Making of Skalman

Annette och hennes jobbarkompisar skulle gestalta Bamse och hans vänner på hennes dagisjobb. Det föll på Annettes lott att vara Skalman. Jag tände på alla cylindrar och såg det som en rolig utmaning.

För uppdraget behövdes kartong och tejp. (Silvertejp är ett guld värt material, om ni inte visste det redan.) Tidningspapper och tapetklister. Och färg. Det mesta hade vi hemma redan. En burk gul färg var allt som behövde köpas in.

Till ryggskalet klippte jag ut en stor oval form i kartong. På den byggde jag upp en ”kulle” av plastkassar och blandat skräp som jag ”band ihop” med tejp. Sedan la jag papier-maché. Lager på lager. Jag spände upp skalet i en båge också med förhoppningen att det skulle få lite välvd form när det torkade. Annette ryckte in och hjälpte till med paper-machieandet. Det är den delen jag tycker är tråkigast. Roligast är att planera och att sätta finischen med färg på slutet. Hon visade sig vara riktigt skillad på att paper-machiea, betydligt snabbare än mig. Man kan inte out-battla en dagisfröken i pyssel så lätt!
Målningen med hobbyfärg krackelerade lite, men det tillförde nästan lite till designen i det här fallet. Hade man haft mer tid och högre ambition hade man kunnat måla fler lager såklart. Jag improviserade ett hexagonmönster. Tyckte det blev bra som en cartoony icke realistisk sköldpadda. Jag hade en tanke att dräkten kunde knäcka extra som ninja turle-dräkt, men då skulle man vilja ha lite mer naturtrogen färg på skalet…

skm_skal

Hatten formade jag av kartong. En cylinder. Brättet improviserades fram av två ovala former jag klippte fram. La ett band av bubbelplast för att utmärka ”bandet” på hattens nedre del. Vi provade hatten på Annette upprepade gånger för att försäkra oss om att den passade. Alltsammande kläddes sedan med tidningspapper. Ett lager. Kanske två vid toppen och brättet för att sminka över skarvarna. Gul väggfärg sedan i två lager. Resultatet blev en skön cartoony hatt. Ganska rubust och hållbar blev den också.


skm_hatt

Man kunde lätt gjort en mer realistisk hatt. Ett lager papper till som man slätade ut ordentligt eller om man klätt hela hatten i ett mjukt material hade gett en mer tyg-aktig känsla.

Bröstskölden gjordes ännu enklare. Vi klippte ut en form i kartong, klädde den med bubbelplast, tejpade på baksidan och lade på ett lager tidningspapper. Målade med gul väggfärg. Jag trodde färgen skulle krackelera och flaga av, men det gjorde den inte. Banden som binder samman fram- och bak-stycket är en sönderklippt plastkasse. Dräkten bär man över huvudet, som en poncho. Något baktung, dock. Eftersom skalet var kanske fem gånger så tungt. Det fanns planer på att tejpa någon tyngd på baksidan av bröstplattan för ökad jämvikt, men det gjordes aldrig.

skm_brost

Nedan syns Annette som färdig Skalman.

skm

Papier-maché är helt klart ett kul material. Kul att klippa och forma papper, det har jag alltid tyckt. Papier-maché är underskattat. Billigt. Hållbart. Formbart. Snyggt. Jag jobbade i det lite på högstadiet utan att bli riktigt biten. Långt senare gjorde jag en comeback till materialet när jag gjorde polkafågeldräkten för några år sedan. Obegripligt att jag inte gjort fler pryttlar till mina filmer i materialet. Det får det bli bättring på!

polka bird

polka bird

Publicerat i roligt och allmänt ovärt | Kommentarer inaktiverade för Making of Skalman

Ångestspelpodden avsnitt 3

asp3_titelkort

Nu har jag och Jimmy spelat in ännu ett podcastavsnitt! Varsågoda. Här är Ångestspelpodden avsnitt 3!


38 minuter härliga nörderier. I huvudsak retrospel, tecknade serier och vad vi personligen nördar just nu. Den här gången snackar vi bland annat Wonderboy III, aktuella bio-spektaklet Captain America: The first Avenger, Apple TV och Netflix, Smålands mörker-teatern (som vi sett) och påföljande kontrovers. Facebook köper Occulus Rift! Dessutom om nya Hercules och Teenage Mutant Hero Turtles-trailern – med mycket påföljande Turtles-nörderier. Lyssna via spelaren ovan här. Vi säger som Russ Meyer; Feast on it!

