Krigets växlar…

Postat den 4 september, 2009 av

(Det blir mycket recensioner nu… Men jag postar en del som jag har haft liggande halvskrivna, liksom… Som den här. Har spelat GoW till och från i ett år nu.)

Recension: Gears of War (Xb360)

Om du slår upp om manschauvinistisk (Gör det helst inte… Sjukt svårt ord…) i framtiden hittar du en screenshot från Gears of war. Jag lovar.
För Gears of War är macho.
Det är macho i kubik.
Det är så manligt att det ångar av smuts och svett och tuggar snus. Det lämnar avtryck i asfalten där det trampar och använder taggtråd som tandtråd. Gears of War krossar. Gears är betong och de flesta andra spel är frigolit. Precis så brutalt hårt och ångande manligt är det…

Spelets storyn är egentligen inget att bry sig om. Man får faktiskt läsa i spelets bruksanvisning om man ska förstå ramberättelsen. Du är på en annan planet vid namn Sera långt in i framtiden. Mänskligheten har koloniserat planeten, men otäcka typer kryper upp ur planetens innandöme och vill ha planeten tillbaka. Det är du mot världen. That’s it. Du heter Marcus Fenix och är muskulös, ärrad, bepansrad och skitsur.
Du har ett maskingevär som sväljer 600 skott och som nästan aldrig behöver få slut på ammunution. Du har en motorsågsbajonett som drivs med diesel och som sågar isär dina motståndare som att blodet skvätter över kameralinsen.
Och inte minst: Du är tre vänner som är gjutna i samma solida form som du själv.
Du har kort sagt allt du behöver när världen är emot dig.

Gears of War är nästan löjligt våldsamt. Det är spelet som tar in från knän, skiter ner sig och blir buskis… Fast då menar jag buskis på ett bra sätt. Det är helt enkelt omöjligt att ta det på allvar. Marinsoldaterna i huvudrollerna liknar mer Hulken än någon av släktet homo sapiens. Deras nackar, hakor och biceps har antagligen formgjutits i samma fabrik som rustningsdelarna de bär. Tur att de kostar på sig att säga lite one-liners ibland…
Utomjordingarna Locust ser ut som en blandning av hårdrocksomslag och Sagan om Ringen-troll. Kort sagt skitfula.
Klichérnas ringas inte bara in, de nitas fast i en vägg med bultpistol.


Vuxna män gör saker tillsammans.

Jag borde hata det. Men jag älskar det. På grund av spelkänslan. Gears of War är helt enkelt ett gjutet actionspel med en kontroll man aldrig vill släppa, perfekt avvägt tempo och en precis rätt balanserad svårighetsgrad. Lägg där till en co-op som fungerar parfekt och lyfter hela spelet till än högre höjder… Jag påstår att Gears of War nästan ensamt motiverat att köpa en Xbox360.

Jag hoppas bara inte Epic Games menar allvar med designen av karaktärerna. I såna fall behöver de hjälp. Jag hoppas innerligt att det är en regäl dos humor och satir med i soppan. Bara 16-åriga killar kan tycka att det här är tufft på riktigt…
Det är bara för mycket… GoW är fruktansvärt smaklöst… Och smakfullt. Låt mig förklara närmare…

Gears of War är helt enkelt himmel och helvete på en och samma gång. Spelet balanserar olika stämningar på ett fantastiskt sätt. Mellan de intensiva actionexplosionerna sänks tempot och man får tid att se sig omkring bland ruinerna. Ett ögonblick av andrum. Lugnet efter stormen. Omgivningarna är vackra och arkitekturen otroligt genomarbetad. Beundransvärt att Epic games lagt så mycket krut på det som inte har med att krut att göra, om man säger så. Omsorgfullt designade action-spel växer inte på träd. Oftast är miljöerna bara kulisser för spelarens våldseskapader.
I GoW känns det som man stiger in i den krigshärjade framtiden.
Lika groteskt fula som locust-rasen är, lika slående vackra är omgivningarna.

