Lenneér bloggar och poddar

Tillbaka i Ronneby.
Och en regäl uppdatering av OMAL-loggen har nu genomförts!
Mycket har hänt… Men i korthet. OMAL är färdiginspelad. De tre kvarvarande nykelscenerna, och mer därtill, tog under min vistelse i Lerdala.
Nu är jag både stolt och imponerad… Kanske inte över resultatet, i första hand.
Men över genomförandet…
Att det faktiskt har gått i lås.
Allt folk som samverkat, boende på olika platser. Jag i Ronneby, Christopher temporärt i Växjö, skådisar i Skövde, Tibro, Tiahölm och Ronneby… Allt har kordinerats ihop och bilder har tagits. Ibland med ”rätt folk”, ibland med ”stand-ins”. Men alla inspelningar har genomförts. Och jag är skyldig alla som har medverkat ett stort tack.
Och nog verkar OMAL bli den bästa och mest genomarbetade Millroad-produktionen någonsin. (Vad DET nu säger…)
Hela 10 minuter av filmen är redan grov-redigerade. Jag ska se dem imorgon. Nu går det undan. Det börjar nästan likna en riktig film.
Mer information och nya bilder på loggen. Kika in:
http://www.lenneer.se/sida/undersidor/proj/oma2.htm

Ingmar Bergman, Sveriges genom tiderna största film- och teater-personlighet, is no more. En gigant har gått ur tiden. Men filmerna, pjäserna och personporträtten kommer att leva vidare. Svartvita bilder av ångest och glädje, ansikten fastetsade i evigheten. Vila i frid, Ingmar.

Min mobiltelefon är på väg att få flytta in i mobil-himlen för gott… Efter lång och trogen tjänst och efter några turer ner i cement och asfalt verkar det som den snart, snart har ringt färdigt för gott…
Eftersom jag hatar mobiler har jag kvar min typ 5 år gamla Nokia 3310 eller vad den heter som lyser grönt i mörkret. Nu blir jag väl tvungen att mot min vilja och moral skaffa en sån där ny vikbar med kamera och skit i… Alternativet är ju att köpa en sån där nichad pensionärs-mobil som typ bara har siffror och röd/grön-lur-knapp och då lär jag ju bli mobbad av kidsen när jag tillträder mitt nya jobb i höst…
Ok. vad jag egentligen vill ha sagt med det här menlösa i-landiga inlägget är att jag kanske blir svår att nå på mobilen en tid. Och skickar ni SMS till mig kan jag bara läsa de två första raderna i bästa fall. Och skickar jag konstiga SMS till er så beror det på att jag helt enkelt får chansa på knapparna när jag skriver mer än två rader… Så är det mät… Nån som har en gammal mobil som fungerar får gärna ge den till mig.

”Kunskapens pris – Balladen om den vilsne vandraren” heter en galet ambitiös svensk kortfilm som faktiskt verkar vara klar. Den ska nämligen visas på Göteborgs filmfestival och allt. Det speciella i det här fallet är att filmen helt och hållet baserar sig på det svenska 80-tals rollspelet Mutant. Många som spelade rollspel på 80- och 90-talet minns detta spel med ett leende på grund av sin vrickade och trevliga spelvärld. Spelet utspelar sig i ett framtida Skandinavien som är förstört av kkrig och kärnvapensprängningar. Men i spillrorna har nya riken vuxit fram, befolkade av människor, mer eller mindre muterade, muterade djur och flummiga robotar. Ett ihopkok av Jules Verne, Mad Max och Det susar i säven typ...
Hursomhelst, filmen gick t.om. under arbetsnamnet Mutant: Undergångens arvtagare. Men sedan ”blev det ingen Mutant-film” av det hela… Men filmen verkar blivit av åtminstone!
Som allt annat här i världen finns trailern på Youtube, se den här >>. Verkar hur lovande som helst. Definitivt filmen man vill se innan man dör. Ropa till om du som läser det här vet ett sätt att få tag på den!

Nu har jag haft tre intensiva dygn med det spelet Shadow of the Colossus. Jag känner mig hyfsat uppdaterad och aktuell trots att spelet släpptes för 1,5 år sedan. Nu är det tillbakalämnat, och jag saknar det redan. Ja, jag hyrde det… Första gången jag hyr ett spel faktiskt. Bra tajmat, visade det sig, med ett facit med tre dagar av intensivt regn över södra Sverige.