Länkar relaterade till avsnittet:
Smålands Mörker-kontroversen – SR-reportage
Hercules-trailern
TMNT-trailern

Publicerat i Ångestspel, Nörderi, Podcast | Kommentarer inaktiverade för Ångestspelpodden avsnitt 3

Nogi-remake 2012 – före och efter

2012 gjorde jag en remake av Stefan Harryssons gamla SLAHAD-serie om superhjälten NOGI.

För mig var det ett roligt annorlunda serietecknaruppdrag. Oftast har jag ritat på mitt egna manus. Här fanns det en förlaga att återskapa.

Jag tror aldrig att jag publicerat någon före-efter-bild på den arbetsprocessen, så därför är det dax. Jag har försökt hålla mig ganska trogen till Stefans orginalrutor i fråga om innehåll och komposition. Många rutor, dock inte alla, är direkta speglingar av de ursprungliga. Här är två exempel hur det ser ut, före och efter remake.


Kort sagt har jag gjort Nogi 2012-versionen till det som jag tycker en remake ska vara. En annan tolkning av samma sak. Samma sak, fast lite annorlunda.  En nyversion, som retroflörtar man sin gamla version av respekt.

Dessutom testade jag ett skönt naivistiskt arbetssätt att tackla förlagan på; När jag inte förstod vad som hände i serien ritade jag bara förloppet rakt av och lät otydligheten vara intakt. Detta eftersom jag såg de absurda otydligheterna som en del av helheten.

Varför bloggar jag om detta nu två år senare? Jo. För Nogi 2 är på gång. Nästan helt klar.

Publicerat i Fanzines, mina egna serier | Kommentarer inaktiverade för Nogi-remake 2012 – före och efter

Smålands mörker inom oss alla

Scen: Smålands mörker (Salongen, Konsthallen, Karlskrona 21 mars 2014)

Serier är marginaliserade i Sverige. För de flesta är serier Kalle Anka, Bamse och 91:an. Sånt man läste när man var barn eller nån jultidning som man köper när bekantas barn säljer. Väldigt få ser serier som ett medie, som liksom film och litteratur kan ha olika genrer och vara avsedd för olika målgrupper. Att serier för vuxna ens existerar går nog många förbi. Att serier kan avhandla svåra ämnen går nog ännu fler förbi. Det behöver inte vara lättsam underhållning.
Allt som händer kring svenska serier utanför mainstreamfåran är därför positivt. Till exempel när en serie tar steget över till teaterscenen.

Jag bytte några fanzines med Henrik Bromander precis i slutet av hans långa seriefanzineutgivning. Henrik hade blivit halvt ihjälkramad av Galago-redaktionen och var på väg att ta steget över till bokutgivning när jag äntligen fick tummen ur, tog kontakt och beställde några nummer av hans fanzine Bromander. Bättre sent än aldrig. Sedan dess har jag följt nästan allt han gjort. Serieböckerna har jag köpt och ställt på hyllan. Hans serier är alltid egensinnig och berättar om vanliga människor som hamnar i obekväma situationer. Tillsammans med de naiva teckningarna blir det allvarsamma innehållet en märklig men slagkraftig helhet. Det är svårt att värja sig för en Bromander-serie. Och i serie-Sverige har han länge haft en egen unik röst.

Därför var det kul att höra att mastodontserieromanen Smålands mörker fått ta steget över till teaterscenen. Den 620 sidor tjocka boken, den tjockaste seriebok med en sammanhängande berättelse som gjorts i Sverige mig veterligen, har omarbetatats till en scenframställning på 45 minuter. Regionteatern tar sin uppsättning på turné och första turnéstoppet är Karlskrona. Föreställningen är abonnerad för teaterkonferensdeltagare och politiker, men det hindrar inte oss. Vi har lirkat oss in.

smalands_mörker

Erik, tjugonånting, står på scenen iförd fångkläder och berättade hur hamnade bakom lås och bom. Om den struliga uppväxten med en alkoliserad far, om sin homosexualitet, om tillflykten i black metal-musik och politisk litteratur och om den enda, sanna trygga vännen, Annika.

