Konsert. Kent 12 november Arena Malmö.
Jag blev vansinnigt imponerad. Det kan vara den snyggaste och proffsigaste konsert jag sett. Allt sitter som en smäck. Kent låter bättre än någonsin. Jocke Berg har aldrig sjungit såhär bra. Kören och fler musiker lyfter soundet till nya höjder.
Det är en modig setlist som ett samspelt band framför. Inte nostalgityngd alls. Om det finns ett nostalgiok hänger det avhängt hemma på Hagnesta Hill. Kent är gabnska unika på så sätt att lägstanivån i låtmaterialet är så stor att bandet kan lyfta upp vilken låt som helst på livescenen.
0. Gigi
1.999
2. Stoppa mig juni (Lilla ego)
3. Romeo återvänder ensam
4. Var är vi nu?
5. Tänd på
6. Hjärta
7. Andromeda
8. Egoist
9. Vi är för alltid
10. Innan allting tar slut
11. Den vänstra stranden
12. La belle époque
13. Ingenting
14. Kärleken väntar
15. Jag ser dig
16. Musik Non Stop
17.Utan dina andetag
18. Sverige
19. 747
Extranummer:
20. Förlåtelsen
21. Dom andra
22. Mannen i den vita hatten (16 år senare)
23. Den sista sången
Jag började lyssna på Kent kring millenieskiftet. Jag växte inte upp med Kent, det kan jag inte påstå. Däremot blev jag vuxen till Kents musik, då jag följt dem mellan 2000-2016. Jag lyssnade sönder Vapen & ammunition och skivorna som kom efteråt och är väl kanske mest anhängare av denna mellanperiod. Men skivorna har hela tiden varit bra.
Att dom lägger av är lite sorgligt, men inte outhärdligt.
Vi ska på den sista konserten i Stockholm också. Och det är trevligt, för det här är värt att se två gånger.