Jag hann med 10 kolosser. Fuskade lite när jag red runt en timme utan att hitta… Jag hade antagligen lite för högt ställda förväntningar, men visst var det en upplevelse, som jag redogjorde för i förra inlägget.
Ärligt talat: I grunden är det ett ganska enformigt action-spel som dock lever högt på sin estetik. Ett spel där designen och upplevelsen är allt. Och det märks att det stadigt är på gränsen till vad PS2an klarar av. Kanske kommer man om något år att se tillbaka på Shadow of the Colossus som det första next-gen spelet. Det som tänkte nytt och var lite före, men där teknik inte riktigt var mogen att bära allt det maffiga… Det är snyggt, men det laggar också friskt och i bland är det grynigt nog att koka gröt på… Men inte ens ful grafik kan döda fantastiska miljöer och design. Kontrollen och kameran är inte riktigt 100. (På den punkten är det nästan bara The Big N som når i det närmsta perfektionen.)
Men fortfarande, striderna mot kolosserna glömmer man inte i första taget. Det är spelets centrala punkt. Bossar, pussel och plattformsbana i ett stort vandrande lurvigt paket… En del flyger, andra simmar och en del spyr skurar av laserplasma. Trots sin storlek och taskiga attityd lyckas de förmedla eftertanke och vördnad. Man känner sympati för de kolossala bestarna och när man sätter den sista stöten undrar man egentligen om det är värt det.
Varför har man rätten att beröva något fantastiskt livet?
Är min kärlek värd det?
Speldramaturgi i fulländad form.

Frågan är om man någonsin varit lika liten och känt sig lika stor…?

Jag känner mig som Fröding, men faktum är att jag saknar marken, vidderna, stenarna och träden… vinden… hovslagen… musiken. Jag funderar faktiskt på att buda hem soundtracket trots att utropspriset på Tradera är 250 spänn… Det här är spelmusik som man faktiskt kan lyssna på i verkliga livet.
Shadow of the Colossus upplägg är bara ett oändligt och bländande vackert landskap att färdas över och ”bossar”. Som ett Zelda-spel utan onödigt bös…. Jag saknade faktiskt inte specialföremål, tempel, bi-figurer och side-quests så länge jag spelade. Som sagt: Estetiskt fantastiskt, ett ”next-gen-spel” i ambitionen med inte i teknik. Repetivt och cykliskt som en ond dröm… på både gott och ont.

Resan är till ända. Hårdvarubegränsing och min egen snålhet tvingar mig inför faktum.
Jag fick aldrig se slutet, men å andra sidan lämnade jag sex kolosser i livet. Jag är glad för deras skull.
Jag spelar inte längre. Saknaden är kolossal och en börda att bära.

Jag spelar Shadow of the Colossus i natt. Äntligen. Jag har lånat en polarens PS2a i ett års tid (ja, avdelningen för långlån… jag skäms faktiskt när jag skriver det, men det blir ett år nu nästa vecka…) och äntligen spelar jag spelet som i stort sett var anledningen till att jag vill lägga rabarber på PS2an… Regniga dagar på sommaren kan vara guld värda de också… De rättfärdigar sinnessjukt långa tv-spels-sessioner… Nu råkar det visserligen vara en regnig natt… Men ändå…
Shadow of the Colossus har rullat i många timmar i min lånade svarta maskin redan.
Visst är det vackert. Inte tekniskt, på den fronten ser det faktiskt redan lite segt och grynigt ut… Men estetiskt. Jösses… Det fullkomligt gödslas med bilder så vackra att man vill ha dem på väggen. Musiken är lika vacker den också. Shadow of the Colossus öser inte på utan låter tempot falla till poetiskt lungn mellan de bombastiska koloss-striderna…
Koloss-striderna är ett kapitel för sig. Inget annat spel har levererat sådan boss-dramatik. Man klänger och flänger som en vante på kolosser hundra gånger större än en själv. Under skälvande dramatik stöter man svärdet hårt genom päls och ben. Man faller långt och hårt om man tappar grepper, men en koloss faller tyngre. Efteråt börjar det om. Man vaknar i palatset. En ny koloss måste sökas upp och förgöras. Samma scenario, om och om igen. Cykliskt. Som fångad i en mardröm, men en vacker sådan.

