Jag har gjort en banner till Ångestspel – för marknadsföring med banners är så modäärnt 2016!
Knyck den gärna, lägg den på din ”hemsida” och länka den till:
http://www.youtube.com/results?search_query=ångestspel
eller till;
http://videospelsklubben.se/category/videos/angestspel/
Du kan vinna en hammock! Tack!
David Gustavsson gästar Ångestspelpodden 39 och det blir ett timmeslångt gött snack om idel viktiga ämnen.
Vi snackar om att bli seriefigur i seriealbumet Party med Pluto – Daniels första seriealbum som baserades på en fest som David arrangerade – och intressant bakgrund och kringinformation kring denna händelse/dokumentation klargörs.
Vi snackar om SVEROK och om att vara förbundsordförande för landets största ungdomsorganisation. När hobbyn blir ett jobb. David har dessutom sett World of Warcraft-filmen. Vi snackar också nostalgiskt om Svenil Rollspelet som vi arbetade aktivt med för lite mer än tio år sedan. Lite annan mossig rollspelsnostalgi hinner vi också med.
Vi benar också i den otroligt viktiga frågan som delar mänskligheten; Vilken Star Trek-film är egentligen bäst – och sämst!? En fråga som är brännande aktuell, eftersom det snart kommer en ny Star Trek-film.
Medverkande: Daniel Lenneér, David Gustavsson
Speltid: 56 min.
Bild: Daniel Lenneér (teckning)
ÅSP39 är inspelad på Kvarnvägen i Lerdala. Redigerad av Bara å Bänna Medieproduktion, som alltid. Ångestspelpodden publiceras också på videospelsklubben.se. Tack till Gazi som roddar där och styr skutan likt en Kapten Kirk!
Nu har tålamodet runnit över… Det här blir ett rageinlägg. Eller konsumentupplysning. Se det som du vill, om du orkar läsa. Poängen är: Vår Philips Smart-TV som vi köpte i vintras är helt enkelt sämst!
Smart-TV-apparna i TVn har krashat en längre tid. Netflix, Youtube, SVT Play till exempel. Ett tag gick de inte att öppna alls. Ett tag krashade de och fick hela TVn att starta om sig. Ett tag fick man sporadiska krashar lite närsomhelst under tittning. Jag lärde mig att man fick starta Netflix tre gånger innan man kunde titta någorlunda stabilt.
I dagarna låg jag hemma sjuk. Då har man tid att titta på TV. Då slutar fjärrkontrollen fungera! Stendöd. Jag trycker och trycker. Det händer inte ett skit. Jag byter batterier. Startar om TVn – genom att dra sladden – det finns ju inga fysiska reglage på TV-apparater längre, så man MÅSTE helt enkelt ha en fjärrkontroll som fungerar. Efter omstart funkar kontrollen i kanske en halvtimme, sedan pajar den igen. Stendöd. Jag gör om proceduren. Samma sak.
På supporten säger man att det beror på en ny mjukvaruuppdatering. Det är många Philips-användare som har samma problem just nu.
De har kört ut en ny mjukvaruuppdatering nyligen som fixar smart-TV-problematik och lite annat bös – men då har fjärrkontrollen slutat fungera istället!
Visst är det dagens ilandsproblem det här…
Men ändå…
Men VAFAN!
Det här är problem som inte borde finnas 2016!
Varför ska TV-apparater vara uppkopplade och liveuppdateras stup i kvarten!
När de dessutom blir SÄMRE och inte går att använda på grund av det!
(Det gäller väl många apparater nuförtiden – men många frågar ju åtminstone om man vill uppdatera först.)
En gammal ouppkopplad TV fungerade liksom alltid. Den fungerade utmärkt utan att prata med internet precis hela tiden!
Supportens quickfix för att få en fjärrkontroll som fungerar är att ladda ner appen Philips Remote TV Control.
Jag tackar för det, artig som jag är och medger att det vore trevligt att kunna stänga av TVN och justera volymen nån gång ibland åtminstone.
Tänk på det.
Teknikprylen jag köpt för 10 000 spänn fungerar inte i sig själv.
Jag måste använda andra skitdyra externa teknikprylar för att kontrollera den.
