Ibland är man värd att pusha sig själv med en fin recension man fått!
http://frombeyond.se/the-shadow-out-of-time-2012/
Kul med en utförlig och välskriven recension. Kul att han är insatt i Lovecraft och ställer vår film i relation till förlagan. Naturligtvis kul att han gillar filmen.
Men viktigare än så; Det finns någon som förstår oss.
Det här med årskrönikor är alltid svårt att försöka skriva. Men jag gör ett försök. Jag klickar mig tillbaka i bloggen och läser rubriker från det gångna året. Jag har jobbat. Jag har skrivit krönikor och tecknat gubbar. Jag har gått på hardcorespelningar, wrestling och webbdagar. Jag gjorde fyra seriefanzines och en kortfilm klara i våras. Det här är mitt eget högst subjektiva bästa 2012, såhär i backspegeln.
Årets bio: Skyfall
Det var ganska oväntat, men nya Bond levererade – med råge! Det var en väl avvägd action med bra spelscener, lagom mycket humor och lagom corny retro-flörtar. Kul att gå på event och se filmen på en visning före den ordinarie premiären också.
I övrigt var Avengers och nya Spider-man (tillsammans med Total recall skapades en ny trend av onödiga remakes) lite småkul. Inte jättebra, men småkul. Då gillade jag Prometheus mer.
Vinterns storfilm, The Hobbit, ska väl ses framöver. Eventuellt. För Peter Jacksons skull. Tre timmar nya tomtar & tröll ifrån Tolkien-land lockar inte nämnvärt.
Årets konsert: REFUSED 6e dec. Malmö
En urladdning som jag och många med mig väntat på i 14 år. Ren eufori. Och en av de bästa konserterna någonsin.
Årets projekt: The Shadow Out of Time – kortfilm
Med The Shadow Out of Time gjorde jag, Richard och Christopher äntligen en film som gav eko – om inte i tiden så i fandom! Många har sett och gillat vår lilla Lovecraft-tolkning under året. Mer än 33 000 tittningar på Youtube i skrivande stund och visningar på Lovecraft-festivalen i Oregon, USA och på Kontrast i Uppsala.
Jag spelade in och jobbade med denna film redan 2011, men 2012 var året den blev klar.
Årets album: Thåström ”Beväpna dig med vingar”
Det är nog det enda 2012-album jag köpt och lyssnat på, när jag tänker efter. Ä andra sidan lyssnar jag på mer musik än på mycket länge, på grund av Spotify. Och jag har nog aldrig gått på så många spelningar som 2012.
Årets roligaste projekt att medverka i: Kal P Dal – En Rockmusikal
Jag gjorde en serie till programbladet till Kal P Dal – En rockmusikal. Skitkul att vara en liten del av den grejen. Precis den sortens projekt jag vill gör: Serier, musiknörderi och retrofili i samma projekt. Jag och Annette var i Malmö och tittade i december och fick komma backstage efter föreställningen.
Musikalen framfördes på ur-skånska vilket ledde till viss språkförbittring. Jag förstod inte allt, men jag förstod det mesta av sammanhanget. Lite som en fransk film, med andra ord.
Årets ”Jag mötte Lassie”:
Jag gick in i Joakim Thåström bakom kulisserna på slottet där han spelade på Österlen i somras. Starstruck! Jag frågade om jag fick ta en bild. Värsta fjortisgrejen.
Årets snackis: Kränkta vita män
Satir är svåra saker. Facebookgruppen och boken Kränkta vita män balanserar på någon sorts gräns. Det är just där det geniala ligger. Satir genom att visa verkligheten.
Som medialt fenomen är Facebookgrupp som blir bok också intressant… Coolt att Galago såg detta och plockade upp det. Konceptet funkar klart bra i bokform.
Den positiva bieffekten är att folk faktiskt börjar ta debatten. Det har jag upplevt i större utsträckning under 2012. Det är inte livsviktigt för någon att säga negerboll. Det är inte ok att SD plockar poäng på tomma argument utan verklighetsgrund. Det är inte okej att vi har SD i riksdagen alls.
Årets WTF: AVGN : The Movie
När James Rolfes projekt att göra långfilm av sitt projekt The Angry Video Games Nerd slutligen visades upp första gången i form av en trailer utbrast den nördiga världen i ett unisont WTF!? De flesta hade förväntat sig något mer i stil med webbserien antagligen. Jag gillar projektet oavsett hur det faller ut. Bara ATT det görs är faktiskt coolt nog.
http://cinemassacre.com/2012/11/10/avgn-the-movie-trailer/
Årets Ångest: Millroad Film
Millroad Film fyllde tio år som filmbolag 2012. Detta hann jag nästan inte uppmärksamma alls, pga. mycket jobb som åt upp nästan all fritid under hösten.
Jag hoppas kunna ge mina filmprojekt mer tid 2013.
Årets spelbesvikelse #1: Lollipop Chainsaw
Tänk att Suda 51 kunde vara såhär förutsägbar och tråkig? Man kan säga såhär; Lollipop Chainsaw chockerade, men av helt fel anledning.
