Nya grepp med gamla gubbar

Pallar man ännu en superhjältefilm? tänkte jag. Det går inflation i skiten.
Jag gillade Ant-Man och Guardians of the Galaxy, annars har det mesta varit skit de senaste åren, ärligt talat.
Som tur var masade jag mig iväg och såg Logan – The Wolverine. Det är en film som tar nya grepp med gamla gubbar.

Filmen utspelar sig i en nära framtid som är i stort sett som vår egen tid. Lastbilarna är självkörande och mobilerna har lite fräsigare gränssnitt, annars är 2029 ganska exakt som 2017.
När filmen börjar är Logan är en sleten taxichaffis. Han hostar, missbrukar och märker att mutantkroppen börjar rosta ihop och svika honom. Han och en mutantpolare bor i öknen i ett skjul och vårdar Charles Xavier som är 90+, halvt dement och bor i en silo. Hans mutantkrafter hålls i schack med starka mediciner. Trion i skjulet är de sista mutanterna. Alla andra är försvunna eller döda.

PG-13 är ett gissel i filmbranschen. Det innebär att det inte får sväras, visas blod eller naket i film som en yngre publik kan råka se. (Att den yngre publiken man värnar ömt redan sett allt som är sju resor värre på internet och när spelar GTA är det ingen som förstår)

Det gör också filmer uddlösa. Ingenting känns riktigt på riktigt. Det är anledningen till att det ofta slåss mot robotar i tid och otid i amerikanska actionfilmer nu för tiden.
Inte för att det är jätteviktigt att visa en massa våld, men Wolverine är en halvgalen antihjälte med stålklor ur händerna. Skildra honom utan att visa våldet, blodet och språket och det ekar en smula tomt. Det problemet har samtliga X-men filmer dragits med. De försöker vara tuffa utan att få vara tuffa. Logan-filmen är Rated R och spelar ut på fullt register. Äntligen får vi Wolverine som Wolverine ska vara.

Hugh Jackman (Logan) och Patrick Stewart (Charles) är riktigt bra i den här filmen. De tillåts spela riktiga roller. Det är någon man brukar glömma bort i superhjältefilmer ibland. Mellan vansinnesactionscenerna är det här faktiskt ett drama. Filmen har kallats en western, men jag tycker det är en road movie. En road movie om en familj på flykt undan sitt öde, mot en möjlig framtid.

En oväntat mogen och klart sevärd superhjältefilm.

Det här inlägget postades i Film, Nörderi, serier. Bokmärk permalänken.