Någonstans skrattar någon väldigt högt. Det här är samtidsparodi av bästa märke.
Det krävs seriöst en läsplatta och en app för att byta kanal.
Ok. Sagt och gjort. Jag laddar ner fanskapet, en app jag inte bett om för att kontrollera en apparat som jag borde kunna kontrollera ändå. Då kommer nästa irritation. Appen är rörig och opedagogisk. Den har ETT syfte! Att fungera som fjärrkontroll! Jag får leta runt bland miljoner andra funktioner i appen innan jag hittar själva fjärrkontrollen.
Sen måste den synkas till TVn med en pinkod. Sen funkar det faktiskt. Responsen är skitslö, men det funkar. Hjälpligt. En diffus känsla jag nästan känner igen som lycka infinner sig och stannar i kanske fem minuter. Tills nästa gång ”fjärrkontrollen” ska användas. Då visar det sig att telefonen förlorar kontakten med TVn när den går i vila och måste synkas om med enheten. Varje gång man använder den!
Det tar typ 5 min att höja volymen, i bästa fall.
Jättebra det funkar… Verkligen… Jättebra. Vad nöjd jag känner mig.
Jag är inte alls ironisk heller. Det är tur.
Att titta på TV har alltid varit det slöaste och enklaste sysselsättning man kan ta sig för. Men inte nu längre. Idag är det raketforskning att kolla på TV! Sätta sig in i ett utbud av tjänster, konfigurera nätverksinställningar och installera uppdateringar för hård och mjukvara.
Att underhålla sin Smart-TV och se till att den fungerar är ett heltidsjobb, nära nog.
Jag jobbar med IT, webbsidor, appar och skit. Jag tycker det är krångligt. Det orsakar irritation på mig. Vad tycker en vanlig användare, tänker jag? Skulle typ mina föräldrar klara att ladda ner en uppdatering och köra in den i TVn?
Jag trodde Smart-TV skulle göra TV-upplevelsen bättre. Min TV-upplevelse har blivit sämre. Helt kass faktiskt. Jag hatar min TV-upplevelse nu. Den kan dra åt helvete. Dyra TV-tjänster som man betalar för och sen kan man inte använda dem för att TVn i sig är kass…
Wifi-mottagningen har aldrig fungerat. Fulla spröt när jag mäter brevid TVn, men det är ändå min router det är fel på när jag pratar med supporten. Klassikern för många användare på närverket är populär också.
– Vi är två användare i nätverket. Och den ena ligger och söver… Så vi ahr EN användare i nätverket just nu. Om det är för många så vet jag inte.
Trådad i väggen fick jag nät i TVn, men då fick jag köpa fördelardosor för 500 kr.
Nätverksproblemet var ett problem som egentligen aldrig fick nån lösning. Lösningen blev att jag köpte mig runt problemet. Förutom det; Apparna har krashat. Och nu fjärrkontrollen. På grund av mjukvarufel. På grund av ny uppdatering som skulle fixa de andra felen som inte borde finnas från första början.
Jag har kört in femtioelva uppdateringar manuellt med USB-minne och gjort ungefär tusen omstarter och systemåterställningar.
Jag har haft vår nya Philips Smart-TV ett halvår och det har varit sex månader av konstanta fel och irritation.
Det roligaste och sjukaste projektet under våren har varit att ljuddramatisera min och Stefans serie Nogi. Det är en vild och vacker idé jag burit på länge och nu blev det äntligen av! Det är den första och andra tidningen om Nogi vi skapat ”radioteater” av.
Nogi 1 – Skapelsen och Nogi 2 – Rivalen.
Eftersom Stefans ursprungsserie kom till 1985 ville vi hylla 80-talet med en retrorelease. Vi ville släppa ljudberättelsen med en förpackning i rätt tidsanda, så att säga. Det fick därför bli kassettband. Alla format där nåt analogt snurrar är bara så coola! Och kassett är betydligt billigare och enklare än vinylskiva.
Kassetterna är klimatsmart återanvändning – för extra vintage-känsla. Jag har helt enkelt spelat över gamla secondhandband som jag har köpt, hittat eller snott. (Nogi-kassetten är därför min mest punkiga release på många år!) Har man tur får man lite svängig dansbandsmusik, lite dragspelsmusik eller lite kristet efter sin Nogi-berättelse – på köpet!
