Nu kan man läsa Ångestmannen (strippserien) i den fantastiskt bra gratistidningen Nya Upplagan!
Om man inte bor i Skåne och kan plocka upp papper kan man plocka upp pdf på www.nyaupplagan.se
Nu kan man läsa Ångestmannen (strippserien) i den fantastiskt bra gratistidningen Nya Upplagan!
Om man inte bor i Skåne och kan plocka upp papper kan man plocka upp pdf på www.nyaupplagan.se
Den andra säsongen av Så mycket bättre startade ikväll. Jag skrev ett långt inlägg om det TV-programmet förra säsongen som jag lyckades trycka bort istället för att posta.
Det var en ganska menlös text egentligen. Det var ett hyllningstal. För säsong ett var bra. Ruskigt bra. Den bästa TV vi sett på år och dar, om ni frågar mig. Jag skriver av mig lite ikväll. Mycket av det jag ville få sagt den gången kommer istället nu.
Den första säsongen skapade något otroligt. Den suddade ut klyftor mellan generationer, genrer och musikstilar. Det var programmet där musikstjärnorna fick umgås, vara sig själva, säga vad de tyckte och dunka varandra i ryggen.
Plura och Lasse Berghagen redde ut att de stått på olika sidor på musikscenen på 70-talet och det visade sig att någon konflikt aldrig funnits. Lasse Berghagen blev polare med Petter och började skicka ”Fuck you” sms till honom i tid och otid av oklar anledning. DiLeva klättrade i berg, sköt luftgevär, glidtacklade på vått gräs och spekulerade om svampar var djur.
Och sen var det musiken. Omtolkningarna. September gjorde svettig disco av Petters Mirkrofonkåt som bara blev bättre av behandlingen. Det var häftigt att se och höra DiLeva förvandla Berghagens triviala skitlåt Räck ut en hand. Berghagen visade kompetens när han gjorde något hjärteskärande av den okända Petter-låten Längesen. Och Petter i sin tur fick Pluras Eldkvarn-dänga Fulla för kärlekens skull att växa till en gungande betonggigant.
Vadfanhänder…? Sitter jag och diggar en låt av typ Lasse Berghagen…!?
Det fanns någonting för alla i Så mycket bättre. När senaste hade ett TV-program som många minnesvärda scener och händelser? Typ… Robinsons… Säsong… Ett?
Att det var så befriande att se artister träffas, umgås och genuint trevligt tillsammans? Vem hade kunnat tro det?
Säsong två har mycket att leva upp till.
Imorgon gör jag debut som spelskribent. Det har varit en dröm de senaste tio åren. Kanske ännu längre. Ända sedan jag bläddrade i Nintendo Magasinet och efterföljande Super Power första gången har jag tänkt tanken. De här snubbarna har världens roligaste jobb.
Dock sker denna spelskribentdebut väldigt opretentiöst. Jag ska skriva en krönika i Blekinge läns tidning varje månad relaterad till digitala spel och kulturen runt omkring.
Jag saknar inte direkt ämnen och uppslag! Jag flödesskrev en massa inledningsvis och kom fram att jag ville skriva om Super Mario, Turtles, LJNs kassa spel, Cosplay, Zelda, fightingstickor, spelrelaterade nörd-tatueringar, Dreamcast, Shenmue och en massa andra saker. Kort sagt. Det finns uppslag. Hoppas jag får fortsätta skriva.
Morgondagens lilla text har två sticksår. Det ena är höstens lämplighet som spelårstid. Det andra är spelarens roll i spelupplevelsen.
Jag kom på att slutbilden i Castlevania sammanfattar precis det jag vill säga i texten.
Jag har aldrig klarat Castlevania, bara sett den här bilden på nätet. Jag nämner inte ett ord om sadistiskt svåra NES-Castlevania, bilden eller citatet i krönikan. På 2000 tecken hinner man inte mycket. Däri ligger utmaningen. Till skillnad från blogginlägg, fanzines och artiklar är man kraftigt begränsad av formatet.
Tyvärr kommer jag inte att kunna länka till min text. Tidningarna här i blekinge har typ slutat använda internet. Jag har ingen aning om vilka de tror ska läsa tidningen i framtiden eller hur mediestrategin bakom det beslutet ser ut, men så är det.
Ju djupare ner i ett träsk man dyker ju mer absurda saker hittar man. Det är faktiskt helt logiskt.
