Lenneér bloggar och poddar

Idag fick jag det där orangea kuvertet man alltid får och man aldrig fattar. Det brukar vara sjukt mycket nollor. Nu är det dax igen att känna sig kass och förnedrad. En anledning god som någon att fira!

SVT körde dokumentären Johnny Cash at Folsom prison  ikväll. Bortsett från några skeva fokuseringar i innehållet och några animerade ”musikvideos” som inte alls passade de gamla låtarna var det en bra dokumentär om en legendarisk inspelning och en av de riktigt stora…
Jag hade tipsat in pappa att titta och efter dokumentären ringde han upp. Han berättade att han sett Johnny Cash i folkparken i Tidaholm 1969 när han gick på verkstadsskola.
Shit pomfritt! Jag blev exlaterad! Jag svalde det med krok, lina och sänke! Farsan hade som 19-åring sett Johnny Cash i en folkpark på landsorten!
Men sedan tänkte jag efter…
Enligt boken Hello Sweden, I’m Johnny Cash: Allt om the man in black och alla hans Sverige-besök var Cash i Sverige första gången 1971. Och då spelade han inför ett utsålt Scandinavium och så vitt jag förstår inte alls i Tidaholm…
Ett mysterium och en svår ekvation…
Men jag tror jag låter pappa leva med tron att han har sett Johnny Cash 1969 i Tidaholm.
Jag skulle gärna leva med vetskapen att jag hade sett mannen i svart uppträda.

Jag köpte en billighets-DVD-box med Terror på Elmstreet-filmerna för en massa år sedan. Snålheten bedrog visheten den dagen. Meningen med en filmserie-box är ju att ha allt. Billighetsboxen hade bara del 1-5.
Eftersom jag hittade den sjätte filmen Freddy’s dead: The final nightmare för blott 45 kr i en ångestladdad outlet-butik beslöt jag mig för att slå till… Jag hade ju inte sett den. Och Elmstreet-filmerna brukar leverera. De brukar bjuda upp till lite shysst underhållning. Men jag hade fel… 45 kr var rena rånet.

Som många skräckfilmsserier; Egentligen är det bara den första filmen i serien som är bra. Det är den som Wes Craven stod bakom. Den har den där blandningen av otäckt krypande obehaglig, surrealistiskt och rolig.
Tvåan Freddy’s revenge är så dålig att det kryper i kroppen när man ser den. Det blir varken roligt eller otäckt, bara konstigt. Jämfört med den är faktiskt trean The Dream warriors ett mindre mästerverk. Den är underhållande, makaber och underbart fånig. Wes Craven har varit med på ett hörn där, om än bara som manusförfattare.
Fyran minns jag inte ett dugg av. Men jag har för mig att den är ok.
I femman The dream child förvandlas Freddy till en seriefigur, en pizza och rappar i extramaterialet. Ideérna börjar ta slut. Freddys barnbehov är bara krystat. Men även om allt egentligen suger är filmen påkostad, snyggt gjord och hyfsat underhållande. Den är rolig.

Den sjätte filmen är tyvärr precis lika rövkass som den andra filmen. Nästan sämre. Den är bara pinsam och dåligt spelad. Till och med tonårsdödandet och effekterna går på sparlåga. Storyn är bara konstig. Man fattar inte vilka typerna är. Plötsligt har Freddy en dotter… Jaha…? Freddy har tagit steget till pajas fullt ut. Han spelar TV-spel och kläcker ur sig Nintendos tagline Now you’re playing with power. Tyvärr är det roligare i teorin än i praktiken, för ”dataspelgrafiken” i filmen är så dålig så man gråter.
Alice Cooper och Johnny Depp gör ovärda cameos (Depp stekar ägg!) och det är ju lite kul.

Näe, Fredde… Det blir inte roligt ens i 3D…

Slutet är ett kapitel för sig… Det vadar i grotesk uselhet. Slutet är nämligen i… *trumvirvel* 3D! Ja, det de kallade 3D på 90-talet. Sammanslagen bild av rött och grönt som lurade ögat något med ett par motsvarande glasögon på näsan.
Jag retar mig dock på hur dumsnål filmen är! I boxen (den riktiga… den jag INTE har…) får man med ett par tidsenliga 3D-glasögon med den här filmen.  I den här lösa filmen för man INGA glasögon… Wtf? Filmen har en gimmick, ett kultvärde och ett existensberättigande! 3D-scenen är ju med i extramaterialet i all sin prakt. Jag vill se skiten som den var menad att se! I all sin 90-tals-dammiga unkna härlighet! Och så får man inga brillor!

Nu har jag hört att 3D-trenden har kommit tillbaka så smått. Men jag vidhåller fortfarande att ingen vettig människa 2009 har sådana glasögon hemma…

Spam kan vara så ärlig, oförfalskad och rakt på… Så primalt… Här finns inte plats för subtila budskap precis.

Tv-spels-film är en filmgenre med tveksamt existensberättigande där Tomb Raider och Resident Evil (som är hyfsade) får ses som det absoluta toppskiktet. Under de bra titlarna finns med andra ord ett berg av bajs… Jag har svaga minnen av någon Super Mario Bros-film som framkallade ångest i kubik, en Street fighter som framkallade panikångest och några Mortal Combat-uppföljare för mycket.
På senare år har det kommit filmen som Doom och Silent Hill. Och snart kommer Halo, Prince of Persia och Gears of War som filmer... Jag kommer säkert att se den sista av desa exempel. Finns det en gnutta av estetiken och nerven från spelet i flmen så kommer den att vara sevärd.
Förra året gjordes föresten IGN.com en sjukt ambistiös fantrailer på en Legend of Zelda-film som fick hela nördvärlden att börja tro på TV-spels-film igen…

Varför svamlar jag då om TV-spels-filmer… Jo. I julklapp fick jag Double Dragon av min vän Johannes. Naturligtvis är det en homage till år 2000 då vi spelade alldeles för mycket Double Dragon III: The sacred stones uppe i Hoford. Ett helt omöjligt spel, men vi bygde upp en skicklighet och klarade skiten efter några månader. För att vi ska ha något roligt att prata om var jag förstås tvungen att se filmeländet. Sagt och gjort.

Double Dragon från 1994 är en tydlig lågbudgetaction med direkt-på-video i kikaren. Men faktiskt har de lyckats bygga en ganska rolig ”mörk framtid” med giftregn och gängkrig Mad Max-styleee kring filmen som utspelar sig 2007.
Storyn då: Bröderna Lee är fåniga och man hatar från första stund. Robert Patrick är med och skämmer ut sig. Han spelar über-skurken och har faktiskt nästan mer skärmtid än de Lee-bröderna… Han vill sätta ihop den legendariska Double Dragon-amuletten för att härska över världen. Han har en del och Lee-bröderna en. För att få tag på den andra delen pumpar han upp en punkare med botox och anabola och skickar efter Lee-bröderna. Sedan slåss dom. Och kryddar med buskisskämt. Kristina Wagner är med och är 90-tals-snygg men gör ingenting vettigt. Alyssia Milanos roll är lite vettigare då. Hon är också 90-tals-snygg och ser lite ut som Robyn.

Nu var Double Dragon faktiskt inte så dålig… Den var faktiskt ganska underhållande. Jag har DVDn om någon vill prova.

På asken står det ”baserad på det mest populära TV-spelet genom tiderna”… Jaha. Varifrån kommer den källan? Från en värld som inte kan räkna och inte hört talas om titlar som Super Marion Bros, GTA och Halo t.ex…


Pärlor och paljetter!

Jag är visst med i den suveräna TV-serien De halvt dolda…