En perfekt bastard

Oj, oj… Efter 17 timmar är NMH slut. Och vilket slut sen…
Efter att ha spelat och bevittnat ”the real ending” kapitulerar jag totalt. Det är första gången ett spelslut verkligen imponerar.
Vansinne! Snyggt, ironiskt och värdigt på samma gång.
Spelslut brukar vara förutsägbara som slutet på en romantisk komedi. Sett i det sammanhanget får slutet på NMH skiten att exploderar och flyga ut i rymden…
NMH har skakat om och engagerat mer än någon berättelse i något media gjort på länge… Så fruktansvärt kompromisslöst… Så smaklöst, så sjukt kitchigt, så fel… Men ändå så rätt… Varenda liten del är snodd och insatt i ett nytt sammanhang. De kloka lånar, genier stjäl, heter det ju. NMH är ett fullkomligt galet lapptäcke av pojkdrömmar och populärkultur…
En perfekt bastard. Det är såhär man borde göra filmer, böcker, serier…
NMH är spelet Tarantino hade gjort om han hade varit 25-30 idag och gjort spel istället för film.
NMH kokar soppa på en spik. Och jag sväljer allt.

Träd kan man krama… Men de tuffa grabbarna SPARKAR på dem!

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.