Lenneér bloggar och poddar

Min kompis Christopher har gjort en skön animerad musikvideo som redan har visats varm på Youtube. Det är Skövde-punkarna Anagoes låt …To Hollywood som fått den äran. Titta på den audioviuella galenskapen här>>.

När Christopher inte animerar jobbar han på Radio Skarabörg eller med evigetsfilmprojekten Regn eller Jennie & Marc: The Price of Love. Hans hemsidan är http://www.cjfilm.se/.

Min vän Christopher har gjort ett kulturinslag om mig och arbetet med Party med Pluto. Inslaget/samtalet/intervjun spelades in i påskas och sändes idag på förmiddagen på Sveriges Radio Skaraborg. Missade man det kan man lyssna här >>.

Jag såg filmen ”300” för ett tag sedan. Filmen baserad på Frank Millers serie om 300 spartaner som stod pall det mesta. Visst är det kul med filmer baserade på serier! Speciellt lite smalare och okända sådana. Kul med filmer som fokuserar på yta framför innehåll. Men… Liksom… 300 är bara yta!
Övervåld i slow-motion. Siluetter i motljus. Poserande med stora vapen. Kaskader av lera och blod. Kinky piercingar. Dataanimerade bestar.
Och män. Män överallt. Frågan är om någon film någonsin har varit lika homoerotisk? Det är en hetro-erotisk scen inlagd tidigt i filmen och det känns som en plikartad motvikt inlagd mot allt annat som är gay. Insmorda muskulösa män med bara läderkalsonger och mantel… Det är sånt som gäller om man ska kriga. Rustning? Nä, sånt är för mesar. Det är definitivt inte snyggt och manligt nog åtminstone.
Skämt å sido. 300 är underhållande. 300 innhåller bilder så snygga att man storknar. Bara därför är den sevärd.
Sen var det det här med handlingen… 300 har ingen dålig handling. Den har bara ingen handling alls.

Ibland får man kryptiska kuvert på posten som har med pensionen att göra. Ja, då menar jag inte bara det där stora oranga kuvertet. Andra kuvert.
Idag fick ett kuvert med texten ”Nyfiken på dina pensionspengar?” tryckt på utsidan…
Faktum är att jag inte är ett skit nyfiken hur mycket jag får i pension.
Däremot är jag nyfiken på vad jag ska göra från idag tills den dag då jag är 65 år.
Jag har ett helt liv att bekymra mig för och sysselsätta innan jag eventuellt blir 65 år. Jag måste betala hyran vid månadsslutet och sedan måste jag ha pengar till mat och hyra nästa månad. Min eventuella ekonomi kring 2045 är föga relevant i båda fallen.
Det är sånt här jag menade i mitt inlägg om den ironiska genreationen nedan. Hur, om inte med ironi, bemöter man absurditet av det här slaget? Driver de som skickar såna här kuvert med oss? Jag hoppas det, får då är det åtminstone lite roligt…

Ibland saknar jag helt förmåga till att göra vettiga prioriteringar… Förra veckan gjorde jag en serie, fast det egentligen fanns minst 17 andra viktigare saker som skulle prioriterats. Jag gjorde hursomhelst, mot all logik, en ny Pluto-serie. Serien heter Lunch med Pluto och handlar om David och Pluto när de käkar lunch på jobbet. Rafflande action, är det inte. Vardagsrealism och tristess är det till max. 7 sidor. David vägrade skriva ett manus på scenariot, så jag fick improvisera ihop en trolig situation. Det kan in facto var den tråkigaste serie jag någonsin gjort.
Kommer den med i boken Party med Pluto, undrar du…? Svaret är nej. Absolut nej. Bagarn säger nej.
Den kanske kommer upp på hemsidan vad det lider, eller hamnar i ett fanzine. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med Lunch med Pluto, och det får den att kännas ännu mer meningslös…

Rafflande scen ur action-flicken ”Lunch med Pluto”.