Men om man inte längre HAR någon kassettspelare då?
Då SKAFFAR med det, är mitt första råd!
En episk tidsresa utlovas när man spelar och lyssnar på sina gamla kassettband.
Mitt andra råd är att det trots allt går bra att lyssna här, i sådana fall. Här finns ljudberättelserna som mp3 att lyssna på.
A-sidan: NOGI – SKAPELSEN (13 min) Lyssna här:
B-sidan: NOGI – RIVALEN (18 min) Lyssna här:
Jag och Stefan Harrysson har hjälpts åt att spela in, redigera och ljudlägga ljuddramatiseringarna. Jag gjorde Nogi – Skapelsen och Stefan gjorde Nogi – Rivalen.
Jag spelar Nogi och ”berättaren” och Stefan gör Dr Potatoe när det gäller röster. Skurkarna Energisabotören görs av Christopher Johansson och Evil Peeler spelas av Mic Calvert.
Vänner och kollegor spelar de mindre rollerna i berättelserna. Jag har gjort framsidor och form på kassettbandsinlägget.
Jag tar 50 kr för kassetten. Maila mig om du vill ha ett analogt exemplar i den analoga brevlådan!
Här är en kort reklamfilm jag slängde upp innan jag åkte till Stockholm och sålde de ungefär 10 st första exemplaren av Nogi-kassetten;
Slutligen måste jag säga att det är kul att Nogi nu lever i ett medie till – samt att jag fick anledning att leta fram och använda en gammal gul Walkman.
I Ångestspelpodden 38 kommer vi ut ur skuggorna! Vi poddar i bilen efter att ha sett Teenage Mutant Ninja Turtles 2: Out of the Shadows. Det avr som väntat en oerhört mogen film med ett psykologiskt djup.
Medverkande: Daniel Lenneér, Jimmy Bäckström
Speltid: 28 min.
Bild: Daniel Lenneér (Selfie!)
ÅSP38 är inspelad i bilen i Ronneby. Redigerad av Bara å Bänna Medieproduktion, som alltid. Ångestspelpodden publiceras också på videospelsklubben.se. Tack till Gazi som roddar där och är guld värd!
LIVE, Iron Maiden, Ullevi, Göteborg 17 juni
Heavy metal är en märklig genre. Det började som ungdomens rebelliska musik. I början av 80-talet formades the new wave of british heavy metal i England. Musiken spelas högt och lågt av tusentals band över hela världen, men de som fyller stora arenor världen över är samma band som 1985.
Idag står tonåringar i publiken och pensionärer på scenen. Medlemmarna i Iron Maiden är mellan 57-63 år. Eller tonårig publik föresten… Publiken är i alla åldrar. Efter att ha plöjt på i samma heavy metal-fåror sedan 1975 har Iron Maiden nästan Rolling Stones-bredd på sin publik. Här finns folk i alla åldrar. Föräldrar som går med sina tonårsbarn.
Själva scenshowen är ett bisarrt lapptäcke av allt som varit ballt, roligt och spexigt i Heavy Metal-land under 40 år. Bandet står i en inkaruin och spelar. Nya skivan The Book of Souls har inkaindianer, shamaner, djungel och skit som tema. Lianer hänger från scentaket. Eldar och lanternor flammar upp ibland. Fonden i bakgrunden byter skepnad under konserten efter låtarnas tema. Ibland är den en djungel, ibland ett slagfält, ibland ett Eddie-monster. När en fyra meter lång Eddie-docka stövlar ut på scenen lite mer än halvvägs är det som Kalle Anka på julafton. Publiken jublar för det är en rolig tradition. Det hör till. De jiblar inte för att det är ballt. Spelar han luftgitarr eller kliar han sig i skrevet? I The Trooper gitarr-fäktas Dave Murray med en ödla som sticker in på sidan. I konsertens kanske finaste stund introducerar Bruce ”The Monkey dance” och vill att publiken ska hoppa som apor. Och precis där är Iron Maiden. Det är nyckeln till deras storhet. Det folkliga, det roliga, det vackra och det episka. De varvar 12 min långa låtar med 14 olika melodiösa partier och texter om gamla böcker med gitarrjonglering, tjurspringande, handdockor och apdans. Det är vansinnigt pretentiöst och rent buskis-tramsigt – allt på samma gång!
