Lenneér bloggar och poddar

Recension: Terminator Salvation (Xb360)

I maj 2009 släpptes spelet till filmen Terminator Salvation. Filmen var helt ok, enligt mig. Jag har recenserat den här på bloggen tidigare. Spelet fick rätt svala recensioner. Jag var ändå nyfiken. Dels för att jag gillar Terminator-filmernas setting. Dels för att svenska Grin stod för utvecklingen.
Jag brukar försöka spela svenskutvecklade spel. Dels eftersom jag är intresserad. Dels eftersom jag i mina jobb har varit och luktat på spelbranschen. Dels eftersom jag känner och halvkänner folk som arbetar med spel.
Darkness från Starbreeze överraskade mig genom att göra gräslig tecknad seriedynga till ett annorlunda och fräckt spel och fick mig att tro på det som tidningarna målade upp som ”det svenska spelundret”.
Men nu är undrenas tid förbi.
Grin släppte tre spel 2009 och gick i kånken. End of story.

Som sagt… Jag gillar Terminator. Filmerna alltså. Första och andra filmen är suveräna. Den tredje suger. Den fjärde är helt ok. Det jag sett av TV-serien har varit helt ok, men det händer tydligen i en alternativ tidsepok, så enligt filmerna händer det inte alls.
Jag tycker nog nästan att Terminator är den tyngsta sci-fi-licensen att göra spel på. Den lämpar sig till exempel bättre för spelmediet än Bladerunner… Och Star wars existerar liksom i en egen värld där de aldrig riktigt får till det.
I Terminator finns en kaotisk sönderkrigat Mad Max-framtid, tidsresor, skitig men funktionell tech, robotar i horder, vapen i mängder, explosioner i kubik och en liten gnutta saga…
Kort sagt; Allt man behöver. För sci-fi-film. Och bra sci-fi-spel.

Terminator Salvation är inte katastrofalt dåligt. Om jag inte hade spelat så många andra fantastiska spel den här konsol-generationen hade jag nog varit riktigt nöjd. Problemet är att det här spelet existerar i en tid när allt det försöker göra redan har gjorts bättre, snyggare och smartare.
Det finns saker att förälska sig i. Men det är långa transportsträckor av monotomi mellan de bra och minnesvärda partierna.
Spelets story, som jag förväntade mig skulle vara den stora behållningen med spelet, resulterar bara i en axelryckning. Det är faktiskt nästan en anti-story. Så tunn är den. Inte ens någon rolig referens-humor får vi.
Jaha. John Connor är en hyvens pöjk… Men visste jag inte det innan jag spelade spelet också?

Terminator Salvation är kort sagt inte det fantastiska licensspel som det kunde varit. Man skymtar dess verkliga potential ibland. I bosättningar i tunnelbanorna, i den krigszon som var Los Angeles vägnät, i ett söndebombat hus som badar i grönska, i de första skälvande mötena med Endo-skeletten när den enda utvägen är att fly…

De första mötena med metall-skeletten är bra. Man fattar att de är ingenting man skojar om. Grin gör en del saker rätt, men många fel.

Det är lätt att bli irriterad. Grin hade ett grymt Terminator-spel inom räckhåll. Det skymtar där, bland monotomin i evighetslånga strider med identiska fula robotar, i de intetsägande dialogerna och trots bristande fiende-AI. Av någon anledning orkade de inte ända fram. De gav ut ett halvfärdigt spel. En avancerad prototyp (som en T1000).
Jag vill tro att det finns en anledning.
En för tight tidsram.
Ett filmbolag med strama tyglar.
Någon sorts ursäkt!
Jag kräver nästan någon sorts ursäkt!

The end begins here.
Spelets tagline.
Och det blev en tragisk sanning för Grin.

Årets resa: Barcelona
Att storstadssemestra i Barcelona var en riktig höjdare.

Årets skiva: Thåström – Kärlek är för dom (cd)
Jag köper nästan inga skivor längre. Det är det få som gör. (Har faktiskt provat att köpa via Itunes store…) Thåström levererar hursomhelst solida skivor oavsett uttryck. 2009 var inget undantag.
Kompost-skivan på samlingen som kommer senare under året var ruskigt bra den med. Men den gills inte, eftersom det är extramaterial ur en samling… Liksom… Hallå… Det är ju nördigt i flera nivåer…

Årets live-upplevelse: Madonna, Göteborg
Sjukt lite live-akter har jag sett 2009… Vad har jag egentligen gjort…? När världens största kvinnliga artist höll i en kvälls underhållning i somras blev det just stort. Så stort som det kan bli en varm sommerkväll. Lite falskspel satte personlig prägel på en annars millimeterperfektionistisk show.

Årets överraskning: Män som hatar kvinnor (bio)
Svenska kriminalfilmer brukar vara stöpt i trogen form… Aldrig värdelösa, men aldrig heller speciellt bra. Men… Shit vad bra den här filmen var! Ettan alltså. Se om den. Två och trean var rätt kassa.

Årets underskattade uppföljare: Terminator Salvation (bio)
En film som lyckas leverera trots att Bale är både tråkig och stel i huvudrollen… Ärligt talat… Det är ändå effekterna som spelar huvudrollerna i Terminator-filmerna. Jag gillade faktiskt fyran. Efter den röv-kassa trean var det en överraskning. Fyran bjöd rätt mix av muskler och hjärta. Och en 84-Arnold i plast.

