Lenneér bloggar och poddar

När man googlar sig själv (Ja, det gör du också… Erkänn…) hittar man roliga och märkliga saker ibland… Först hittar jag en jag en jäkla massa lenneer.se-grejor, svenilgames, Party med Pluto och rollspel.nu… Lite Gothcon, Lite Millroad-filmer… Visst… Fine…
Sen hittade jag det här:
http://www.tv6.se/index.php?option=com_content&task=blogcategory&id=0&Itemid=1033
Wtf?
Tydligen har jag vunnit Halo3. Jag har inte ens en Xbox360…? Jag har inte ens tävlat i nåt vad jag vet…? Men om så nu är fallet… Ge mig ett Halo3 då! Jag har inte sett röken av det!

Ja, jag förstår också att det är en av de andra.
När jag gjorde en serie researchade jag att det fanns 3 st med mitt namn i Sverige, mig inkluderad.
På ca. 10 miljoner människor går det alltså 3 st Daniel Lenneer.
Jag undrar om det är så globalt sett… Fyller jag den kvoten. 3/10 000 000…

Min vän Christopher var nere och hälsade på i helgen. Vi gjorde film, mer om det i nästa blogginlägg… Det här inlägget ska handla om en film vi såg.

På lördagen förkobrade vi oss i hyllorna på Film och fabel i Ronneby. Bland gamla flådiga omslag fastnade vi för en barbar-film. Filmen var THE BARBARIANS från 1987. Det utpräglat homoerotiska omlaget prydes av två väl insmorda män poserande framför en blå draksköld… Efter 10 minuters intensiv dikussion kring filmen bestämde vi oss för att hyra den. Hur många filmer ger upphov till så mycket diskussion innan man sett dem liksom…?
Hem och koppla in VHSen alltså med hopp om lite shysst barbar-raffel alltså…

Alla barbar-filmer är i stort sett likadana. De börjar alltid med en bild på ett öde landskap och pampig musik. Sedan skövlas en by, en massa ondingar dödar en massa snällingar, en liten kille överlever, han växer upp, blir tokmuskulös och hämnas hårt…. typ. Och alla barbar-filmer är mer eller mindre karbonkopior av Conan: The Barbarian…

Det visar sig att THE BARBARIANS på många sätt är en annorlunda barbar-film… Här skövlas ingen by, istället skövlas en karavan med flummiga cirkusfolk. Det sker utan synbar anledning. Klippningen är så dålig att man nätt och jämnt fattar vad som händer. Drottningen (vad gjorde hon på tåget?) tas tillfånga tillsammans med två småkillar. De pryglas varje dag av män i fåniga hjälmar. När de blir stora och biffiga (det blir man visst trots att man växer upp på vatten, bröd och stryk) tvingas de att slåss mot varandra. Efter nån minut känner de igen varandra och flyr til skogs. Nu börjar det riktigt horribla… I varje scenbyte träder bröderna in nyinoljade. Nu blir det krogslagsmål och skattletande… När de träffar sin gamla cirkus-karavan-kompisar har ingen annan än muskelbröderna åldrats… De slåss mot en drake som ser ut som en stor falos i ett träsk! Och på den utvalda drottningen passar den röda rubinen i naveln… För vad allting egentligen handlar om är den där förbaskade röda rubinen…
Alltsammans kryddat med lite naket och buskis-humor… De pompösa musiken är för övrigt ersatt av gräslig 80-tals-synt.

Varför skriver jag då om den här filmen… Ja, jag vill inte påstå att jag rekommenderar den. Men jag antar att den gjort hjärnan så mjuk att jag jag bara måste skriva av mig innan jag mister förståndet…


Bröderna Brun-utan-sol…

Stora nyheter för alla er som ligger vakna på nätterna och undrar hur hjältarna i STAR WARS mår sisdär 40 år efter att den första dödstjärnan förstördes av ett fåtal jaktskepp ovanför Yavin…
Nu bjuder förlaget Del rey ut den första boken i ”STAR WARS: LEGACY OF THE FORCE” – serien: ”BETRAYAL” av Aaron Allston. Man kan ladda ner den första boken både som ljudbok och pdf, helt gratis. Välgärning och ond reklam, allt i ett…
Och 40 år efter filmerna händer det verkligen grejor som rör om i grytan…

http://www.randomhouse.com/delrey/starwars/sw_legacy.html

Det är stor loppis i Ronneby varje söndag under de varma årstiderna. Ofta köper jag bara skräp… Nån sjuk pryl man kan måla och använda som filmrekvisita och lägga i källaren i en växande hög…
Men ibland fiskar man upp saker som kvalificerar som riktiga loppisfynd. Som i söndags. Två bra tecknarböcker; klassikern How to draw comic the Marvel way av Stan Lee och Dynamic light and shade av Burne Hogarth. Dessutom slängde jag på nästan hela Battlechasers-serien i lösa tidningar (utom #1, insåg jag när jag kom hem).
Alltsammans: 120 pix. Katchiiing!

Det här var nytt för mig…
Tarantino ska göra två anime-filmer baserade på Kill Bill!
Årets häftigaste filmnyhet och hur coolt som helst!
http://moviesblog.mtv.com/2008/04/22/uma-thurman-reveals-the-animated-future-of-kill-bill/

Blästrad och skitsur… Och det kommer mera!