Bandet gör det inte lätt för sig samtidigt. Av totalt 15 låtar spelar de 6 låtar från nya skivan och de nya låtarna klockar in på 10 minuter styck. Det gör att säkert halva konserten är material från nya skivan! Nya The Red and the Black är en ny Maiden-klassiker omedelbart, men en del andra nya låtar är lite småkäs, ärligt talat. Det är inte förrän The Trooper brötar igång som det lossnar på allvar, men då börjar ljudet svaja och försvinna.
Fear of the Dark är en enda lång allsång, precis som vanligt. I avslutande Iron Maiden rör sig en nästan obehgligt levande jättelik Eddie-byst bakom trummorna. Sen blir det extranummer såklart.
Finast blir det efter innan extranummer nr 2, Blood brothers. Bruce Dickinson kommer av sig och dränks i ett öronbedövande jubel. Det blir inget mellansnack. Han och bandet står bara tysta och tittar ut över publikhavet.
Efter flera minuters öronbedövande jubel konstaterar en rörd Bruce Dickinsson
– We’re blood brothers…
Sedan startar låten.
– This is a very special night… I will remember this one…
Att Bruce Dickinson gått igenom en cancerbehandling nyligen och att han är tillbaka som sångare i världens största heavy metal-band efter det gör stunden när han och bandet överröses av fansens kärlek ännu större. Cancer i tunga och svalj hos en vokalist kunde mycket väl inneburit slutet för ett metalband. Nu sjunger Bruce precis lika bra som alltid. Rent av bättre. Blood Brother från år 2000, hyfsat ny med Maidenmått mätt, växer till en monumental klassiker. 55 000 fans som vrålar ”We’re blood brothers!” så det hörs över hela Göteborg. Heavy metal blir omöjligt större än så.
Gunnar Krantz har nyligen skrivit om serieorginal på sin blogg: http://gunnarkrantz.se/?p=981
Hur värderar vi egentligen ett serieoriginal? Alldeles för lågt, jämfört med annan konst, är ofta svaret.
Intressant fråga, som blommade ut till en lång diskussion på Facebook.
Mats Jonsson sålde för en tid sedan skisser, teckningar och seriesidor i prisspannet 50-1000 kr. Han hade provat att sälja för tusenlappar och sålt mycket dåligt. Det tror jag är en erfarenhet många serietecknare delar.
Man står inför att sälja original för 200 kr eller inte sälja alls.
Jag tycker Mats prisspann är både rimlig och bra. Som sagt; Man kommer att säljer mer än om man tar tusenlappar, så totalintäkten blir större. Serietecknare drunknar i papper till sist och att sälja billigt känns bättre än att slänga.
Det blir fanservice, på ett bra sätt.
Det blir en form av reklam också, tänker jag. Om tavlan hänger på väggen frågar folk om tavlan och då berättar man kort om tecknaren, boken och säger den är bra (vanligen).
Man har fått betalt för en billig liten reklamplats i någons hem.
Om man kan få folk att prata om ens serie eller bok, då är det den bästa reklam man kan få.
”Några hundralappar” är vad jag själv tycker är ”bekvämt” att betala för ett original och det är väl ungefär vad jag värderar mina egna till när det kommer till kritan. Jag har inte köpt så många original , men jag har bytt till mig några stycken. Ska jag byta vill jag på något sätt att våra arbetinsatser sammatchar någorlunda, att man tecknat i samma format och med samma teknik ungefär. Jag är glad över att ha original från tecknarförebilder som Johan Wanloo och Alf Woxnerud.
Jag tycker man ofta landar i en ”vad är det värt för dig-värdering” när det gäller serieoriginal. En seriesida jag minns som speciell från barndomen skulle jag lätt betala mer för, eftersom man har en ”personlig relation” med verket.
