Ett långt inlägg om mitt första ”fanzine”…
1999-2000 gick jag på serietecknarutbildning i Hofors. Men min serietecknarutbildning började långt tidigare. Åtminstone om man räknar in den självlärande processen.
När jag var liten på 80-talet fanns det bara två TV-kanaler och inget internet. Då fick man läsa och rita serier för att roa sig.
Jag tror det var 1988, det kan har varit något år tidigare, började jag rita serieböcker hos min farmor. Jag brukar fortfarande sitta hos min farmor och teckna när jag är i Lerdala. Det är liksom en koncentrerad bild av min barndom som jag snuddar vid då.
Jag hade tecknat hos min farmor redan tidigare. Det var mycket motiv i form av piratskepp och stora stridsanläggningar kombinerat med vardagsrealism som min pappa med traktor i skogen. Mycket annat fanns liksom inte att göra. Farmor ritade med mig en del. Hon var duktig. Otroligt duktig, tyckte jag då. Men hennes tecknande var ingenting hon skyltade med. Det var någonting hon bara kunde.
Pocketarna jag gjorde var något nytt. Något samlat och organiserad. Något seriöst. Och det var mitt första försök att kanalisera serieintresset. Jag skrev nummer 67 på det första numret. Jag trodde jag bara skulle göra ett nummer nämligen, så det spelade ingen roll vad jag skrev för nummer på det. När jag gjorde fler lät jag numreringen löpa. Några år senare hade jag kommit fram till nummer 128. Många hundra sidor blyerts och krita-ritade serier blev det…
Naturligtvis ville jag göra den bästa serietidningen någonsin. Man måste ju ha ambitioner. Jag valde att kombinera det bästa jag visste i serieväg, Kalle Ankas pocket och Tintin blev tillsammans ”Tintins pocket”. Stommen i seriehäftena blev Tintin som slungades ut på diverse äventyr. Märkligt nog existerade den här Tintin i en helt annan avskalad kontext. Alla de sköna birollerna – Milou, Haddock, Kalkyl, Dupontarna – var borta. Det kan tyckas väldigt märkligt, idag är just persongalleriet runt huvudrollsinnehavaren det som gör att jag gillar serien. Men då valde jag att koncentrera Tintin till sin kärna. En ung orädd hjälte. Jag ritade honom oft väldigt förenklat. Som en streckgubbe. Luggen var ofta det enda som skiljde honom från de andra karaktärerna i serien.
Redan i det allra första numret fick Tintin superkrafter. Ja… Jag vet hur bisarrt det låter. Inspirationen måste kommit från Stål-Kalle (som förekom i Kalle Ankas pocket), Stål-Långben (Långben som förvandlades till superhjälte när han åt en magisk jordnöt. Han hade röd nopprig långkalsong med en lucka baktill som trikå) och Läderlappen-TV-serien med Adam West. Denna TV-serie var veckans höjdpunkt och man tog den på blodigt allvar. Riktiga superhjältar hade jag aldrig sett i serietidningar då. Bara Fantomen, fast den valde man bort för att den var svartvit och hade mycket text. Möjligtvis kan jag ha sett Superman 2 på VHS hemma hos en kompis…
Allt detta var naturligtvis sinnebilden av coolhet.
Och allt detta applicerade jag på stackars Tintin…
Min version av Tintin bodde i ett gult hus. Han kunde äta en orange-brun sörja (konserverad kål…?) ur konservburkar för att få flygförmåga, superstyrka och en kitschig dräkt. StålTintin var en bisarr hybrid av Stål-Långben , Karl-Alfred och Christopher Reeves Stålmannen…
Såhär i efterhand kan jag tycka att det var en skitsmart idé. Fyra av de absolut häftigaste, roligaste och bästa karaktärerna, i en. Visst är det fult att stjäla, men den här stölden är nästan vacker…
Stål-Tintin slogs mest mot anonyma skurkar. Förutom nån karaktär från en Mel Brooks-film var det en sorglig skara no-bodys. Det enda roliga karaktär som jag hittade och nytolkade när jag var i Lerdala senast är det här gröna borgmonstret.
Jag tyckte han var för skön… Träben är ett underskattat attribut.
1988-94 gjorde jag totalt 63 st pocketar med Tintin och en del små spin-off-tidningar med de andra karaktärerna. Det var inte bara bisarra Tintin-serier. Det var andra serier också. En del var lite orginella, men de flesta var ogenerade plagiat på serier som gillade och läste. Man kan tydligt se att jag gillade bla. Träsket, Historiska historier av Alf Woxnerud och Orson (Den där märkliga serien om en bonnagård som alltid hängt med Katten Gustaf…).
Efter Tintins pocket gjorde jag ytterligare 5-6 st häften när Tintin fick heta Bertil istället. Då hade jag lärt mig att det fanns något som hette upphovsrätt och att det var fult och stjäla… Bertils pocket står jag nästan för fortfarande. Jag lade regäl möda på dom serierna och sånär från ett Hälge-plagiat innehöll den egna serier och figurer. Jag minns att jag hade börjat gilla Svenska MAD när jag tog upp arbetet med Bertils pocket så de nya serierna blev regält mycket mer absurda och våldsamma. Det är svårt att se det som något annat än en normal tonårsutveckling.
Sådär… Det var ett lite retrospekt det.