Jag har kollat igenom säsong 1 av Terminator: The Sarah Connor Cronicles under veckan som gått… 9 st 45-minuters-avsnitt går att klämma på ganska kort tid om man bara disponerar sin fritid lite…

Först och främst. Jag är torsk på Terminator. Jag gillar filmerna, både ettan och tvåan, sjukt mycket. Kompromisslös sci-fi action… Genomtänkt handling, häftig teknik och specialeffekter. Tvåan är fortfarande en av de allra bästa actionfilmerna.
Terminator 3 var ok… Den gick att se. Men inte mer. (Även om jag tyckte slutet var rätt bra.)Den fokuserade mer på att göra parodi på tvåan än att faktiskt tillföra filmserien nåt.

En sak kan jag bara inte fatta.
Jag har några tidningar i en nördig serie med det inte helt korta okrångliga namnet The Terminator 2: Judgement day: Twilight zone. Den utspelar sig i framtidsvärlden så som den presenteras i början av Terminator 2. All skit har i korthet hänt och John Connor och hans mannar måste fixa biffen i framtiden. Det är en bra story och en logisk utveckling. Istället har hela Terminator-fransaischen fastnat i en cirkel där allting kretsar kring tidsresor där robotar undantagslöst skickas tillbaka i tiden och Sarah och John undantagslöst försöker bekämpa Skynet innan det födds!
Varför?
Man har världens bästa ramhandling, men man berättar samma berättelse om och om igen… När Terminator 3 dessutom lärde oss att domedagen är oundviklig så…

Bortsett från det fundamentala problemet med att vi sett allt tre gånger förut gillar jag den nya TV-serien. Thomas Dekker som spelar John Connor är både bättre och mer porträttlik än Nick Stahl var i Terminator 3. Lena Headey funkar bra som Sarah Connor borsett från att hon är för ung. Herregud! Det är ju superpervo! Hon ser ut som 30 och har en son som sägs vara 16 men ser ut som 25. Medelålders människor är tydligen för fula för att få stara i amerikanska TV-serier…
Sammanfattninvis kan man alltså säga såhär:
Bättre än Terminator 3. Käsare än Terminator 1 och 2. (Såklart)
Handlingen är precis den samma som i Terminator 2 och 3 med små variationer.
Gillar man det tycker man det är ballt och underhållande.
Och nej. Arnold är inte med såklart. Han har ju politiken these days.

”You should know better than to trust a strange computer…”

Oj, oj… Efter 17 timmar är NMH slut. Och vilket slut sen…
Efter att ha spelat och bevittnat ”the real ending” kapitulerar jag totalt. Det är första gången ett spelslut verkligen imponerar.
Vansinne! Snyggt, ironiskt och värdigt på samma gång.
Spelslut brukar vara förutsägbara som slutet på en romantisk komedi. Sett i det sammanhanget får slutet på NMH skiten att exploderar och flyga ut i rymden…
NMH har skakat om och engagerat mer än någon berättelse i något media gjort på länge… Så fruktansvärt kompromisslöst… Så smaklöst, så sjukt kitchigt, så fel… Men ändå så rätt… Varenda liten del är snodd och insatt i ett nytt sammanhang. De kloka lånar, genier stjäl, heter det ju. NMH är ett fullkomligt galet lapptäcke av pojkdrömmar och populärkultur…
En perfekt bastard. Det är såhär man borde göra filmer, böcker, serier…
NMH är spelet Tarantino hade gjort om han hade varit 25-30 idag och gjort spel istället för film.
NMH kokar soppa på en spik. Och jag sväljer allt.

Träd kan man krama… Men de tuffa grabbarna SPARKAR på dem!

Spel till Segas gamla 8-bitare Master System går nu att ladda ner från Nintendos gudasända nedladdningstjänst Virtual console. Först ut var Wonderboy, en titel jag hade diffusa barndomsminnen av, trodde jag… I hopp om att få uppleva lite nostalgi-raffel kastade jag glatt upp 500 Wii-points…
Wonderboy var tänkt att bli Segas egen Mario. Ja, det var innan Sonic. De hittade på den där Alex Kid också i samma veva och jag förstår nu att de där diffusa barndomsminnena om ett roligt spel troligen tillhör det spelet. Åtminstone hoppas jag det. För Wonderboy är inte bra någonstans.
Ok, vi tar det från början. Bakom det porrfilmklingande namnet döljer sig ett mediokert plattformsspel. Spelet är så gulligt att man nästan kräks. Wonderboy ser helt bäng ut med bastkjol och för stort huvud. Överallt poppar frukter upp precis som Sega vill lära barnen att det är nyttigt med vitaminer. Musiken är sketkass och loopar fler gånger än vad som är hälsosamt. Redan efter andra loopen letar man febrilt efter volymkontrollen för att stänga av eländet. Designen är helt horribel… Banorna är i stort sett likadana. Bakgrunderna återanvänds ständigt. Moment och fiender loopas om och om igen. Samma plattformar. Ett tag trodde jag att spelet hakat upp sig!
Varför hoppar Wonderboy med benet rakt ut? Och varför måste man hålla inne både A och B för att hoppa långt? Och varför står han aldrig stilla? Har han damp?
Vansinnigt irriterande detaljer…
För att uppskatta designen måste man vara bebis och för att stå ut med färgerna och musiken måste man knarka…
Vem var tänkt att spela det här? Målgruppen ”knarkande bebisar” kan inte vara speciellt stor…


Uuunderbara wonderbara…