”Vad är det värt för dig-värderingen” är problematisk. Men kanske den bästa prissättningen. Den gäller på nätet i form av Patreon-sidor och när en gatumusikant spelar. Det känns som ett modernt sätt att betala för kreativitet. Betala om du har lust, hur mycket du har lust.
Om det funkar i realiteten är en annan historia. Man måste äta och betala hyra, i slutändan.
Sedan stiger värdet på ett serieoriginal med ålder, för mig. Ett original som legat i en låda sen ’85 värderar jag högre än ett från igår.
På ett sätt är det logiskt. En bild från ’85 har en historia. Om den varit i tryck har den setts av fler.
Samtidigt är det absurt… Jag o sambon betalade nyss nånstans 1500 – 2000 kr för två affischer. Då försvarade man det med att att det är formgivarens arbete man betalar för, inte pappret. Men serietecknarens originalarbetstimmar vid ritbordet värderar man inte tydligen.
När jag arbetade som grafisk formgivare/webbdesigner kostade jag 600-800 kr i timmen. Det är en rimlig prisnivå i den branschen, för några år sedan. Men som serietecnkare kan man sällan eller aldrig jobba för den timpengen.
Hur många timmar tar det att tuscha en sida? Det är en abstrakt fråga. En dag, säger många, som tecknar nog och har många rutor per sida. I sådana fall är det många timmars arbete. För mig tar det nog två timmar att tuscha en skissad sida. Men då har man ju förarbetat den med manus, skiss och blyerts innan – ej inräknat. Svårt att säga, för jag tecknar ofta lite då och då på mina seriesidor. Jag har sällan många rutor och mycket detaljer. Ska man kanske se det som att det är lite tuscharbete man får betalt för, endast?
Samtidigt finns ju en tradition att värdera serieoriginal lågt eller inte alls, att bara reducera det till ett led i en produktionsprocess egentligen. Carl Barks orginal användes ju för att tända i kaminen på tryckeriet, vill jag minnas att jag läst…
Jag har som sagt börjat spela rollspel igen till min stora glädje och vill passa på att hypea Mutant År Noll lite som produkt.
Nu finns nämligen grundregellådan åter i lager, i ny version. Förstautgåvan sålde snabbt slut och jag tycker att Fria ligans gedigna arbete bör lyftas fram och marknadsföras.
Allt detta får man i lådan som lystrar till namnet Mutant År Noll Startbox:
Spelet blandar gammalt och nytt på ett vansinnigt coolt sätt.
Världen i spelet är föredömligt enkel och avgränsad. Jag ser det inte som en begränsning. Om världen exoisterar inom enkla ramar kan man istället fördjupa sig i detaljerna och figurerna som befolkar den.
Istället för ett myller av människor, mutanter, muterade djur, PSI-mutanter, robotar och fan och hans moster spelar man i År Noll bara muterad människa. De andra ”klasserna” kommer senare som separata spel eller expansioner. Här får man, för första gången i Mutants histora, snöa in på en klass i taget och vara med när världen efter katastrofen bygg upp. Det är ett vansinnigt coolt grepp.
Skäl till att Mutant år Noll är awesome:
– Två häften i lådan! Precis som förr! Ett häfte om rollpersonen och ett med mer regel och kampanjjox till spelledaren. Klassisk rollspelsdesign. Coolt och kult.
– Specialtärningar. Att de har olika färg fyller ingen funktion samtidigt som det gör det. Genialt enkelt och funktionellt regelsystem. Systemet är tillräckligt enkelt för att snabbt läras sig. Samtidigt tillräckligt avancerat för att skapa spänning när tärningarna ska rullas. Och systemet gör att man mycket väl kan misslyckas, även om man är väldigt duktig på någonting. Det tycker jag man kan säga, är ett väldig bra rollspelssystem.
– Markörer och kort! När jag gjorde rollspel för 10-15 år sedan var det nästan förbjudet att inkludera specialprylar som kort och specialtärningar med sina spel. Varför då? Det är ju skoj! År Noll känns som ett spel. ett riktigt spel. Ett brädspel… typ. Det rasslar när man skakar boxen.
– Kartor. Rollspel ska ha kartor! Här får man två dubbelsidiga stora färgkartor med zoner i startlådan.
