Lenneér bloggar och poddar

Det har varit lite låg aktivitet här på bloggen på sistone… Men det har sina orsaker. Ibland gör verkligheten gör sig påmind, som man säger.
En släkting gick bort i slutet av januari. Avlägsen på pappret med närstående i hjärtat. Alldeles för tidigt och djupt tragiskt.
Jag och många med mig befinner sig fortfarande i chocktillstånd. Döden är så kompromisslös. Så total. Så ogreppbar.
Och allting annat betyder plötsligt mycket lite.

2007 är slut. Det gick så snabbt på slutet att jag knappt hann reflektera. Och det börjar bli pinsamt sent att komma med årskrönikor och årslistor… Som vanligt trotsar jag förnuft och god sed och gör det ändå.

2007 har varit ett bra år för min egen del. Kreativt har det varit ett mycket bra år, rent av. Jag tror faktiskt att bara 2004 överträffar det i antal genomförda och förverkligade projekt…
Jag förbättrade och förfinade Party med Pluto (som jag egentligen mest ”gjorde” 2006) och fick ut via Man av Skugga förlag till Bokmässan. 2007 gjorde jag seriealbumsdebut. Det känns stort. Jag trodde nog aldrig 1999-2000 när jag gick i Hofors att jag skulle albumsdebutera med ett självbiografiskt/realistiskt album…
Jag har har gjort 2 st mindre illustrationsuppdrag åt Kamratposten och 1 st stort åt Reaktor Sydost. Tillsammans med seriealbumet kan man säga att jag etablerat mig en smula som illustratör.
Jag har tecknat en massa illustrationer och kortare självbio/realistiska serier. De flesta är inte visade någonstans än. En längre serie till Nasses Nekrozin är i vardande nu.
Och OMAL naturligtvis. Årets vansinnesprojekt. Jag är otroligt glad och stolt att det genomfördes! Så mycket lösa förbindelser som jag lyckats samla och mobilisera. Jag förstår inte riktigt än hur det gick till, men min vän Christopher bör definitivt mycket skuld i det projektet…
Webbaserat har jag mastrat lenneer.se och subdomänerna millroad.lenneer.se och jobbsidan elev.lenneer.se. Jag har bloggat en massa strunt här. Jag har också svalt Facebook med krok, lina och sänke. Facebook är definitivt årets crack… Dvs. ovärt men lite socialt och trevligt i små doser.
Under 2007 har jag fått ett heltidsjobb som faktiskt motsvarar min kompetens och utbildning. Hyfsat åtminstone. Jobbat som en stolle under andra halvan av 2007 och ändå hunnit göra lite roliga projekt vid sidan om.
2007 har jag inte sett så mycket bra filmer som jag skulle önskat. Har liksom inte hunnit. Höjdpunkterna… ”Pans labyrinth”, definitivt. ”Spiderman 3″… möjligen. Finns mycket som jag vill se som jag inte hunnit än. ”Du levande” till exempel. Det kommer…
På musikfronten har det varit mycket gammalt och lite nytt. Kents nya levererade åtminstone. 2007 var året då jag tog steget fullt ut och mötte 2000-talet genom att knalla runt med en fullknökad mp3-spelare i fickan.
För egen del har vi seriöst börjat piska pigga powermetal-låtar i Hechmen of Rivergate-projektet… Eller piska och piska… Det är väl främst texter som gällt för min del. En singel med låtarna Magnus the Locker och One man army är klar. Tears of the Dragon och The eternal blade är definitivt lovande projekt.
På spelfronten är Wii utan tveken den stora grejen. Wii Sports och Super Mario Galaxy underhåller bra fortfarande. Annars är det mest retro-spelandet som jag använt min vackra Wii till… Virtual console är guld värt för en gammal tv-spelare. Ren och skär lycka, vågar jag påstå. Där har Super Metroid, A Link to the Past, SMB3, SMW och Mega man 2 varit kära återseenden som fortfarande håller och levererar. Det står mer och mer klart att Wii är Nintendos största genidrag någonsin. Hela deras historia och all deras innovativa framtid… i en låda.

2008 hoppas jag att jag får ihop ett fanzine och får någon film gjord. Jag hoppas det blir lite fart på mitt och Christophers serieprojekt, bra manus ligger där i vassen och ugglar. Jag hoppas på Wii-spel och bra filmer. Jag hoppas att jag fixar att göra ett bra jobb resten av mitt vik som medialärare med trevliga ungdomar och att jag hittar något meningsfullt att göra efter det. Ja… Det är väl ungefär det…

Jag har inlett 2008 genom att göra något jag aldrig gjort tidigare. Jag har gästbloggat. Och jag har gjort det på Noisy Crickets blogg. Noisy Cricket är en webbbyrå i Ronneby där jag känner lite folk som jobbar. Min text blev nån sorts bitterljuv krönika med fokus på skenande teknik, klimathot och om hur internet dödar utanförskapets mörka magi. Känner ni igen er eller flummar jag i nattmössan? Läs hela texten här >>.

Nu har jag sett den där Arn-filmen. Och visst är den bra. Se den. Den är inte bara bra som svensk film… utan bra sådär som… en… riktig film.