Naturligtvis har det struckits från den tjocka serieboken. Ibland är prioriteringarna, vad som kommit med och vad som lämnats ute, lite underliga kan jag tycka. Med lite lätt bearbetning hade i mitt tycke trovärdigheten stigit och slagkraften blivit bättre. Men det är förstås en smaksak. Att författaren/tecknaren själv gjort manusbearbetningen kan man hävda som en styrka. Det upphovsmannnen anser viktigt har gått hela vägen. Men det är kort sagt lite som Bromanders serier. Det är en del av konceptet.

Föreställningen är en ganska omtumlande totalupplevelse tack vare ljus- och ljudsättningen. Teknikern har lika stor roll i pjäsen som skådespelaren. Smålands mörker mullrar, dunkar, blinkar och slår. Det är bara en person på scenen och tre skärmar med projektioner, men de fångar tillsammans effektivt betraktaren i huvudpersonen Eriks värld av hat, våld och maktutövande. När Smålands mörker är som bäst talar den till mörkret inom oss alla.

Publicerat i Litteratur, Recension, scen/live, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för Smålands mörker inom oss alla

Ångestspelpodden avsnitt 2

pod2_titlecard

Publicerat i Ångestspel, Nörderi, Podcast, roligt och allmänt ovärt, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Ångestspelpodden avsnitt 2

Ångestspelpodden avsnitt 1. Premiär!

Premiär för Ångestspel som podcast! Avsnitt 1 här:

angpod1


RSS-prenumerera med länken: http://www.lenneer.se/blog/?feed=rss2

Publicerat i Ångestspel, Nörderi, Podcast, roligt och allmänt ovärt | Kommentarer inaktiverade för Ångestspelpodden avsnitt 1. Premiär!

Ur skissblocket

Den här skurken måste jag använda någonstans! Så hårt med dödskallelapp för ögat, rakad skalle och knotigt fejs!
skurk
Barnaongen till höger har redan en roll. Han är med i Beskôddarna #3. (Japp. Trean är halvfärdig, fast tvåan inte ännu är ute.)

Publicerat i Fanzines, mina egna serier | Kommentarer inaktiverade för Ur skissblocket

Nytt avsnitt av Ångestspel uppe!

Nytt avsnitt av Ångestspel uppe! Avsnitt 13, totalt sett. Först ut, tredje ”säsongen”. Det blir så kallad ”nyretro” i ett ganska modernt spel. Guitar Hero: Metallica från 2009. (Som svindlande nog redan är fem år gammalt…) Alla har vi någon gång gillat Metallica och att rocka loss till låtarna väcker minnen. Vi rockar fett! We ride the lightning!

Se avsnittet på Youtube, här. Se till att kvalitén står på ”HD”, annars ser du inte vilken skillnad Nikon-kameran gjort för produktionsvärdet!
www.youtube.com/watch?v=1UaNRqCI4b4

headbangers

Publicerat i Ångestspel, Nörderi, spel | Kommentarer inaktiverade för Nytt avsnitt av Ångestspel uppe!

Det bästa med Photoshop är Skew…

Det bästa med Photoshop är Skew-funktionen! Det är en variant på ”Free transform” som ”skevar” bilden. Det är guld värt. Då behöver man nämligen inte rita om bilder som man är hyfsat nöjd med men som ändå blivit fel. Man kan helt enkelt rädda dem genom att ”skeva” dem i önskad riktning! Älskar den funktionen. Den har gjort mitt liv lättare.
skew

Publicerat i mina egna serier, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för Det bästa med Photoshop är Skew…

Revolten och rörelsen

Recension: Revolten rörelsen Refused

1998 åkte min gymnasieklass till England på sex veckors utlandspraktik. Jag hade packat med mig en CD-spelare och en packe CD-skivor, som brukligt var i ett tidevarv före Mp3-spelare och Spotify. Viktigast i det musikaliska bagage jag bar då var Refused The Shape of Punk to come som då var färsk. Jag lyssnade på skivan så gott som varje dag, läste texterna och det tillhörande manifestet. Jah hade aldrig hört något liknande. Det var så mycket större än bara en skiva med tolv låtar. Det var något outgrundligt, som en annan värld. Det var stort, nästan religöst. Det var som det fanns en kod som skulle knäckas. Ett pussel. Man var tvungen att lägga alla bitarna på rätt plats för att se den större helheten.
Fortfarande tycker jag det är en fascinerande skiva och en av de bästa någonsin. Definitivt en av de bästa album som spelats in i vårt land. Den känns fortfarande, efter femton år och tusen lyssningar, överraskande, omskakande och nyskapande.