Nu ska det vara mer lättsamt än förra gången… Sprang på ett stycke fantastisk fanart på nätet och insåg att den som bild var väl värd en bloggning. Normalt tycker jag att folk borde göra egna saker istället för att gräva ner sig i träsk av ”fanart” och ”fanfics” och andra extrema i-lands-konsumtions-avarter av skapande… (Även om jag i sann ikonsekvent anda själv faller för frestelsen och lånar karaktärer och figurer etc. ofta. Se bara min illustrationssida här på hemsidan…)
Generellt: Fanart (och ”fic”) KAN var både nördigt …å i viss mån: gött… Men är, generellt, waste.
Följande bild tog mig dock på sängen! Den är ta mig tusan bättre och mer effektfull än vad Star wars Episod III som film är! Helt fantastisk! Kunde inte George Lucas fått den som pre-prod-art att inspireras av? Då kanske det blivit… Bättre…

Klicka på bilden eller här för att få se hela Shadowdeep’s tavla. Bilden är snattad ur Star wars Art guild’s arkiv, som finns på http://swagonline.net. Bra sida. Om man känner för nåt nördigt… å gött.

I vintras när jag jobbade på bibblan pratade två bibliotekarier om en bok som den ena rekommenderade för den andra. Jag gick förbi och hörde att handlingen involverade en kvinna med en kärleksaffär med en betydligt yngre man. Jag sa något halvt ironiskt, halvt på allvar, om ”tantsnusk”. Då sa hon att jag ”talade för den sarkastiska generationen”.

Först förstod jag inte vad hon menade, men när jag tänkte efter gjorde jag det.
Vi födda på 80-talet. Tänk efter. Vi har växt upp med knarkade barnprogram, Ika i rutan, Gnuttarna, Macken, He-man, ninja-sköldpaddor, splatterfilmer, Pyton-tidningar och Nilecity…

Antihumor är vår konstform. Vi har den i blodet. Vi är jämngamla med punken. Satir, ironi och sjuk humor har dominerat vår tid på den här planeten och det har påverkat oss. Vi skrattar där man inte ska skratta. I ögonblicket när skådespelarna för ett tillfälle glömmer sin replik och sneglar på sina skor, då skrattar vi.

Min farfars far, om han varit i livet, skulle antagligen få dåndimpen av det faktum hur man INTE kan vara doktor av att gått 9-årig grundskola, 3 år gymnasium och fem år eftergymnasial utbildning… Det är också det som är det paradoxala. Vi har växt upp i ett samhälle där vi har studier har värderats högst. Våra föräldrar har jobbat för att ge oss bättre förutsättningar än vad de själva hade. Och de har lyckats men samtidigt misslyckats.

När man är utbildad som skam slussas man ut i arbetslöshet. Snacka om ironi. Dessutom hör man att det ”Går bra för Sverige” och att det är ”högkonjuktur”. Jaha. Tack för vackra ord. Tack för ingenting.
Har jag gått 17 år i skola för att sitta och sitta på kafé och lägga fram ironiska utläggningar eller för att skriva ironiska blogginlägg? Har våra föräldrar jobbat för att bygga ett välfärdssamhälle där de unga ska spendera liv framför dator och Playstations?

Har vi ägnat vår uppväxt att väva visioner som vi sedan ska kväva?

Situationen är egentligen så sjuk att det inte går att sätta ord på det. Sverige måste vara världsledande på att slänga bort kompetens.
Betänk att Sverige har utbildat en hel generation intellektuella dagdrivare.
Betänk den totala paradoxen för ett ögonblick.

Man kan välja att vara ständigt deprimerad. Eller man kan välja att skratta åt eländet.

Vi är Generation Ironisk. Vår generation har inget stort krig. Tristessen är vårt krig. Vägen ut ligger i olika sorters verklighetsflykt eller att bli zonkad av Zoloft. Generation Ironisk är ingen homogen massa. Ironin hindrar oss från att mobilisera. Det är egentligen bara ironin och samtiden som förenar oss. Kom ihåg att vi lever i en tid när levebröd kan vara att ”vara dokusåpakändis”, spela nätpoker eller t.o.m ”levla upp” andras gubbar i WoW.

Världen är ironisk och vi skrattar åt samhället för att samhället skrattar åt oss.

Ikväll visar SVT filmen Pollock om just Jackson Pollock. En av de bästa konstnärsfilmerna, om man frågar mig. Då väntar jag fortfarande på en bra film om Picasso…
Hursomhelst. Pollock söp, var deprimerad och målade abstrakt. I den ordning dessutom. Han var en sjukt begåvad konstnär som inte fick sitt genombrott förrän han började kasta färg omkring sig. Han uppfann ”action-painting” och var sjukt mäktig… Se filmen, om du har tillfälle.