Mackar. Jag var på en Statoil-mack nyss. Jag glömde faktiskt vad jag egentligen gjorde där för ett ögonblick. Jag gick bort mig i det mediala utbudet av serier, tidningar, CDs och DVDs… Någon som minns hur det var förut? Finns det någon som minns en tid på det inte fanns filmer och en kyldisk med femtioelva mejeriprodukter på varje mack? Det fanns faktiskt en tid då mackar gjorde och sålde sånt som hade med bilar att göra, istället för att sälja keso.
Mackägaren i det lilla samhället i västergötland som jag kommer från berättade en gång att han bara tjänade några ören på varje liter bensin han sålde. Han pekade med hela handen på hyllorna.
– Vad tror du jag håller på med den här skiten för?
Man kan inte leva på att sälja bensin i Sverige. Det kvittar att bensin säljs i kubikvolym och kostar mer här än någon annanstans i världen.
Man kan inte leva på att sälja skiten.
Istället kan man leva på att sälja godis, chips, mjölk, läsk, tuggummi, wounderbaums, kondomer, tidningar, plastpåsar, samlarkort och skraplotter. DET kan man tjäna pengar på. Men inte bensin som konsumeras och förbränns i parti och minut. Sjukt.
Vad hemskt det vore om man inte hade möjligheten att köpa Mission Impossible 3 när man tankade… Tillgängligheten är vår tids förbannelse. Tillgängligheten samt det faktum att ingenting har ett syfte. Allt har allt som syfte. Ingenting är exklusivt om alla säljer allt. Jag förstår att det inte går att driva en skivbutik när skivorna finns billigare på macken. Nu är skivorna kanske ett dumt exempel, eftersom just den industrin har piratkopiering och fildelning, men ni förstår vad jag menar. Det är sjukt att mackarna inte kan livnära sig på det de gör bäst.
Jag har inte bloggat på ett tag, jag vet. Men det känns analt att blogga utan nåt att skriva om. Dessutom kan skylla på det vanliga… Det är mycket nu. Det är det. Det är faktiskt sant! Den här veckan är faktiskt fullbokad både med jobb och annat. Allmenackan är fulltecknad. Fullt ös.