Gears of War ångar på som ett lok och överraskar, gång på gång, spelet igenom. Efter en otrolig actionsekvens kastas man vidare in i en ännu otroligare. Och så fortsätter det… Ända in till det bittra slutet. För GoW är ett sånt där spel man inte kan sluta spela. Man sprängs i bitar till den grad att bara ett par militärkängor med blodigt slask står kvar på backen…
Det händer rätt ofta, speciellt i början.
Man har svurit och slitit sitt hår för att det är så svårt. Nästan omöjligt.
Och ändå försöker man igen. Och igen.

Epic games har lånat mycket från Resient evil 4, men sämre inspiratioonskällor kan man ju ha. Jag vågar nog påstå att de som gillar RE4 borde gilla GoW. Det är samma typ av andan i halsen-action. Det är survival horror. Om storyn är bättre i RE4 är kontrollen defintivt bättre i GoW. Det tar ett tag att bli varm i kläderna, men när man väl är det vill man aldrig byta. Man vill bo och sova i de GoW-männens kläder, om det hade varit möjligt… (och de inte hade varit tio storlekar för stora)
De introducerade ett smart "cover-system" som nu några år senare är praktiskt taget branschstandard i actionsspel och det har även smittat till rollspel som Mass effect.

Sammantaget:
Grafik och design att dö för. Så snyggt att man tappar andan!
Klockren kontroll.
Bra bandesign, tempo och flyt.
Kass story med stereotypa buskis-karaktärer
Lite kort…

Men… Det är ju en femma. Tv-spel har sällan eller aldrig varit såhär roligt…

5

Kommentarer inaktiverade för Krigets växlar…

Nya böcker, sedan sist!

Postat den 3 september, 2009 av

Jag har gjort något som jag borde gjort för länge sen… Jag har uppdaterat bok-sidan. Tre nya böcker har det blivit sen senast. De finns där med bilder och info nu. Väl värt att uppdatera för… liksom.

Kommentarer inaktiverade för Nya böcker, sedan sist!

På besök på Kamratposten

Postat den 2 september, 2009 av

I helgen var jag i Stockholm och i fredags tog jag tillfället i akt att våldgästa Kamratposten. Jag lyckades mot alla odds ta mig in i den hårt bevakade Bonnier-skrapan och hittade redaktionen där på fjärde våning. Där blev jag mottagen som en kung. Jag kom som objuden gäst men fick ändå en rundvisning, kaffe och bulle. Sjukt nice! Bland annat träffade jag Lukas som jag gjort en bok tillsammans med men aldrig mött i verkligheten. 
Jag har gjort ett pyssel-uppslag som kommer i nästa nummer. Hoppas jag får illustrera mer.

jag hos kp

Kommentarer inaktiverade för På besök på Kamratposten

Elegant förpackad gammal skräck…

Postat den 2 september, 2009 av

Recension: Vid vansinnets berg : H P Lovecraft : Alastor press 2009 (bok)

Extramaterial i böcker är underskattat. Det är vad som slår mig när jag läst Vid vansinnets berg i den nya svenska utgåvan från Alastor press. Såhär ska en slipsten dras…
Stor möda har lagts vid att vaska fram de brev, de anteckningar och de texter som berör eller på något sätt är relevanta till huvudakten – det enda H P Lovecraft skrev som liknade en riktig bok – den tvådelade långnovellen Vid vansinnets berg från 1931.

Boken börjar med en bild av Pulp-magasinet Astounding stories där berättelsen publicerades för första gången. Orginalillustrationerna, som Lovecraft själv gillade, av Howard V. Brown är också med. Sedan får vi ett ambitiöst förord som berättar som Lovecrafts brottande med Pulp-pressen (de kortade och skrev om hans texter, de rackarna…) och hans känslighet mot köld. I "Ech-Pi-El talar" får vi läsa ett brev som Lovecraft skrev till en okänd mottagare. Han presenterar både sig själva och sina arbeten och det är intressant läsning. Sedan får vi läsa vad Lovecraft anser om "interplanetarisk litteratur", vilket är mycket intressant. Han är rätt i mångt och mycket, samtidigt som han motsäger sig själv en del. Undrar vad han skulle tyckt om Star Trek?
Sedan börjar själva boken.
Med andra ord har allt gjorts för att tillfredställa fänsen och skapa den rätta känslan.