Årets Spelbesvikelse #2: Resident Evil 6
2012 är året då jag mot bättre vetande betalat fullpris för riktigt dåliga spel. Det känns lite jobbigt. Resident Evil 6 har jag fortfarande inte spelat igenom. Det är helt enkelt för tråkigt. Observera att jag är ett fan av serien. Jag har spelat del 1-5 med stort intresse.
Ska man skratta eller gråta åt eländet? Har Capcom själva reflekterat över RE6? Vet de själva vilket spel de vill göra? Jag tvivlar.
RE6 är en spretig röra. En uppvisning i ful speldesign med klumpigt fokus. Ett konstigare spel får man leta efter.
Jag har två par nya brillor. Och hipsterfilter!
Jag gillar när cartoony karaktärer görs lite för realistiska. Det blir konstigt och obehagligt. Det blir liksom så fel; Två motstridiga visuella signaler som hjärnan försöker tolka samtidigt.
Som den här bilden på Dr Willy från ett Mega Man 2-omslag till Nintendo Power. Beware the crazy Einstein guy!
Vissa saker upplever man bara en gång i livet. Åtminstone känns det så. Den distinkta upplevelsen av där och då. Refused-spelningen i Malmö i torsdags var just en sådan upplevelse. Sjukt bra, var det. Jag finner nästan inte ord. Dessutom glädjen att få uppleva det med samma Skövde-gäng som i 16-17 år-åldern… Makalöst.
Man kan tycka vad man vill om återföreningar. Om punkband som splittras och sätter ihop igen för att det plötsligt finns en publik som betalar.
Men om man bara skiter i allt sådant och istället ser saken i sitt isolerade sammanhang och isolerar det till var det faktiskt är.
Refused. Igen. 14 år av väntan. Urladdningen. Helt. Jävla. Sinnes.
För alla nerdz – inklusive mig själv som kommer att glömma om jag inte dokumenterar det någonstans, till exempel på min blogg – såhär såg setet ut:
1. The Shape of Punk to Come
2. The Refused Party Program
3. Liberation Frequency
4. Rather Be Dead
5. Coup d’état
6. Summerholidays vs. Punkroutine
7. The Deadly Rhythm
(with part of TV Eye by The Stooges)
8. Hook, Line and Sinker
9. Protest Song ’68
10. Everlasting
11. Circle Pit
12. Refused Are Fucking Dead
13. Life Support Addiction
14. Worms of the Senses / Faculties of the Skull
15. New Noise
16. Tannhäuser / Derivè
Tyngdpunkten låt på The shape…-skivan, med all rätt. Förutom Everlasting var det självklart grymt med Song to fan the flame-pärlor som Coup d’état och Life Support Addiction. Inte helt självklart.
Här har någon vänlig själ filmar 18 min och lagt ut;
http://www.youtube.com/watch?v=FfPZym2rXg4
Den bästa konsert jag varit på tillsammans med Refused i skolkällaren i Hjo 1997, Vanguard-spelningen på Äggstasrock’98, spelningen med det fortfarande okända HC-bandet på samma ställe och tillfälle och möjligen något mer. Fem skallar. Fattas annat.
Jag finner inga ord när jag ska beskriva Refused. Ärligt talat. Inget annat band kommer ens i närheten. Visserligen skulle det inte vara oävet att sett Ebba Grön 1979 eller The Beatles 1966… Men jag skulle lätt välja Refused 1997, framför allt annat.
Jag skulle säkert kunna skriva ett blogginlägg fem gånger så långt, men det får räcka med ett kort nu. När jag upptäckte Refused var det en ny värld som öppnade sig. De öppnade nya dimensioner av vad musik kunde vara. Refused-lyssnandet på gymnasiet var visserligen förknippat med en regäl dos teen angst, men jag inbillar mig att det var hardcorepunken som tog mig genom den tiden. Det var något tryggt att hålla i när det blåste. Varje gång jag stöter på motgång och behöver projicera lite jävlar anama i verkliga livet projicerar jag en Refused- eller Raised Fist-låt i skallen. Det har inte med musik att göra. Egentligen. Det har att göra med att hardcorepunk mer än något annat är energi.
Imorgon eftermiddag sticker jag till Malmö för att se Refused. Efter att ha kuskat runt världen (och det här är ett band jag sett i källare i Tibro och Hjo, kan poängteras) kröner de sin återföreningsturné med ett antal spelningar på svensk mark. Nu ska The Shape of Punk to Come begravas, heter det. Fatta peppen!
Jobbet har varit extremt krävande sista tiden. Jag har jobbat 55-60h i veckan och det har varit ordentligt kännbart. Jag har tre jobb nu, som jag ser det, tre yrkesroller. På Noisy Cricket arbetar jag med Grafik/Design/Illustration/PR, men också med Kundkontakter/Sälj/Projektledning. Jag är dessutom inhyrd lärare på gymnasiet i två kurser. Och på fritiden skriver jag lite texter för lokaltidningen och illustrerar på det.
