Lenneér bloggar och poddar

Det ska handla om generationsskifte av spelkonsoler nu. En stor text att skriva. Texten har skramlat som utkast länge bakom kulisserna här på bloggen innan jag får den ur mig. Jag känner en stor ambivalens inför ämnet, kort sagt.

Jag har haft två now-gen-konsoler (i motsats till de nya next-gen). Jag har aldrig spelat så mycket som nuvarande generation och kommer antagligen aldrig att spela såhär mycket igen. Åren 2005-2010 har präglats av visstidsantällningar och frilansuppdrag med arbetslöshet däremellan. Arbetslöshet är nästan en förutsättning för att spela igenom ett Mass effect-spel, eller ett modernt sandlådespel överlag,  i min värld. Och jag har spelat igenom inte mindre än tre Mass Effect-spel den här generationen. Det kommer troligtvis aldrig att hända igen. Jag har inte tiden, men inte heller lusten och motivationen.

Det har hänt otroligt mycket på konsolfronten den här generationen. Det räcker att backa en generation så hade vi inte uppdaterbar mjukvara, onlinespel, nedladdningsbara demos eller trådlösa kontroller. En så enkel sak som att konsolen är uppkopplad och levererar nytt gränssnitt och uppdateringar får hårdvaran att hålla sig fräsch.

Xbox360
Det känns skumt att Xb360 ska höra till en svunnen generation. Inte för att konsolen är ny – den såg dagens ljus 2005 – men för att spelen fortfarande känns snygga och fräsha. Man har konstant pushat hårdvaran längre, längre och längre. Man kramar fortfarande must ur den, fast det rimligtvis borde vara som att krama vatten ur en sten. Det är imponerande. 
Jag älskar konsolen. Jag är en fanboy, trots att jag aldrig gillat Microsoft. Men Xb360 är lätt den bästa konsolen jag haft, möjligtvis tillsammans med NES. Microsoft har gjort så mycket rätt den här generationen, bra spel har kommit i en strid ström och handkontrollen har varit episkt skön.

Xbox360-spelen:
Xb360 skaffade jag tillsammans med Gears of War och det behövde jag inte ångra. Herrejösses. Det kan varit mitt bästa spelköp någonsin, möjligen tillsammans med Super Mario Bros till 8-bitaren. Det jag fick var en riktig smocka i solarplexus direkt från framtiden! Fortfarande ett av de allra bästa spelen den här generationen. Tre uppföljare har det genererat men orginalet är fortfarande bäst för sin impact och för att det demonstrerade vad Xbox360 klarade av. Herregud. Regnet en bit i spelet. Jag visste inte att TV-spel kunde vara så snyggt.

Vansinnet denna generation har underhållit, över lag. Spelen har både format en egen estetik och gått over-the-top. Bollrullandet i Beatiful Katamari blev till knark. Den groteska skönheten i Bayonetta lyfte actionspel till constant climatic action på en pervers nivå. Fulsnyggt. Kärleksbrevet till alla som någon gång förälskat sig i hårdrocksestetiken i form av Brutal Legend. Suda 51s pårökta actionfest i Shadows of the Damned. Vi svenskar kunde också, tidigt ut denna generation med ambitiösa serietidningsbaserade The Darkness. Jag tycker serien är helt värdelös, men spelet var faktiskt bra.
Emellanåt har story och manus levererat. Förvecklingarna i undervattensutopin Rapture i det första Bioshock. Den interaktiva Stephen King-boken/X-files-episoden/Twin Peaks-avsnittet Alan Wake och den stillsamma känslofyllda dystopin i The Walking Dead.