Ett stort plus att novellen Den namnlösa staden också är med som avslutning.

Själva huvudberättelsen då… Ja, det är som Lovecraft överlag. Det är spännande och intressant, men inte speciellt otäckt. Det är långa målande beskrivningar och täta stämningar. Inte så mycket praktiska detaljer… Jag förvånas över hur problemfritt det bistra klimatet var för 1930-talets polarexpeditioner… Fast det är är förstås småpotatis jämfört med att brottas med ursprunglig kosmisk ondska…

Lovecraft imponerar med sina ambitiösa ideér och sina visioner. Och Vid vansinnets berg i sin nyutgåva är definitivt värd att läsa. Jag ska kolla in Skuggan över Innsmouth och hoppas på fler fina HPL-böcker från Alastor press.

vansinnets berg svensk bok

Kommentarer inaktiverade för Elegant förpackad gammal skräck…

Att skapa ett gränsland

Postat den 31 augusti, 2009 av

…är titeln på en bakomfilm som jag just nu gör till Christopher Johansson och Hans CJFilm. Med mina egna sjuka bakomfilmer Making Legends (till ONE MAN ARMY LEGENDS), Yta och djup och En Verne att värna (VÅGBRYTARE) som meriter har jag fått det stora förtroendet att med fria händer skapa en bakomfilm till hans nya kortfilm GRÄNSLAND. Det passar mig utmärkt. Jag tycker det är kul att gräva fram roliga detaljer i dåligt råmaterial och sätta ihop till en liten underhållande och informativ liten stund. Att göra kringmaterial tycker jag generellt sett är lika stimulerande som är göra själva huvudprodukten.

GRÄNSLAND är en psykadelisk roadmovie med Frans Nilsson (Tidsöden mm.) och – vår biologilärare från högstadiet – Åke Rosén i de bärande rollerna. Kul att Åke blivit så gott som in-house på CJFilm och Milllroad!

ur christopher johanssons film GRANSLAND
Christopher directar Åke i en mycket stark och vacker scen…

Kommentarer inaktiverade för Att skapa ett gränsland

Dagens självporträtt

Postat den 26 augusti, 2009 av

skiss sjalvprort aug09

Kommentarer inaktiverade för Dagens självporträtt

Ur skissmappen

Postat den 25 augusti, 2009 av

Jag har inget skissblock. Däremot har jag lösa blad i en skissmapp som jag brukar ta fram och rita på. Jag ahr med mig skissmappen i 85% av alla tillfällen jag lämnar hemmet. Igår satt jag hos frisören och väntade och ritade lite planlöst. Eller ja… Planslöst och planslöst. Jag läser Lovecrafts Vid vansinnets berg just nu och började med att rita några varianter på de märkliga varelserna "De äldsta" ur den berättelsen. Inte lätt att greppa hur de ser ut och beteer sig, om man säger så… Sedan ritade jag en detektiv med märklig kroppshållning. Det slog mig att jag borde rita en deckar-serie. En äventyrsserie med absurdhumor, tjofläkt och lite slap-stick. Detektiven skulle förstås vara senil och ha världens största pipa som bolmade kopiösa mängder svart rök precis hela tiden. Han skulle ha ett mycket litet förstorningsglas, sån där fånig toppig hatt och nasal röst. Sedan ritade jag en side-kick åt honom. Det blev en levande kaktus med bandana och sammanbiten min. Det var inte den mest genomtänkte ideén, känner jag. Varför skulle den gamle detektiven vilja hänga med honom? Jag gick över till att rita spontana muterade djur istället. Jag fann att jag halkade in på Johan Ragnarssons vansinniga och pre-pubertala skapelser…
Ja, jag var rätt trött… Jag satte hursomhelst lte färg på stolligheterna igårkväll. Så här. Bevis. Varsågoda.

färglagda figurer ur skissblocket

Kommentarer inaktiverade för Ur skissmappen

Vem vaktar väktarna?