Kul som skam att det satsas på en genrefilm i Sverige. För genrefilm får man väl kalla en film i genren riddarromantik, även om just den här filmserien råkar bygga på Gillous böcker som sålt i några fler än sju ex…

Surmagen i mig kan reta sig lite på hur skådespelarna pratar… I en film som Smala Sussie pratar alla värmländska, men i ett tidstroget riddarepos kan visst en västgöte lika gärna tala Stockholmska… Innan Stockholm var grundat dessutom. Lös den ekvationen.
Nu hade de chansen att brodera ut lite vacker gammelvästgötska i biosalongerna och gjorde det inte.

Annars bara marginella invändningar… Arns far Magnus kändes väldigt nedtonad och hade inte mycket att säga. Och Lille-Skarsgårds Knut tyckte jag spelade över i kårspex-stil bitvis.

Men, som sagt. Marginellt.

Kul också att känningar var med och satte avtryck på duken! Henning (från bla. From Endor… och OMAL) stökade i bakgrunden i Axvalla ting (på BÅDA sidor i fighten…) och att familjens bekante Sören lyckats få en riktig liten roll i filmen. Ja, han kom som en hästskötare och gick med en lite rollprestation i form av kusk. Imponerande. Och fantastiskt bläng i en både vacker och komisk scen. Han och hans kvinna var med på visningen och berättade sköna anekdoter från inspelningen.
Som sagt. Bra film. Inte bäst. Men bra. Bästa svenska på länge. 210 miljoner kanske det inte var värt… Men det är inte förstås inte mycket som motiverar en sån summa pengar…

I övrigt: OMAL är helt klar och har smygpremiärats i kompiskretsen. Återkommer i det ämnet.

I Lerdala och firar jul… Tradionsenlig standard, kan säga. Trevligt. Gv.
I år gick det inte att se Kalle Anka på grund av atmosfärsika störningar, så jag gick till kyrkan istället. Det kändes både ironiskt och symboliskt på något vis… Vem fixar de atmosfärska störningarna lite lägligt precis till kl. 15.00 på julafton liksom? Någon som känner sig lite bortglömd kanske?

OMAL ska färdigställas helt också och visas för pöbeln. I dagsläget är den 96% klar. Allt ”visuellt” på plats! Bara lite ”audioellt” kvar att göra!
Jag har skickat ut såna här julkort både analogt och digitalt och önskat ”en omal jul”.
Mina föräldrar och syster har sett fått se OMAL på en ”smygpremiärvisning”.
Mammas bästa kommentar om scenen med dinosaurien; ”Har ni filmat den på Skara Sommaland eller?”.
Det var ju bra tänkt. Bortsett från att Stegosaurusen på Skara sommarland är av sliten avflagnad plast, har en rutschkana som svans och inte rör sig speciellt mycket…

Nu finns en riktig trailer till One man army Legends uppe på Youtube… Jag är nöjd, bortsett från att Youtubes tendens att bråka med 16:9-formatet och den konstiga dubbelexponeringen på Millroad-loggan i slutet…
Se och njut. Men INTE om du är rädd för spoilers. Till skillnad från teasern spoilar den här långa trailern en hel del av både handling och händelser…
Här är länken. Klicka på den eller på bilden.
http://www.youtube.com/watch?v=T9liEKGMczM

Är bara tvungen att göra lite reklam idag… För vissa små pajsare från en viss butik skänker glädje hos mig för andra julen i följd… Hem- och prylbutiken Lagerhaus kan sin skit när det gäller skojiga julsaker… Förra året hade de en arg tomte på allting som med konsekvent argmun fick namnet ”Ångesttomten” i vårt ringa hushåll. Ångesttomten var skön för att han stod i samma stela pose och såg konsekvent söt men skitsur ut. Definitivt en tomte för Galago-generationen.
I år har deras nya figur Supertomten skänkt mig mycket glädje.
Supertomten har klippt hål i luvan som han dragit ner för långt, kör med blå kalsonger utanpå tomte-oufiten och spottar sköna onliners i stil med; ”Ånej! Julen är i fara” och ”Jag kommer på två röda”.
Dessutom har han en gris som sidkick. Hur kan man undgå att älska en sån karaktär? Supertomten finns på allt från papplådor till bordsunderlägg till dekaler till disktrasor och en massa annat.
Låt lite absurd serietidningshumor i fel sammanhang berika din jul också. Det kostar bara några tior.

Jag ritade sjukt mycket älgar på högstadiet… I matteblock, på bänkar och i marginalen på tyskaboken… Jag tyckte den svintråkiga serien Hälge var jättebra och lärde mig rita Hälge perfekt i alla vinklar. Sedan ritade jag älghuvuden på en fjäder och skrev ”älgstudsare” under. Jag stod nog på toppen av min bana som humorist då.
Sedan dess har jag inte ritat så mycket älgar. Man kan nog tala om en överdosering. Ett missbruk.
Jo, en och annan älg har det förstås blivit när lusten faller på. Men jag har inte ritat älgar organiserat och dedikerat på rätt länge.
I helgen som var stack jag in ett illustrationsjobb för Kamratposten. Det var ett flummigt manus i form av ett skojhoroskop. Flummiga manus är ofta roliga och lättritade. Det involverade bland annat pratande skorstenar och flygande älgar. Ja… Ask no more.
Levererade de färdiga bilderna igår.
Ibland älskar jag livet.
Att rita flummiga flygande älgar och dessutom få betalt för det är svårslaget…
Vem kunde ana att man kunde grunda en karriär på bänkklotter…?
Älgar av ovanlig art…