Men ett roligt uppdrag nu i december, som lättar upp stämningen lite, är Joolkalendern. Det är andra året vi kör den här grejen. En kalender tillägnad Jool – Johan Olofsson på byrån. Det började med en trött ordvits förra hösten men eskalerade bortom vansinnet till konceptet som bäst formuleras En Jool varje dag fram till jul.
Följ Joolkalendern – en Jool varje dag fram till jul – här:
Förföriskt. Det här får man utforska någon kväll när man har tid, känner jag.
Det andra avsnittet av Ångestspel har varit uppe på Youtube någon vecka. Den här gången attackerar jag ett bra spel; Super Mario land till Game Boy och börjar spinna retrofilt kring serier baserade på spelet i Nintendo Magasinet med mera. Håll till godo!
Det är mycket nu, med jobb och annat. Nästa Ångestspel-avsnitt kommer när det kommer.
Det funkar ju alldeles utmärkt att bädda in en Youtube-film i inlägg på detta sätt. Varför har jag inte gjort det tidigare?
Jag satt på Twitter en kväll förrförra vecka när en nyhet plötsligt dök upp i flödet. En mening av smått bisarr natur och tyngd. Meningen som återkom i olika formuleringar löd: Disney har köpt Star Wars. Pris: 4,05 miljarder dollar. Jag trodde det var ett aprilskämt eller nån sorts elakt internetskämt. Nyheter i Twitter-flöden och på Facebook bör tas med en nypa salt. Men plötsligt dyker det upp länkar till seriösa artiklar på seriösa sidor.
Sedan dök den här Youtube-filmen upp. Det är den konstigaste och sorgligaste filmen om män som skriver på papper som jag någonsin sett:
http://www.youtube.com/watch?v=BUnS12upjQs
Det är svårt att fatta att George Lucas verkligen gjorde det. Han skrev på ett papper och sålde allt. Allt. Hela skiten.
Star wars var en remix av hans Flash Gordon-fantasier som han odlade långt innan den första filmen blev verklighet 1977. George Lucas har varit Star Wars. Han har alltid haft sista ordet och dikterat det som varit ”canon” i Star Wars universum. Fansen har inte alltid gillat det, men de ha accepterat Lucas lag. Vad ska man göra? Upphovsmannen kan inte ha fel.
Tänk om Astrid Lindgren hade gjort samma sak. Tänk om hon sålt Pippi, Emil, Ronja och alla rumpnissarna till Disney eller något annat? Otänkbart. (Däremot är det inte otänkbart att hennes efterlevande kommer att göra det…) Det här var ungefär lika otänkbart.
Star Wars har betytt oerhört mycket för mig genom åren. Jag blev ett ”fan” på gymnasiet, strax innan Special edition av den ursprungliga triologin filmer gick upp på biograferna. Därefter slukade jag allt. Roll- och kortspel, böcker och serietidningar. På min 30-års-fest räknade jag ut att jag köpt filmen The Empire Strikes Back fem gånger på olika media. Jag var i London 1999 när The Phantom Menace hade europapremiär. På senare år har jag läst New Jedi-order-serien som utspelar ca 25 år efter filmerna. Det är nörderi på hög nivå. Jag har säkert gett George Lucas 10 000+ kr.
Men för några år sedan tog det slut. Det går inte att titta på Star Wars längre. Tro mig. Jag har försökt. Varje spår av det jag en gång hade gillat, var borta.
Jag började titta på Star Trek istället, jag konverterade som jag skämtsamt sa. Jag gjorde det av en anledning. Inte för att jag tyckte det var kul utan för att det var nödvändigt. Jag älskade inte längre Star Wars för vad det var, utan för vad det hade varit.
Det är inte konstigt att George Lucas säljer ut Lucasfilm. Han har alltid varit affärsman först och visionär filmskapare i andra hand. Det var bara oväntat. Att George Lucas skulle ”pensionera sig” från sitt livsverk var det ingen som hade trott. Han ser det som företaget som någon måste ta över efter honom, inte som ett verk. Det är ganska talande. Star Wars har vuxit till ett monster. En Rancor, om man vill. Det krävs ett storföretag som Disney för att ta över en sådan koloss.
Disney köpte Marvel för några år sedan. Det är inte precis så att Marvel-filmatiseringar eller serier blivit gulligare och mesigare av ägarbytet. Snarare har produkterna gjort klart att Disney bara är just ägare. Disney tjänar apengarana på Spindelmannen & gänget, men Marvel har fortfarande kvar sin nisch och sin profil. Likadant blir det nu när det äger Lucasfilm, får man förmoda. Men visst är det en smula märkligt att samma storföretag äger Musse Pigg, Spindelmannen och Luke Skywalker. Vad finns kvar inom underhållning som Disney inte äger – är snart frågan man får ställa?
På den positiva sidan: George Lucas har egentligen varit intresserad av att dema dataanimationer och digital filmteknik sedan 1997. Intresserad av att göra bra filmer har han inte varit. Episode I-III och allt som kommit efteråt har varit plågsamt. Nu blir det fler Star Wars-filmer. Kanske av filmskapare som är intresserade av Star Wars-världen och ser potentialen. Kanske av någon som förstår att det behövs karaktärskådespelare och regi även i en galax långt, långt borta…?