Postat den 18 augusti, 2009 av

Recension: Watchmen (film)

Då och då ser man filmer som påminner om varför man gillar film, brukar jag säga. 1999 såg jag till exempel The Matrix. 2000 såg jag Fight Club. Två filmer som var nyskapande, både berättarmässigt och visuellt. Men det var framförallt två filmer som förflyttade åskådaren till en annan värld höll intresset i ett järngrepp från början till slut. Man ville aldrig att de skulle sluta.
Det blir mer och mer sällan… Bladerunner är en klassiker i sammanhanget. Sin City var en sån film. Tarantionas Kill Bill-filmer och Deathproof snuddade vid den känslan. Men nu har jag sett en sån film igen. Och den heter Watchmen.

Watchmen bygger på den berömda serien med samma namn. Det som gör serien bra är nästan undantagslöst Allan Moores manus. Inte för att teckningarna är fula, de är bara ganska standard. Bildlösningarna är däremot ofta spektakulära. Filmen är en mycket skickligt utförd filmatisering av serien. Man har strykit småsaker, men i övrigt har man inte ändrat på mycket. Det är också den kritiken som filmen fått. Att den ligger för nära serien istället för att utnyttja filmen som media. Ett kopiöst i-lands-problem… Serien är faktiskt ganska "filmisk" med ruggiga voice-overs, parallelhandlingar och snygga scenbyten. Filmen använder det som redan finns där mästerligt.

Platsen för handlingen är ett alternativt 80-tal i USA där händelserna tog sig andra vändningar redan på 30-talet. Bland annat ändras grundlagen och gör att Nixon kan väljas om en extra runda. Kalla kriget är ännu kallare. 1985 står världen mycket nära ett fullskaligt kärnvapenkrig. Superhjältar, vanligt folk som tar lagen i egna händer, har varit tillåtet sedan 30-talet. Nu är det förbjudet. Hjältarna har lagt sina masker och trikåer på hyllan och reflekterar över sina dumdristiga äventyr. Endast de som drivs av verklig övertygelse är fortfarande aktiva.
Superhjältarna i Watchmen är trasiga människor. De lider av olika defekter, till exempel brist på empati, smärta och ångest. De är, med ett undantag, vanliga människor.
Undantaget heter Dr Manhattan och är en blåskimrande man skapad av en olycka. Hans krafter är ofattbart stora. Han kan blicka isär och omforma materia. Men om inte materia eller ens tid existerar, vad har man då att bry sig om?

Watchmen beskrivs ofta som deckar-historia och sience-fiction. Visst är den det, men på film blir det till stora delar en film noir.
Det som skiljer Moores manus från många andra superhjälteskildringar är att han tar konceptet på allvar och ställer frågor; Vad skulle det få för konsekvenser om superhjältar faktiskt fanns? Hur skulle det påverka samhället? Och hur skulle laglösheten och våldet påverka männen och kvinnorna i dräkterna?
Och, som sagt; Dr. Manhattans problematik är så filosofiskt och existensiellt komplicerad att den som intrig skulle kunna bära en egen film…

bild ur watchmen-filmen

Watchmen fick en trea i Aftonbladet nu när den släpptes på DVD. Obegripligt. Det är den bästa filmen som gjorts med superhjältar. Mil bättre än de uppskrivna nya Batman-filmerna, i min bok… Filmen är en av de bästa som gjorts med en serietidning som förlaga. Filmen är råsnygg rakt igenom och bjuder en både tänkvärd och skickligt berättad story. Watchmen underhåller och fascinerar. Watchmen fängslar. Jag vet inte riktigt vad mer man kan begära av en film…? Jag begär inte mer för mitt högsta betyg.

betyg5

Kommentarer inaktiverade för Vem vaktar väktarna?

