Lenneér bloggar och poddar

Jag ritar ett pysseluppslag till Kamratposten med en djurorkester. Det är en ambitiös bild med mycket detaljer… Att för ambitiös känner jag just nu… Jag tar en break. Jag tänker stänga av datorn och göra något annat. Det behövs ibland.

Till bokmässan släpptes Nasses Nekrozin #15. Jag medverkar i ganska stor utsträckning. Och passa på! Det är de tramsigaste och omognaste serier jag gjort och publicerat någonstans på år och dar…

Nasses Nekrozin är fanzinet som tramsat i den obskyra svenska serieunderjorden i elva år… Det är faktiskt respekt! Jag har varit med sedan nummer 4 våren 2000 och det har faktiskt bara blivit roligare… Tidningen har utvecklats och hittat sin form. En bisarr form, men ändå en form. Nästa år kommer ett fett sextonde nummer och då är det er friendly bloggskrivare som gör omslaget…

Meningen var att jag skulle promotat min nya seriebok "Nålar i maten" på bokmässan i Göteborg nu i helgen. Nu blev det inte riktigt så… Boken hann bli tryckt, men den hann inte bli skickad till Sverige. hela tryckningen satt fast på en lastpall i Riga. Den dyker upp nu under veckan, så mer om den senare.

Jag och min tjej var i varje fall där och tillbringade två intensiva men roliga dagar på och omrking mässan. Lite bilder;

På lördagskvällen var det fesljummen monteröl och sedan förlagsmiddag som gällde. Trevligt intiativ och kul att träffa de andra som gör saker kring Man av Skugga Förlag! Smått surrealistiskt att Joakim Pirinen stod och drack öl i Galago-montern precis intill.

Det är hel omöjligt att hålla kändis-count på Bokmässan. Jan Guillou ser man t.ex. ungefär fjorton gånger, så honom skiter man i. Han och Lasse Åberg är "commons". Alla är där. Alla serietecknare är definitivt där. Bokmässan är the shit, som man säger.

Jag och Tobias. En sån här bild tar vi varje år.

Jag trotsade min scenskräck och tecknade inför publik på Seriefrämjandets live-scen som siste man på söndagen. Jag fick ledordet "mirakel" och ritade en chockad trollkarl som frammanade en högst ovillig varelse till den här världen… Bilden blev ärligt talat inget vidare… Tur att jag fick en chans att förklara vad den föreställde.
Kul grej med en live-scen!

Jag passade på att köpa en signerad bok med min barndomshjälte Jan Lööf. Det gäller att passa på… Karln har inte varit på Bokmässan på 24 år! Jan Lööf höll också låda på ett märkligt och ganska flummigt seminarium tillsammans med Carl Johan De Geer… Och jag ångrade bittert att jag inte plockat med min Tårtan-DVD. Det hade varit sjukt att fått den signerad.

På hemvägen körde tåget över en älg och började studsa och kränga på rälsen. Det var actionladdat. Nästan som en amerikansk film. Sedan fick vi sitta en timme mitt ute i ingenstans. Då kändes det plötsligt som en svensk film istället.

Mer glimtar av nya greenscreen-shots som är på väg att forma ett viktigt överslarvat parti i Jordgömda…

Fet spoiler: Numer hittar den stackars sökaren, helt enligt Lovecraft-standard, en uråldrig ruinstad under marken… Detta framgår förhoppningsvis genom 2-3 nya bilder.

Jag illustrerar mycket nu… Det här är inget som har med det att göra… Bara sånt skräp man ritar och färglägger mellan de "riktiga" grejorna. Låt mig presentera; Dagens tröll. Komplett med ett ångest-skrik.

Jag är så glad att någon har sett, tänkt efter och förstått. Jag är så glad att jag har lyckats beröra. Det var värt det, känner jag nu…

Filmsiten Tellusfilm har i dagarna recenserat Vågbrytare. Det är den bästa recension jag någonsin fått…

Läs den här;
http://www.tellusfilm.com/recension.php?id=85002112

"On set" med Vågbrytare, maj 2008.

Joe Matt gör störtsköna serier där han inte skäms för att hänga ut sina absolut sämsta sidor… Som en kompis sa; Hans serier är pinsamma att läsa. Man skäms över att karln inte skäms! Herregud! Håll det för dig själv! Människa!
(Läs Joe Matts serier så förstår ni nog precis vad jag menar…)
Eftersom vi lärt känna en "social misfit" från serierna är det smått fantastiskt att se honom sitta i verkligheten och recensera DVD-boxar på Youtube;
http://www.youtube.com/watch?v=-O5N_JZKSOI

Om man ser till lovord och genomslag är Jordgömda min mest lyckade film på senare år… Lite sjukt är det. Men också kul, naturligtvis. Speciellt amerikanska Lovecraft-fans har gått bananas och tyckt att det är intressant att en svensk stolle greenscreenar, bygger frukt-monster och nördar loss till Lovecrafts ära…
Lovecraft-fansen må vara ljusskygga. Men de är dedikerade!
Dock får det mig att bli lite bitter att jag slarvade lite här och där i den filmen… Det finns mycket jag kunde gjort bättre med bara marginellt mer ansträngning. Jag har därför filmat lite kompletterande material i Lerdala i sommar. (Nu när Lerdala är med i Jordgömda är Lerdala med i alla Millroad-filmer!)
Ikväll har jag pillat lite med nya "går-ner-i-kryptan-bilder", nya kyrkogårdsbilder och förlängt textskyltarna så man har en ärlig chans att hinna läsa dem…

Det kommer med andra ord en bättre Jordgömda… När stjärnorna står rätt…

jag och Lerdala kyrka. Ja, ja… Jag vet att det är fel aspekt på bilden… Jag filmar i 4:3, jag loggar in i 4:3 och ändå blir det 16:9… Ilandsproblem…:-)

Ibland blir man glad. Riktigt glad. Som när man märker att Raised fist gått och släppt ett nytt album som missat helt! 7 september släppte de en nya platta betitlad Veil of ignorance. Och som dom gör det! Videon och de nya låtarna på deras Myspace intygar det jag misstänkt… Sedan halvdana Fuel (1998) har de egentligen bara blivit bättre och bättre…

Titta, lyssna och bilda dig en egen uppfattning; http://www.myspace.com/raisedfist

Cikuskonster i motljus

Idag är det tio år sedan Sega Dreamcast såg världens ljus. Det är tio år sedan monumentala 9.9.99 skrevs i sten och basunerades ut över världen. Dreamcast var inte bara Segas revansch. Det var deras Magnum Opus. Deras katarsis. Efter det återstod bara döden.

Jag gick på folkhögskola 1999/2000 och minns mitt första möte med Dreamcast från den tiden. En kille på skolan hade skaffat maskinen och vi skyndade dit i flock. Själv var jag rabiat Nintendo-fanboy och kvällarna dominerades vid den tiden av Mario64, ZeldaOOT och i det närmaste ändlösa strider i Goldeneye007. Det var svårt att riktigt placera Dreamcast i den världsbilden, men i Segas nya snygga maskin såg jag ett diffust hot. Jag minns att vi förundrat tittade på Resident Evi: Code Veronica och något annat spel… En sak var kla. Tv-spel hade aldrig varit snyggare. Aldrig mer på allvar. Aldrig mer på riktigt. Där och då bevittnade jag en liten bit av framtiden…