”Spel är konst” och ”spel är kultur” skallade ropen när det här spelet kom för något år sedan. Näää… Vackra ord, men ärligt blir spel inte mer konst på grund av Shadow of the Colossus… Visserligen är det trevligt att det kommer ett estetiskt tilltalande spel på 100 våldsamma skitspel. Men det rör sig trots allt om ett annorlunda och snyggt förpackat action-spel. För det är, handen på hjärtat, vad Shadow of the Colossus är. Snygg-action. Inte konst.
Jag är nöjd. Men jag hade nog varit ännu mer imponerad om jag inte spelat igenom Zelda: Twilight princess (som för övrigt har mycket att lära när det gäller boss-strids-dramatik här!)
Ska spel bli konst, på riktigt, måste de vara mer lättillgängliga. Shadow of the Colossus leverar, men man måste ägna det mycket tid för att få mycket tillbaka.
Nu hinns det inte bloggas. Tid är en dyrbar vara dessa dagar. Jag har hyrt spelet i tre dygn. På fredag måste det tillbaka. Jag har besegrat 6 st kolosser och jag vill hinna se fler…

Konstspel eller konstigt spel?

Har du sett filmen Underbara älskade? Inte jag heller. Däremot har jag sett trailern 700 gånger. De 699 gångerna efter den första skedde mot min vilja. Trailern rullade på TV när den gick på bio och den rullar nu när den kommit på DVD. Den rullar många gånger mer än vad som är hälsosamt.
Trailern visar Michael Nyqvist, berusas, med uppknäppt skjorta och slutna ögon, dansandes i skärgården med ett höjt vinglas. Trailern visar BARA Michael Nyqvist, berusas, med uppknäppt skjorta och slutna ögon, dansandes i skärgården med ett höjt vinglas.
Bilden av Michael Nyqvist med uppknäppt skjorta och slutna ögon blir man aldrig av med. Den etsar sig fast i minnet och i psyket.
Jag trodde de ville göra reklam för filmen. Det brukar vara därför man gör en trailer, inte för att avskräcka och framkalla hat! Michael Nyqvist med uppknäppt skjorta dansandes i slowmotion 700 gånger är inte reklam. Det är anti-reklam.
Det får mig att aldrig, aldrig vilja se filmen. Jag förstår inte vad man vill säga… och hur ska man som mottagare tänka. ”Åhh.. Sådär dyngfull brukar jag också bli på sommaren. Det är gött. Den filmen måste jag se!” Jag kanske överskattar svenska folket, men jag tror inte den publiken är speciellt stor.
Hursomhelst är det imponerande att man tjata ut en scen på det här sättet… Michael Nyqvist skärgårdsdans måste vara det nya svenska rekordet. Jag är faktiskt imponerad.

”Underbara läskiga…”

Nu ska det handla om Mad Max 2: The Road warrior. Det är mycket Mad Max nu… Inte minst som inspirationsmaterial till OMAL. Och jag börjar tycka att det bara var på 80-talet de kunde göra riktig film…
En filmtidning (minns inte vilken) utsåg nyligen de bästa action-filmerna genom tiderna. The Roadwarrior kom fyra på den listan. Inte dåligt för en gammal action från 1981! Mad max är skiten just nu…
Jag tycker helt ärligt att Mad Max 2 är en av de mest underhållande filmerna någonsin, av många anledningar. Inte minst för karaktärsgalleriet. Den innehåller till exempel skurk-radarpar som är mest uppenbart gay i hela filmhistorien… Blonderad pojkvän i koppel är fullkomligt lysande! Gayskurkar har vi inte ens sett ens på det politiskt korrekta 2000-talet…

”Hej, hej! Hemskt mycket gay!”

Det är mot all rim och reson att att folk skulle löpa amock och börja klä sig som de praktiserade S/M, bara för att det small några bomber… Eller…? Det följer nån sorts logik ändå… Blir det total anarki är det klart att alla blir punkare? Finns det inte ens käk är det klart man rakar håret till en stilig tuppkam och färgar den röd… Det löser ju så många problem här i världen…
Jag tror att nyckeln till Mad Max 2s framgång är att den lyckas träffa mitt i prick med sin pojkdrömsframtid… Det är framtiden efter katastrofen så som vi vill ha den. Vilda västern med modifierade bilar istället för hästar. Skurkarna är überonda och ser ut som punkare och klär sig i svart plast. ”The good guys” klär sig i vita hockey-skydd och Jofa-hjälmar.
Scenen är satt. Addera ombyggda bilar, vapen och ingen lag. Rör om.
Pubertalt, primalt och alldeles,alldeles underbart…