Ny klippning av vansinnet

Postat den 17 augusti, 2009 av

Idag postade jag en nedklippt version av VÅGBRYTARE på 13,5 minut till TellUS Filmfestival. Nu blir det spännande att se om filmen "kvalar in". Ja. TellUs måste man kvala in på. De visar inte allt. 
Christopher var nere i förra veckan och hjälpte mig ta beslut om vad som skulle skäras bort när 14.40 skulle bli 13.30… (Det är INTE så lätt som det låter…)
Såhär blev det; Bibelsvammlandet i första scenen rök. Scenen där Magnus tar på sig dykardräkten och laddas med luft klipptes till ca hälften. Eftertexterna snabbades upp. En ubåtsscen-extreör trimmades.
Resultatet? Faktiskt bättre. Jag upplever den nya filmen mer rak. Filmer blir alltid bättre när man klipper ner dem. Att man aldrig lär sig…

Jag inbillar mig att det är en bra process att göra en film klar och sedan gå tillbaka efter ett halvår och trimma ner den. OMAL gick ju igenom samma behandling, fast den trimmade jag ner hela 10 minuter.

Kommentarer inaktiverade för Ny klippning av vansinnet

The beat goes on…

Postat den 11 augusti, 2009 av

Recension: Madonna (Konsert)

I lördags var vi i Göööteborg på Ullevi och tittade på Madonna. Kanske var det sista chansen att se världen största kvinnliga soloartist i Sverige? Väntar hon 19 år till nästa Sverige-besök är hon 70… Visst finns det risk för att hon kommer att vara världen mest vitala 70-åring då, men Like a virgin kommer att kännas rätt märklig…

Sommarkvällen var varm och elektrisk, nästan som på Iron Maiden förra året. Vi hade värsta turen, för vid söndagens konsert öste visst regnet ner.
Själva konserten då… Ja, vad ska man säga… Madonna sjunger bättre än vad jag trodde. Hon dansar, skuttar och åmar sig som en elitgymnast i tonåren fast hon är över 50. Som show blir det inte mycket större. Det blir inte mycket mer påkostat. Det blir inte mycket mer bisarrt som när en spansk gubbe börjar spela folkmusik precis i mitten… Eurovision-vibbar! (Menat på ett dåligt sätt, alltså…) Annars är det snyggt med dansare, ljuskanoner, rörliga bildskärmar och en rörlig tub som både producerar ljus och bilder på en plattform. Och högt, högt, högt…
Samtidigt är allt föga överraskande. Har man läst i tidningarna så vet man precis vad som kommer att hända och i vilken ordning. Och jämfört med en Iron Maiden-konsert är publiken hopplöst stelopererad…
Och det var inte hitsen som levererade. Into the groove blev lekskola. Frozen blev turbodisco. Däremot var det häftigt att se och höra hur låtar från senaste skivan som Beat goes on, She’s not me, Miles away och Give it 2 me växte i live-formatet. På skivan är de rätt slätstrukna dussin-låtar, men live så växte de rent utomjordiskt… Det är i Miles away som Madonna kommer närmast publiken. Annars är det mest personliga som händer lite falskspel när Madonna tar fel ackord i det spanska folkmusikartiet och ursäktar sina "wrong chords" inför 59 000 ungefär som det vore en hemmaspelning… Kanske är det enda gången under showen vi får se lite sann mänsklighet i superstjärnan. Giget är ett busstopp och en dag på jobbet för henne.

Som sagt. De nya låtarna höll showen mer än de gamla. Men det är väl så det ska vara i en ny show. Lite coolt är det att Madonna kan skita i att rada upp sina gamla hits och istället skriva in typ 6 st låtar från den senaste skivan. Den märkliga företeelsen som jag aldrig ahr förstått med svarta män som rappar ett stick (i den här showen; på stora skärmar) passar betydligt bättre i de låtarna. De ska ju liksom vara så.

betyg4

Kommentarer inaktiverade för The beat goes on…