När jag återupptäckte wrestlingen för något år sedan blev jag chockad över hur många olika absurda former det fanns. Det fanns småförbund som harvade på lokal nivå och nollbudget. Det fanns Backyard wrestling. Hardcore wrestling med tillhyggen och ljusrör. Japansk hardcorewrestling med exploderande taggtråd. Bikinibrudar som wrestlas. Dvärgar som wrestlas.
Men; Mest absurt av allt måste nog monster som wrestlas vara! Ja, inte riktiga monster då. Män utklädda i monsterdräkter. Komplett med ringen fylld av små skyskrapor. Det verkar vara en genre i Japan. Kaiju. Eller Kaiju wrestling. Tänk wrestling möter Bolibompa och du kommer ganska nära.
Här kan man se den fantastiska matchen mellan Vegetius och Hero Intern: http://www.youtube.com/watch?v=0nYf3Earhek Eventuellt intresserade kan klicka sig vidare på sökordet Kaiju hur länge som helst.
Cosplay har ju kommit till Sverige. När kommer Kaiju?
Jag har gett mig in i leksaksbranschen! Ångestmannen har blivit plastleksak i begränsad upplaga. Till Bokmässan förrförra helgen lanserades figuren. Min kompis Richard har skulpterat, gjutit och målat. Jag har designat. Nu är nästan alla figurer i förstaupplagan slutsålda. Men det kommer en andra upplaga. Figuren är 9,5 cm hög och ska ge lite samma känsla som de där smurfarna man hade när man var liten. Dessutom är det kul med en actionfigur i en actionlös posé. Varje figur är numrerad som det unika samlarföremål det är.
När (om?) Man av Skugga får upp sin webbshop ska figuren finnas där och kosta ungefär 129 kr. Tanken är att det ska bli ett deluxe-paket med bok + leksak när boken är klar.
Tar vi fram någon mer ÅM-figur blir det en skurk nästa gång. Man måste ju kunna leka! Ångestmannen ska inte behöva gå en match mot gamla Heman-gubbar. Om man frågar mig snällt kan man få veta vilken figur som i sådana fall är aktuell. Det är dock ingen offentlig sanning ännu.
Richard är den nog den skickligaste hemma-pulare jag känner. Han tecknar, skulpterar, bygger, gjuter, animerar och gör skruvade små kortfilmer. Dessutom har han den goda smaken att gilla HP Lovecraft, flummiga filmmonster, Star Trek, Mexikansk wrestling och andra bra saker här i livet. Besök hans blogg och se hans grejor!
Bokmässan 2011 är avslutad och lagd till handlingarna. Vilken folkfest! Vilket kaos!
Vad skönt med elva timmar sömn i Göteborg.
Tyvärr var jag halvsjuk, asocial och det kändes som mitt förlag gick på konstgjord andning i år, men i övrigt gick det bra. Ångestmannnen-figuren gjorde en succé i det lilla. De redan frälsta och närmast sörjande älskade figuren och köpte den. Jag fick lite uppmärksamhet riktad mot mina nya skapelser Ångestmannen och Stål-Tintin. Jag ser ett öde i att bli Han som gör de där knasiga superhjälteserierna istället för; Han som gör de där bra nyskapande realistiska serierna. Men någonstans har jag insett att den som blir han i någon som helst sammanhang på Bokmässan kan var lycklig…
Som vanligt handlade jag böcker som om det inte fanns någon morgondag. Eller ja… Jag handlade inte några mängder om jag ska vara helt ärlig. Eftersom jag nästan kan ljuga vitt och säga att jag är i branschen… (i år, precis som tidigare år, levde Man av Skugga Förlag ett micro-biologiskt liv vid sidan av branschgrannarna och giganterna Kartago och Galago) Man får böcker, man byter böcker och man handlar böcker. Inte sällan köper man 2 och får 3. Eller tjatar till sig en bok för billigt. Eller ja. Det plockar på. Man går inte hem tomhänt från en bokmässa. Eller… En del (läs: Jimmy B) gör ju det. 🙂
I år satsade jag uppmärksamhet och kulor på följande böcker, bland annat.
Om någon ropar i skogen av Malin Biller. Malin fick årets Urhund för den här boken. Den kan inte vara dålig. Handen på hjärtat har jag varit lite skeptisk till Malins serier. Inte ”skeptisk” som i ”dåligt” men de ligger lite för nära mina egna serier, tror jag. ”Roligt ritad realism”. När jag läser serier gillar jag ofta att ta ett steg bort till något helt annat.