– Storleken. Boxen är STOOOR. Det får plats ungefär fjorton kilo egen mög (tilläggsböcker, rollformulär, egenritade kartor, anteckningar etc.) i den. Det är bra. Boxarna blir alltid knökafulla. Här har man tänkt till.
– Omslag av alla svenska sci-fi-nördars nye kelgris, Simon Stålenhag. Aldrig fel. Klart 80-talet ska bryta igenom även i Mutantvärlden? Vad skulle det annars göra?
Sist men inte minst; Det är ett spel man vill spela när man öppnar lådan och tittar genom innehållet. Det inbjuder ögonblickligen till spel!
Det är inte illa. Rollspel brukar vara duktiga på att avskräcka från spel och kul genom att typ se ut som en telefonkatalog eller en mattebok från gymnasiet.
Ingen diss till förra versionen av Mutant Mutant Undergångens arvtagare som kom i början av 2000-talet. Eller… Jo föresten. Det är en diss. Den såg faktiskt för bedrövligt ut. Svartvita sidor med text sida upp och sida ner kompletterat med deprimerande fula illustrationer. Bilderna var gjorda digitalt, men det var meningen att de skulle se ut som kolteckningar, tror jag. Resultatet blev datorgrafikillustration som varken såg analog eller datagjord ut. Framför allt mörka bilder, som rimmade illa med ett spel associerat med äventyr och ganska goofy humor.
Jag köpte spelet. Jag läste det. Jag gillade ju Mutant. Jag var ett gammalt fan. Jag ville stödja grejen. Men jag blev aldrig sugen på att spela det. Jag spelade det aldrig heller.
Mutant år noll blir man sugen på att spela bara av att öppna lådan.
Jag köpte grundlådan från Fria ligans webbsida för 298 kr. Jag såg även att man kan beställa det till exempel på Ginza så billigt som för 239 kr. Det är nästan kriminellt billigt.
Det är även ett bra spel för nybörjare, tack vare den enkla spelvärlden och det enkla regelsystemet. Inte illa.
Lite sjukt och märkligt är det…
Man kommer ALLTID tillbaka till postapokalypsen. Den går inte att släppa.
Jag spelade rollspel mycket mellan 1996-2001 typ. Vi spelade Drakar och Demoner. Mutant. KULT. Lite Star Wars. Testade Call of Cthulhu. Fingrade nyfiket på Vampire. Sedan blev rollspelsvännerna så jävla vuxna plötsligt. Det fanns en massa andra saker att göra. Saker som var viktiga på riktigt. Folk började jobba. Folk flyttade och utbildade sig. Jag också. Jag spelar rollspel nån gång. Sporadiskt. Det gick flera år mellan gångerna. Femton år senare har jag spelat 3-4 gånger kanske.
Men så hör två kompisar av sig. Och vill lira rollspel! Nästan samtidigt. En hör av sig på torsdagen och en på fredagen. Och plötsligt spelar jag det ganska nya spelet Mutant År Noll med två olika spelgrupper!
Så sjukt otippat. Och så sjukt kul!
Jag är tillbaka till postapokalypsens Skandinavien. Det är underbart.
Här kommer mina rollpersoner i korthet:
Här är skrotskallen Luxor. Han är lite dum i huvudet, men det är väl standard i Arken nu för tiden så han smälter in bra. Klen som han är allierar han sig gärna med dem som är lite större och stöddigare. Han gillar grunkor han kan meckla med och saker som glänser. Han viftar med en skrotpistol han knappt kan hantera lite som en ghetto-hiphoper lite sådär coolt…
Här är ”Fuse” THQ-112. En lätt deprimerad industrirobot som tvingats sadla om och saknar sitt köra rullande band på sin kära fabrik där han utförde monotona sysslor dagarna i i ända. Här är han ledsen för att hans fina röda skottkärra gått sönder.
Jag slog faktiskt till på en egen grundlåda. Det kommer alltid till användning på något sätt.
Jag såg det lite som ett stödköp också. Jag gillar som skam att MUTANT kommer i en ny version som är bra! Sånt man tycker är bra måste man stödja, med gärning och med penningar! Under 300 kr – det är krimenellt billigt för bra spel. Ett tips!
