Lenneér bloggar och poddar

Till helgen är det bokmässan i Göteborg. Party med Pluto kan vara klar då. Jag vet ännu inte. Jag svävar fortfarande i ovisshet. Det gör min förläggare Tobias också, pratade precis med honom.
Ärligt talat är bokmässan guld värd, oavsett. Flummigt och gött att kuska runt bland böcker och bekantingar. Blir boken klar är det en bonus. Jag är mentalt förberedd på att det kan skita sig den här gången också. Varför skulle det inte liksom? Och nu har jag ju faktiskt ett riktigt jobb. Nu är jag ju faktiskt bara miserabel serietecknare på deltid.
Förhoppningvis ser det ut såhär: OM boken nu blir klar finns den på mässan. Dessutom blir ett limiterat fanzine också klart till helgen. Det rör sig om en lite snyggare förpackad variant av fortsättningsserien Lunch med Pluto, som legat här på hemsidan sedan i somras. Är du snål och inte vill ge mig en enda spänn för mitt skapande finns serien helt gratis här >>. Fanzinet är främst tänkt som ett plåster på såren för alla som förhandsbokat och fått vänta ett halvår. Men eventuellt blir det en hög säljex på mässan också. Om det finns någonstans att sälja. Seriefrämjandets trevliga serie-lounge is no more. Man tvingas ragga plats i de riktiga montrarna. Men det kan gå, med snygga omslag och vassa armbågar…
I den bästa av världar har jag både en bok och ett nytt fanzine i bagaget på bokmässan.
I den sämre bajsbruna världen får vi alla fortsätta vänta ett tag till.

Edit: 2007.09.27: Tryckeriet har lovat och bedyrat att leverera den första laddningen böcker till Göteborg imorgon. Sedan får vi se om verkligheten är lika vacker som dikten…

Edit #2: 2007.09.28: Huurekaa! Party med Pluto är inte bara en våt dröm längre! Boken finns! Det finns 48 förhandslevererade ex. i en lådan i Göteborg. Tacka Polen! Tacka Gud! Tobias bestämmer hur han vill hantera förhandsbokningarna. De ska självfallet prioriteras. Men boken kommer att finnas på Bokmässan att fingra på åtminstone… Själv kommer jag inte dit förrän på söndag, så ungefär tusentals människor kommer garanterat att se boken före mig. Det är ironi. Visst. Men en vecker sådan.

2007.09.28 fast senare: 20 säljex på mässan. Kanske mässans mest limiterade bok. Resten av förstasändningen reserverade till förhandsbokande fans. Först till den berömda kvarnen gäller i Götet!
Jag kan inte uppdatera lenneer.se mer om Party med Pluto-releasen nu. Inte förrän i början av nästa vecka faktiskt… Reser iväg till Lerdala efter jobbet för att därefter besöka Göteborg och Bokmässan på söndag.

Kent är tillbaka. Med besked. Singeln och videon bådar gott. Djur och stroboskop är bara så Kent. Exploderande pianon och Tv-apparater! Hagnesta hill med i texten!
Och det är åter igen ett fotografi på omslaget till kommande skivan. Ordningen återställd. Jag kan nog glömma den fullständigt horribla databilden på Du och jag döden om jag anstränger mig…
Jag vet få som skriver så vacker svenska som Jocke Berg.
Han lyckas få svenska språket att explodera i fantastiska bilder och formuleringar. Han får mig att tycka svenska är världens snyggaste språk. Och han lyckas varje gång.
Hade karl levt för några hundra år sedan hade han varit erkänd poet och riksskald.

”Dom jävlarna tog oss
en efter en
Dom ljög och bedrog oss
med sanningen
Dom jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
min förlorade värld…”
(Ur: ”Ingenting”)

Nya låten ”Ingenting” är typiskt Kent-hantverk. Lite syntigare, men jag tänkte ändå på den första skivan vid första lyssningen. Varför vet jag inte. Klassiskt Kent. Men som E-type sa i en intervju; Varför byta stil och krångla? Varför ändra ett vinnande koncept?