Jag såg Refused tre gånger när det begav sig 1996-98 och en gång under återföreningsturnén 2012. De är tveklöst det bästa liveband jag sett. Man kan säga att ett band ger allt på scenen – men det fick en helt ny dimension när man såg Refused.

Jag blev för ett par veckor sedan plötsligt varse om att det fanns en Refused-bok. Jag såg en bild av den på Instagram (som Dennis Lyxzén postat), googlade och lade beställningen med en gång. Jag streckläste den på varje ledig stund så den tog slut på bara några dagar. Jag fullkomligt slukade boken och när jag var klar började jag om. Det är sällan det släpps en bok där man är så perverst intresserad av innehållet.

Det här är faktiskt boken jag ville göra för några år sedan. När jag jobbade på Kallinge bibliotek och började göra serieböcker till Man av Skugga förlag kring 2007 funderade jag på olika bokprojekt. Man hade tid med det på biblioteket. Man kunde sitta vid disken och låta tankarna vandra iväg när man lät blicken flacka över skolgården utanför fönstren. En tanke jag hade och odlade var att gå till roten med Umeås hardcorescen på 90-talet. Åka dit, besöka platserna och tala med dem som var med. De som spelade i banden, arrangerade spelningarna och gav ut fanzines. Söka upp bandmedlemmarna och djurrättsaktivisterna, se vilka de var och hur de levde idag. Spåra ursprunget i den stora musiken. Det var såklart ett stort projekt och jag kände ingen som kunde bli en ingång i projektet. Därför kändes det långsökt. Men som vision var den gjuten. Det hade märkligt nog aldrig gjorts en bok om den landsomfattande folkrörelse som tonåringar startade och drev under 90-talet. Inte förrän nu.

refusedbok

refusedbok

Revolten rörelsen Refused är en välgjord bok. Mängder med intervjuer med ett stort antal människor ligger till grund för boken. Det är fascinerande att hardcore blev norm i Umeå på 90-talet. Det var hardcorespelningar på ungdomsgårdar som var den gängse normen. Man gick dit för att alla andra var där. Det är något vansinnigt coolt och unikt.
Den går på djupet och lyfter fram doldisar som hade en stor och viktig roll i Umeå-scenens framväxt. David Sandströms föräldrar – vilka hjältar. Det var ofta de som stod som ansvariga på hardcorespelningarna, eftersom alla kring på och kring scenen var minderåriga.

I boken framgår det äntligen vad som hände kring uppbrottet 1998. Jag minns då att jag inte fattade någonting. Och det var ingen som gjorde det. Bandet gick bättre och bättre och blev större och större. The shape-skivan var hur bra som helst. Det var en början på något större och bättre, inte en slutpunkt.
Tack vare filmen Refused are fucking dead, bokens sista kapitel och det faktum att man själv är äldre – gör att man äntligen förstår varför det gick som det gick. 1998 fanns inte utbrändhet som ett begrepp, men det var det som hände. Refused brände ut sig. De körde stenhårt in i väggen. Ända in i kaklet.

Det som slår en när man läser är att det handlar om så unga människor. Hardcorespelningar arrangerade i Umeåå istället för mellanstadiediskon. De som utgjorde scenen var typ mellan 11-16 år. Det var inte ens gymnasiekids!
Refused-killarna är typ 23 när de lägger ner bandet. Tjugotre år! Tio år yngre än jag är nu!

Det här är boken man ska läsa om man har minsta intresse för Refused, hardcore eller 90-tals-ungdomskultur. Jag säger det ofta, men det har sällan varit mer sant.

Publicerat i musik, Politik, scen/live, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för Revolten och rörelsen