Mats Kamp av Mats Jonsson. Mats Jonssons serier är något av det bästa jag läst i serieväg. Hans tredje bok, som bildar någon sorts triologi med de två föregående, var självskriven. Han berättar om livets vedermödor ärligt och omsorgsfullt. Man blir hänförd och imponerad. Inte många vågar vara så öppna och ärliga.
Flängda favoriter av Johan Wanloo. Dessto mindre seriöst, men ändå. Wanloo är skitrolig. När han ritar, när han twittrar och när han irrar runt på bokmässan.
Maran av Lina Neidestam. Shit, vad jag gillar serie-Sverige 2011. Vad är det här liksom? Feministisk erotik och folksägner. Det är helt sjukt. Vilken bredd har seriekulturen i vårt land när sånt här ges ut? Hur mycket galenskap är med i bilden? Och hur kan det vara så snyggt tecknat och färglagt? Man måste nog läsa boken för att tro på det.
Förlaget h:ström har gett ut H.P Lovecrafts Om övernaturlig skräck i litteraturen som jag köpte. Jag berömde dem för deras utgivning och de kontrade. Det blir ingen mera Lovecraft. Det blir ingen mera Verne. Nähä. Sa jag.
Jag köpte volym 1 av Poes samlade noveller i samma monter. Nu ska här läsas gammal skräck.
Minst värda köp på mässan: Street figther Alpha The movie på DVD. Nööörd.
(Man gör ALLTID minst ett inköp som man hittar ett halvår senare och tänker; Varför köpte jag det hääär? My god! Jag måste varit fucking hjärnskadad! Vad tänkte jag!)
Ja. Tyvärr. Som rubriken säger. Det blir ingen bok med Ångestmannen klar till Bokmässan nu till helgen. Tobias har behövt ge förlaget lite tid att mogna och ville inte jäkta ut titeln. Nu släpps Ångestmannen och hans vänner i november-december istället. Kanske blir den årets julklapp?
Däremot kommer jag att vara på bokmässan. Som vanligt. Hänga kring serie-montrarna och socialisera med andra tecknare och serieskapare. Träffa nya och gamla bekanta. Byta böcker. Smygdricka monteröl vid stängningsdax. Köpa för mycket tunga böcker. Det brukar vara vilt och galet. Och förbaskat roligt. Alla är ju där.
Atari Jaguar. En floppad spelkonsol från 90-talet. Den skröt med 64 bits men visade upp samma grafik som sina 16-bits-kollegor. Dessutom var ljudet rent av sämre. Handkontrollen såg ut som en leksakstelefon.
Do the math, sa reklamen. Atari borde gjort sina läxor istället.
Det som kom till min kännedom idag är att Atari efter 1996 sålde vidare designen på sin misslyckade konsol till ett tandläkarapparatföretag! Fullständigt bisarrt, men alldeles sant. Jaguaren blev en röntgenkamera.
Kanske är det lite roligare att gå till tandläkaren om man kan hitta konsoler på väggarna. Ibland är verkligheten mer märklig än något man kan hitta på.
Denna märkliga historia har gjort att hardcore-spelsamlare plötsligt är intresserade av reservdelar till tandläkarapparater. Se denna lilla film;
Jag lägger sista handen på mitt nästa seriealbum nu. Det heter Ångestmannen och hans vänner. Det är ganska tramsigt. Det är ”roliga serier”. Hallå! Det är superhjälteserier med superhjältar och skurkar från Skövde…
Jag kommer att ha med en ganska lång biografisk text på slutet är tanken. Den handlar om vad som inspirerat mig i mitt serietecknande. Om serier, TV, film och musik. Barnkultur. Tonårskultur. Varför jag blivit den jag blivit, om man ska hårddra det.
Jag funderar på om jag trampar på några tår… Kan jag stå för allt jag skriver till 100%? Jobbiga tankar att få i slutet av en lång process.
När jag skriver om gymnasiet skräder jag inte orden. Är jag elak? Tar jag i för mycket? Nej. Jag gör ju inte det. Jag skulle kunna ta i mer. Mina känslor är starkare än så. Det finns saker man vill få sagt. Om jag dör imorgon blir det aldrig sagt. Det är på den nivån. Varför ska jag hålla igen och skriva något tillrättlagt i mitt eget forum? Ska jag ljuga?
En sak är säker; I min biografitext är allt krydddat med humor. Det var det inte i verkligheten.
Ångestmannen och hans vänner släpps loss till bokmässan om allt går vägen. 45 sidor serier – varav de flesta helt osläppta – och löjligt mycket extramaterial. Biografitext. Text om Nogi. Skisser. Fanart. Cover art gallery. Boken har allt.