Årets nörd-roligaste: Star Trek (bio)
Star Trek nystartar. I warpspeed! Det kunde blivit kasst, men det blev skitbra. Det smäller och det brakar när orginalbesättningen blir ung på nytt. Nu blir det inte bara Spock – utan DubbelSpock! Två Spockar är naturligtvis dubelt så bra som en. Det är logiskt.
Och vi som diggar orginalserien och har den i färskt minne kände oss lite smartare och inbillade att vi hade det lite roligare än alla andra…
Såhär ska man starta om en filmserie och en franchasie. Såhär ska en slipsten dras. George Lucas, se och lär.
2009 var det kul att vara nörd.

Årets nyretro 2: Street fighter IV
Vi älskar Capcom som mest när de ändrar som minst. När jag spelar SFIV blir jag tolv igen.

Årets "Men örka…": Avatar (bio)
Jag är totalt ointresserad. Jag såg långtrailern. Det räckte.

Därför är det kul att några år senare se Street fighter IV på en hylla på biblioteket. Det är inte ett våldsamt spel. Street fighter är våld. Skala bort våldet ur en arkadfighter och ingenting blir kvar. Samtidigt är det tuggummivåld som inte upprör någon.
Jag tycker kort sagt att det är helt rätt att man kan låna Street fighter 4 på biblioteket och applåderar att Ronnebyn kommun kom igång med sin satsning på de digitala spelen. Rollspelssatsningen var ändå döfödd. Den skulle komit igång 1990. Senast.

Recension: Street fighter IV (Xb360)

Ett tag satt Capcom fast i ett hjul som pumpade ut allt sämre uppföljare i allt mer urvattnade spelserier. Vi tappade nog räkningen på alla Street fighter-uppgraderingar, alla spin-offs och alla cross-overs. Mega man fick en tonårsröst och lyckades bara klanta sig i tre dimensioner. Resident Evil slutade vara otäckt och blev till en stel parodi på sig själv.
Men så hände det.
Med Resident Evil 4 vände det.
Regält.

Capcom utvecklar inte längre spel. De skriver kärlekbrev och levererar dem som paket de till fansen.
Kärleksbrev. Överdesignade kärleksbrev. Jag har svårt att hitta bättre namn på spel som Resident evil 5, Mega man 9 och Street fighter 4. Har man spelar och älskat de tidigare spelen är det nästan så man gråter av lycka. Capcom är tillsammans med Nintendo världsbäst på att ge fansen vad fansen vill ha.

Det krävs inte många minuter med Street figther IV för att inse att vi älskar Capcom som mest när de utvecklas sådär lagom mycket. Det vill säga, när de egentligen inte utvecklas alls utom på ytan.
Street fighter IV snyggt så man storknar! Introfilmen är bland det snyggaste animerade filmsstycke jag sett. Själva spelet med sin tecknade retro-evolverade stil är den snyggade fightern någonsin.
Samtidigt har själva spelet inte utvecklats speciellt mycket sedan 1992. Det är old-schhol gatuslagsmål i ny dräkt.

Var man än tittar finns saker att imponeras av i Street fighter IV. Allt är utvecklat, men allt är också intakt. Ryu och Ken matar fortfarande eldbollar med samma knappkombination. Chun-Lis lår är fortfarande grova som furor. Dhalsims armar ringlar som ålar. Sagat har aldrig slagit hårdare. Blanka har aldrig varit mer elektrisk. De forna rishögarna Zangef och E Honda har legat i hårdträning och vuxit till riktiga bestar.
Det är som att återse ett gäng anhöriga. Som att komma hem. Kampen har kort sagt aldrig varit hårdare.

Men… Lika fantastiskt som SFIV är… lika värdelös är Xb360-kontrollen att spela med. Styrkorset är helt värdelöst. När man gör eldbollar finns risk att man hoppar istället, och det kan man inte riktigt acceptera i ett spel som lever på  pixelperfektion och milisekundtiming.

Den första serien har varit klar länge, jag har teasat den lite tidigare här på bloggen. Serien heter Till sjöss med Pluto och är baserad på en verklig händelse. Serien utgick från Nålar i maten eftersom jag inte tyckte att den riktigt passade.
Den andra serien är en sammanfattningen av den franska filmen jag såg i måndags. Manuset är det femradiga blogginlägget om filmer i förra posten typ.
Planen är att jag ska sammanfatta mer mindre bra filmer…

En gubbe med en skitstor familj bor i en sydfransk by. Han bråkar med sin chef och blir av med jobbet. Hans familj bråkar, skäller på sina barn och äter mat med öppen mun. Gubben köper ett båtvrak som ser ut som skit och renoverar det med hjälp av släkten. De bråkar lite mer, äter mer mat och pratar lite mer med öppen mun. Restaurangbåten blir klar. Alla i hela stan är där. Gubbens familj slarvar bort maten, börjar bråka och gubben drar iväg på moped. De bjuder alla på sprit, men det funkar rätt dåligt eftersom folk vill ha mat. För att underhålla gästerna chockar gubbens yngsta dotter med porrig magdans i ett evighetslångt dansnummer som aldrig slutar. Gubben kör moped någon annanstans. Några bråkar. Skitungar snor gubben moped och han jagar dem. Mera svettig magdans i närbild. Mer gubbspring. Sen är det slut.

Det här kan vara den tråkigaste och mest meningslösa film jag sett. Det är så dåligt att det nästan varvar skalan och blir bra!
Fem fick nog och lämnade salongen under visningen. Bara fem! Jag tycker att alla borde gått!
Jag höll ut. Jag nickade bara till några gånger under de evighetslånga middagsscenerna. Jag minns att jag somnade när folk satt och åt och när jag vaknade satt de fortfarande och åt!
Det här är årets film för alla som älskar franska filmer om folk som äter mat och pratar med öppen mun!
2, 5 timme höll det på!
Jag önskar att jag hade varit hemma och spelat TV-spel istället!
Jag vill ha tillbaka de 2,5 timmarna av mitt liv!