Länk till videon ”Ingenting” >>

Jag är lite efter. Jag har lyssnat på Johnny Cash sista platta American V: Like a hundred highways först nu. Det kan ha att göra med att jag jobbar och har råd att unna mig skivor igen…
Rick Rubin-producerade American-serien är helt fantastisk. Cash röst i enkla avskalade arrangemang. Och vilken cover som helst som sopar mattan med klassiska orginal. Den femte skivan är inget undantag. Tvärtom. Frågar man mig blev Cash bara bättre ju äldre han blev…
Men där Amerivan IV fortfarande var kaxig och hoppfull är American V en mörk tvilling som bor granne med graven. Av rebellen i svart återstår bara ett plågat bräckligt skal. Och (som jag läste i en recension, snor det rakt av); Det hörs. Det hörs i varenda låt.
Det är låtar om att missa det sista tåget. Det är låtar om att lura Dr. Död på lite tid… För förr eller senare plockar han oss alla.
Like the 309 blev den sista låten Cash skrev. Det är där han kostar på att göra sig lite rolig på Dr. Döds bekostnad. Jag har aldrig gillat Springsteen, men Further on up the road svänger.
Ett rykte på nätet som jag såg gjorde gällande att Rick Rubin hade låtar kvar för en American VI också… Det vore fruktansvärt ovärdigt. The final recording säljer man bara en gång.

”Now our good times are all gone – and I’m bound for moving on.”

Tobias säger att någon tryckt på den polska print-knappen. Party med Pluto är på väg att bli bok. Nu. På allvar. Jag får väl tro det då. Klart till bokmässan? Jag vet inte.

Mitt liv som yrkesverksam har rivstartat. Mycket, mycket… Mornarna är tidiga. Kvällarna är korta. När man inte jobbar är man trött, så trött… Vad gör man? Jo, man dövar känslan av ångest och ansvar genom att köpa gamla begagnade och alldeles för dyra serietidningar. 110 kronor för en sleten XYZ Comics och en mindre sleten Zap Comics #1 tyckte jag inte var så blodigt… Ärligt talat. De är tryckta i slutet på sextiotalet. Inte dyrt med tanke på vad nya tidningar, helt utan nåt historiskt kultvärde, kostar… Det här är ju faktiskt en liten bit serietidningshistoria. Och det är ju faktiskt über-el-maistro Crumb, folks!

Nu är sommaren definitivt över. Det märks främst på två sätt.
Det har blivit kallt. Skitkallt. Till och med idag när solen skiner för fulla muggar är det kallt… Och för tre dagar sedan var det morgonfrost på backen i Småland. Ångest. Kubikångest.
Det andra hösttecknet är av lite mer positiv karaktär. TV-karaktär. På sommaren är TVn kass och på hösten blir den bra igen. Ikväll är den ovanligt bra. Triss i höjdarfilmer på kvällens tablå. Dr. Strangelove på SVT2, Gladiator på Kanal 5 och Den gode, den onde och den fule på TV6. Tre riktigt starka filmer på ungefär samma visningstid. Hur ska man kunna välja? Dagens i-landsproblem.
Ska jag vara helt ärlig blir det nog ingen TV alls ikväll för egen del. Men jag lider med dem som tvingas välja.
Hade jag tvingast välja hade jag valt Den gode, den onde och den fule vilken dag som helst. Filmhistoriens snyggaste soundtrack och definitivt den snyggaste spring-scenen på en kyrkogård någonsin. Sergio Leone kunde sin skit.


Det var en gång en tysk, en dansk och en Bellman…

Det är med förlösande glädje som jag kan berätta att jag gör film igen… Jag har börjat redda i Premier på min nyförvärvade tjänstedator och tog genast tag i den ofullbordade Millroad-filmen Ignorance från 2004. Nu är den klippt. Fullbordad. 7 minuter. Inget mästerverk, men alltid lär den reta och provocera någon… Peter och Marcus är lysande i rollerna. Jonas Svahns musik promenerar redan på nerverna. Deadline för höstens festivaler har passerat, så räkna inte med att se filmen speciellt snart. Kanske, kanske inkluderas den som extramaterial på OMAL-dvdn… Får se…

Fullständigt normalt beteende vid frukostbordet…

Det har blivit lite dåligt med bloggandet den sista tiden. Men det är på goda grunder.
Jag har börjat jobba. Ett riktigt jobb. Som lärare på gymnasiet i Karlsham. Rörlig bild, Foto, 90-tals-flum-tyngda Multimedia och lite annat jox ligger på mitt bord. Och mentorskap. Ansvar. Tjänstedator och ett parkeringstillstånd i framrutan. När de renoverat klart har jag ett arbetsrum också som jag säkert aldrig hinner vara i. Det kan tyckas sience-fiction, men det är livets ironi.
Kort sagt. Jag bloggar inte för att jag jobbar. Jag jobbar och när jag inte jobbar jobbar jag nästan också. Heltid. Mer. Jobbet är ett normaltillstånd just nu. Men jag hoppas att det lungnar sig. Och blir rutin. Hittar en balans. Nånstans.
Som en kompis skrev i ett mail för något år sedan. Jag sparade det och letar fram det ibland, ty det är stor poesi. Vackra ord och en god poäng.
Så mycket att skapa, så lite tid. Det är en galen balans, men varje uns är vacker.