Wii
Succé – men till vilket pris? Vad hände? Aldrig har en aktör vunnit ett konsolkrig och gått så skamfilad som vinnare ur striden. Nintendo hade allt. De hade alla målgrupper, fanboys och förutsättningar man kan drömma om. Men de har mest gjort sin publik mer och mer irriterade sedan de manglat ut sina miljoner konsoler. Vad hände rmed Virtual console? Varför kan jag inte spela med mina vänner utan bara med okända japaner? Varför är grafiken inte HD-upplöst? Varför finns det inte ett vettigt spel för oss äldre än tio? (Ok. Det finns ett. One more heroes.) Frågorna hopade sig mer och mer och blev till en vägg av svart rök. Jag vill älska Nintendo, men det har blivit svårare och svårare ju längre den här generationen har lidit. Tillslut gick det bara inte. Nintendo älskade mig inte tillbaka.
Efter att ha blivit skiten i näven i åratal är WiiU i det närmsta ett hån. Det verkar Nintendo få känna av också genom konsumentmakt. Ingen köper WiiU. Ingen.

Wii-spelen:
Wii Sports (Tennis, bowling och golf) underhöll våldsamt mycket i början och gör fortfarande om man startar igång det. En perfekt releasetitel, då och fortfarande. Det demade perfekt vad Wii gick för och alla kunde vara med och spela. Zelda Twilight Princess spelade jag på Gamecube och det var lika bra det. Jag slapp vifta mig genom det och det är jag evigt tacksam för. Det bästa Zelda-spelet i senmodern tid. Ocarina of Time verkar vara mästerverket de aldrig kan upprepa. (Ja, jag gillar de tmer än A link to the past) Super Mario Galaxy var ett sockerpiller som underhöll för stunden tills jag kände mig gammal.No More Heroes. Ett Spel som lever sig kvar i minne och sinne. Soppa kokad på nördkultur, animie och Kill Bill. Oerhört uppfriskande med ett kaxigt nytänkande spel! Det var det här vansinnet vi vuxna fick för lite av till Wii! Tyvärr censurerade Nintendo bort blodet (svart rök istället!?) i vanlig ordning, men ändå. När det släpptes Wii-exklusiva spel som NMH kände jag mig som en stolt vuxen Wii-spelare. Det var en ovanlig och kortvarig känsla. LEGO Star Wars. Inte Wii-exklusivt på något sätt, men jag råkade spela det till Wii först. Här blev jag som barn på nytt (till skillnad från i Super Mario Galaxy). I sina bästa stunder frammanade Lego Star Wars ren och skär oförfalskad lycka.

Framtiden och AAA
Inför den nya generationen känner jag mest likgiltighet. Ärligt talat. Jag är inte tilltalad av GTA5, Assassins Creed 4 eller Battlefield 4. Vad ska jag med den nya generationens konsoler till om uppföljare till spelserier jag inte gillar är det enda som dukas upp? Vill vi ens ha AAA-titlar? Branschen stagnerar och blir skittrist. Vilka risker vågar en bransch ta om man måste sälja 10 miljoner?

Åren 2005-2010 har präglades med historiens facit på hand av visstidsanställningar och frilansuppdrag med konstiga arbetstider och arbetslöshet däremellan. Det är då jag har spelat mycket. Arbetslöshet är nästan en förutsättning för att spela igenom många av dagens spel, menar jag. Åtminstone för att spela dem fullt ut. Jag spelade Mass effect 1-3  den här generationen. Del 1 och två gick fort. Då var jag arbetslös. Del tre tog ett år. Då hade jag heltidsarbete. Do the math. Spelen är så stora och så tidskrävande att de blir en livsstil.  Det är ingen rolig utveckling. Om du inte är ensamstående arbetslös är det en utmaning att få in dem i livspusslet. Jag ser hellre korta tajta spel eller episodindelade spel än spel med stora open worlds som man måste lägga ett år på.

Hur ser jag då på det stundande nya generatonens spelkonoler? Jag kommer avvakta och se vad som händer. Om jag fortfarande är intresserad av att spela spel i framtiden blir det kanske en Playstation 4 eller en Xbox One. Aldrig tidigare har framtiden sett så dimmig ut. Det är faktiskt inte alls säkert att bättre betyder bättre den här gången. Jag kan tänka mig att Xbone blir ett bra köp när slim-modellen kommer.