Åter till Thorgal

Nu har jag hunnit plöja en av böckerna jag plockade med mig från bokmässan och skriver av mig lite…

Thorgalkrönikan Band 1: Vikingen från stjärnorna

Cobolt är ett danskt förlag som fått en svensk gren. Kvalitetsserier blir aldrig gamla, är taglinen. Det är sant, men de kan vara rätt ospännande ibland om det hunnit växa mossa på dem. De satsar på att ge ut europeiska, fransk-belgiska förmodar jag, serier på svenska i snygga samlingsutgåvor.

Thorgal är en belgisk fantasyserie satt i vikingamiljö. Det finns också mycket science-fiction-inslag, som titeln på samlingen effektivt lyckas spoila. Svenska läsare känner kanske Thorgal främst som biserie i Fantomen. Det var med bred marginal den bästa biserien när jag läste Fantomen manisk i början av 90-talet! Jag läste Thorgal innan Fantomen, minns jag, om Thorgal var med. Thorgal var perfekt för en Drakar och demoner-spelande 13-åring. Det gick att knycka händelserna rakt av och göra rollspel på. Jag minns att jag fascinerades av seriens episka ambitioner. Det märktes att åren gick mellan avsnitten. Det var otroligt coolt. Det var första gången jag stötte på en serie som inte slog på resetknappen mellan varje episod. Det sägs att Horst Schröder har gett ut Thorgal i svenska album tidigare, men som vanligt med hans serier är de nästan omöjliga att få tag på.

Grzegorz Rosinski och Jean van Hamme är radarparet gör Thorgal. Serien startade 1977.
Den är lite äldre än mig. Och de gör den visst fortfarande. Band 1 börjar inte helt otippat publicera serien från början, i albumsföljd.

Jag plockade upp den här boken för 150 spänn på bokmässan. Riktigt bra pris. Boken samlar de fyra första albumen. Vissa har jag läst i Fantomen för mer än ett halvt liv sedan, andra delar är helt nya för mig. Det är en fröjd att läsa Thorgal såhär stort, på såhär bra papper och framförallt sammanhållet och samlat till skillnad från 90-talets Fantomen.

thorgal

Jag är också glad att jag läste Thorgal första gången i 14-årsåldern. Nu tycker jag de korta fantasynovellaktiga äventyren är lite banala emellanåt – det är liksom pang-på-rödbettan-fantasy, liten som klassiska Conan-noveller – men jag minns hur bra jag tyckte de var DÅ och det hjälper upp helhetsintrycket.

Grzegorz Rosinski tecknar sjukt bra. Thorgal är faktiskt hyperrealistiskt tecknad och för ovanlighetens skull gillar jag det.

Det här var en underbar nostalgitripp. Jag hoppas på fler fina Thorgal-böcker från Cobolt och att fler nu får chans att upptäcka denna serie. Jag kommer fortsätta köpa den.

Det här inlägget postades i Recension, serier. Bokmärk permalänken.