Lenneér bloggar och poddar

Ett spel till SNES som jag inte heller kört stoltserar med det här ståtliga omslaget. MAGIC SWORD heter det. Ett mycket orginellt namn. Inte. Nästan värt en extra betygs-ost, bara det.

Det som skänker ostigheten åt det här omslaget är egentligen en sak. Stilbrott.
Ansiktena på de båda hjältarna till vänster är realistiska. Men den muskliga barbarens kropp ser mer ut som en plastig He-man-docka. Den gröna demonen till höger skär sig mer än lovligt med resten. Eller? Är det bara jag som tycker att demonen är tecknad/målad i en mer enkel cartoony stil…? Jag skulle bli förvånad om det inte är så att mer än en person har varit inblandad i den här bilden. Den är helt enkelt scizofren.

Notera att tjejen bakom den muskliga hjälten bär ett gevär. Det händer att fantasy-genren är desperat i sin jakt på förnyelse och kryddar med den här typen av saker. Standard-fantasy med krutvapen. Tänk vad fräscht och nyskapande! DET spelet mste jag bara köpa! Så kanske någon tänkte. Eller också inte.

Jag gillar också at klychorna med ett skinande magiskt svärd och en svart glaskula som ingen förstår meningen med är med på bilden.

Sammanfattningsvis; Ett medelostigt omslag som lever på sköna stilbrott.

Jag fortsätter stilstudien av spelomslag med ännu ett NES-omslag. En av mina favoriter faktiskt. Ännu ett spel jag inte spelat. Men jag minns att jag såg omslaget när det begav sig och tyckte det verkade vuxet, häftigt, farligt och lite förbjudet. Och det sänder i sig rätt signaler. Det här spelet ville nog vara lite vuxet och lite farligt. Det ville sälja till tonåringar.
Och jag fattade att det var fantasy utan att ens slänga mig med begreppet.

Swords and serpents? Vad är det för namn? Var alla andra Sword and sorcery-klingande namn upptagna? Antagligen. Wizards and warriors, Might and Magic och Dungeons and Dragons var ju upptagna… Föresten har jag i bakhuvudet att det här spelet är en licens på D6D…? Varför heter det då inte D&D!? ”Svärd och ödlor” liksom… Sjukt kasst namn.

Ok. Vad har vi då om vi dissikerar bilden… Vi har en bild som inte sparar på krutet! Jösses! Fyra fagra äventyrare klädda och rustade för galej i ett blodrött gap. Kan det bli coolare?

Jag gillar mannen till höger. Notera att inoljning och tiger-tanga är det som gäller i monster-dödar-yrket. Det är förstås inte mycket att säga om det. Det är ju så det brukar vara. Jag gillar hur han slungar yxan ovanför huvudet. Notera att han måste veva den varav efter varv efter varv och ha riktig stora cirklar på vevandet för att bilden ska vara möjlig.
Tänk om bilden hade varit ett foto.
Jag tänker mig en fotograf som står och hetsar.
– Vrid överkroppen lite mer mot kameran… Så… där! Bra där! Där glänser det som bäst! Och veva yxan då… Kom igen då? Större cirklar! Sådär ja! *Klick!*

Tjejen som står närmast befinner sig i en omöjlig pose. Jag har funderat på det. Hon måste kasta sig bakåt och befinns sig i fallet när bilden tas… Hon är liksom i ett språng men ändå inte. Observera hennes styling också. Läderbaddräkt och höga svarta stövlar. Tur att det finns S/M-klubbar i varje hörn i varje fantasy-värld nämnd namnet… Läderbaddräkt får man ju ändå säga är mer praktisk än den i sammanhanget vanliga ringbrynjebikinin.

Killen med hjälmen i mitten och den flygande halvtransparenta trollkarlen kommer faktiskt undan med äran i behåll. Deras framtoning är svulstig, men den fyller sin funktion. Det är inte lika komiskt som de båda andra karaktärernas poserande.

Inramning då slutligen. Ja. Som sagt. Monstergap. Svultigt, stort… och smaklöst. Är det ens ett monstergap? Ormen eller ödlan eller vad det är ser helt bäng ut ju! Är det en grottöppning? Grottöppningar formade som monstergap växer ju som bekant på träd i fantasy-världar.
Intreören bakom äventyrarna signalerar BÅDE grotta och organiskt innandöme… Men bestäm eeer liksom!
Och en sak till. De är ju på väg ut. Borde de inte vara på väg in? Ser vi fyra äventyrare på väg in i den farliga grotten som vänder sig om på tröskeln för att posera på ett gruppfoto!?

Det här är som sagt en av mina favoriter när det gäller ostiga spelomslag. Swords and serpents förtjänar fyra ostar och är nära den totala ostigheten. Två karaktärer håller en acceptabel nivå och snuddar vid titeln ”coola på riktigt” och då faller helhetsostigheten något. Och det kan bli värre… Mycket värre…

Det är mycket NES-nostalgi just nu, men det är ju så det är. Länge har jag tänkt blogga om ostiga spelomslag och den senaste retrovågen i tillvaron är ett gott tillfälle att börja.

Först ut: Time lord. Ett spel jag aldrig spelat, men ett omslag som gör dagen när man ser det. När man ser det stannar tiden. Awesome tänker man… Eller, ja, coooolt tänker man om man är svensk. Spel som ser ut såhär får vara värdelösa. De har rätt till det.

Time lord….? Sär skrivet…? Det är säkert rätt enligt det engelska språket, men det är skitfult! Varför inte Timelord?

Här har vi ett spelomslag som inte sparar på krutet. Här har vi allt… Jag repeterar: ALLT som var coolt när man tolv år!
Här har vi en hjälte med riddarrustning och sväd OCH rymdhjälm OCH en strålpistol. Vi har en drake. Vi har en riddare med stridshäst och morgonstjärna. Och ett rymdskepp. Och rymd. Och en explosion! Kan ett spelomslag vara mer awesome? Jag menar – Finns det mer coola saker att stoppa in? Tveksamt… Det skulle vara en brinnande ninja, en jätterobot som skjuter laser och en galen dvärg då möjligen. Men man kan inte få allt.
Det här hursomhelst skönt med ett omslag som skiter i less is more och bara fokuserar på att vara awesome och sälja sig till tolvåriga killar.

Pluspoäng för att rymdskeppet ser lite 50-tal Ed Woodigt ut. Det kompenserar den skitfula guldskölden i bakgrunden. (Nä. Guldsköldar är inte coolt.)

Den faktiska ostigheten i omslaget är visserligen inte så hög… Det saknas lite naket, lite gedigen smaklös fulhet och definitivt saknas poserandet. Men det här omslaget kommer långt bara på att vara AWESOME.