har vi skrivit, arrangerat och spelat in regält ostiga låtar med pompösa fantasytexter. Och vi tar i så vi skiter ner oss! Den bästa och mest genomarbetade låten heter Magnus the Locker och handlar om Magnus Ladulås. Egentligen handlar den om att dra kraft från gamla kungar, det kommer framtiden att uppdaga. Personligen är jag inte så delaktig i musiken, det är Christophers starka kort, men har bidrar med ideér och texter.
Och; Jodå. Ett konceptalbum är under framväxt. Sakta. Titeln är för lång och mäktig för att nämna i detta skede.
I tisdags var vi ute och spelade in en musikvideo till låten The Eternal Blade som handlar om ett gudasmitt svärd som behöver bemästras för att döda den diaboliska draken som hotar landet. Lyckligtvis känner man Martin lite löst som gör rustningar hemma i garaget. Lyckligtvis ville han vara med i bandet! Rustning, svärd och män på en klippa: Allt man behöver! Sen är man hemma…
Ur The Eternal Blade-videon. Henchmen var i tisdags Lord Storno, Sir Lenndhoor och Lord Merkel.
Videon dyker väl upp på Youtube och som extramaterial på Millroad-DVDer, kan man tänka…
Det vore kul att spela live med Henchmen nån gång! Med peruker, rustningar, svärd, fanor och långa facklor vid scenkanten. Playback, får det nog bli. Åtminstone om jag ska spela bas.
Rekommenderad PM-lyssning: Rhapsody – Symphony Of Enchanted Lands II -The Dark Secret (CD)