The Shape of punk to come
The Refused party program
Refused are fucking dead
Rather be dead
Coup D’etat
Summerholiday vs punkroutine
Deadly rythm
Hook, line & sinker
Circle Pit
Liberation Frequency
Life support addiction
Worms of the senses
Everlasting
New Noise
Hur ska man kommentera det? Vad finns att tillägga?
Då hände det till sist. Refused återförenades. Det har varit känt ett tag nu, men inatt var första gången som det liksom hände.
Refused återförening är problematisk. Jag minns det som igår när de beskrev vad Gyllene Tider sysslade med. Massa gamla gubbar som spelar sina gamla skitlåtar. Refused musik byggde på att den var så oerhört där och då.
Samtidigt är det svårt att inte bli begeistrad. Refused är det bästa band jag någonsin sett och mina absolut starkaste konsertupplevelser. Faktum är att ingenting kommer ens i närheten.
Skönt reportage från SVT Play:
http://svtplay.se/v/2726197/vasterbottensnytt/legendariska_refused_aterforenade_i_umea
När jag ser inslaget fylls jag av känslan att det hade varit lika bra att stå där på snödrivan som att vara inne i lokalen. Sån genuin kärlek till musiken. Och vad handlar hardcore om egentligen? Passion. Engagemang. Gemenskap. Vibrationer. Lika gärna genom vägg som i samma rum.
Som killen i inslaget säger;
”Nu stänger de fönstrena för oss. Men vi hör ju musiken ändå. Det är huvudsaken.”
Lite filmat från spelningen:
Jag har nämnt Joe Matt flertalet gånger på lenneer.se. I blogginlägg och länkningar. Det finns goda skäl för det. Hans serier i The Comic Diary och Poor bastard rankar jag som det bästa som gjorts i den självbiografiska genren. Någonsin. Vi snackar bättre än alla svenska genier i genren och bättre än självaste motherfuckin’Crumb! Han tecknar bättre än de flesta och berättar samtidigt påträngande öppet och det de allra flesta håller för sig själva. Man skäms när man läser Joe Matts serier. Ändå kan man inte sluta läsa. Det är som är tjuvläsa någons dagbok.
Simon Gärdenfors har publicerat sin intervju med denna fascinerande serieskapare på sin blogg. Intervjun är tidigare publicerad i Galago, uppdelad i två delar och finns på följande två länkar. Läsning rekommenderas varmt.
Del 1: http://gardenfors.blogspot.com/2012/02/mitt-mote-med-matt-del-1.html
Del 2: http://gardenfors.blogspot.com/2012/02/mitt-mote-med-matt-del-2-av-2.html?spref=fb
Recension: Bioshock (xb360)
Det var länge sedan jag spelade Bioshock. Jag hittade dock en gammal bortglömd recension på datorn…
Den bepansrade jätten sjunker ihop med ett dovt stön. Den bepansrade kroppen blir liggandes orörlig i det mörka vattnet. Luften fylls av rök när den varma metallen kyls av i det kalla vattnet. Det blir tyst. Jag andas ut. Striden är över.
Bredvid kroppen av den fallne står en liten flicka. Hon gråter med händerna för ansiktet. Mellan snyftningarna hör jag.
”Mr Bubbles… Kom igen, Mr Bubbles… Rör dig då…”
Jätten var hennes vän. Kanske hennes enda vän i en ond värld. Den vännen har jag just dödat.
Jag har gjort det för att det är det enda rätta. Jag tror åtminstone att det är det enda rätta.
Någonting måste man tro.
Flickans röst låter metallisk, hes och sjuk. Någonting är fel och sjukt och vridet.
Jag lyfter upp henne. Hon gör våldsamt motstånd. Hon tror jag vill henne illa. Men jag är inte som de andra här nere. Min handpåläggning får den späda lilla kroppen att skaka som av kramp. Ett ljussken slår upp i min famn.
Sedan är det över. Det där obehagliga i hennes ögon finns inte längre där. Demonen är borta. Hon är fri.
”Tack”, säger hon med glad flickröst, vinkar och springer iväg.
Flickan försvinner i mörkret. Jag står kvar. Glad över att ha hjälpt ännu en.
Man fattar inte riktigt allt i som händer i Bioshock. Vissa saker får sin förklaring med tiden.
Vad man vet är att man måste slåss för sin överlevnad. Här gäller det att döda eller bli dödad. Man måste pumpa in ett mystiskt preparat i sin kropp och uppgradera sig med ”plasmider”, en sorts mutationer som ger övernaturliga förmågor, för att överleva. Du befinner dig på en plats där vetenskapen har fått accelerera fritt utan skyddande lagar och onödigt uppskruvad moral.
Man hittar ljudinspelningar som man lyssnar på och tillsammans med scenerierna berätar de en lika delar fascinerande som skrämmande berättelse om ett samhälles uppgång och fall.
Samhället där jag befinner mig heter Rapture och finns inte på några kartor. Rapture är nämligen en gigantisk undervattensstad, gömd för världen. Jag borde inte ens vara här. Jag är här för att mitt plan störtade nära ett fyrtorn ute på havet. Nu är jag i Rapture och jag spelar efter Raptures regler…
Jag halar fram min kraftigt modifierade tommygun och smyger ned längst korridoren.. Från de stora fönstren faller ett blått böljande sken in. Därutanför driver fiskstim förbi och jag ser hotfulla skuggor svepa förbi mellan svarta fasader och neonskyltar.
Rapture är ett utopiskt samhälle skapat av en man med namnet Andrew Ryan. Rapture vilar tungt på den mannens känsla för filosofi och form. Han har låtit objektivismen genomsyra staden och byggt den på en sorts laissez-faire-kapitalism. Han har samlat eliten av vetenskapsmän, läkare och konstnärer och låtit dem skapa och näras av total skapande frihet. Utan bojor av politik och religion. Ett samhälle där ingenting är omöjligt. Som han själv säger i spelet; Det var inte omöjligt att bygga Rapture på havets botten. Det som var omöjligt var att bygga Rapture på någon annan plats.
Men någonting har hänt i paradiset. Något har fått utopin att rämna och förvandlas till en skrämmande plats. Rapture har förvandlats till en mardröm. Förfallet har satt sin prägel på staden. Allt det vackra i 50-talets funktionalism och art deco-stil finns där. Men det är tydligt att någonting har gått fel. Mycket fel…
Vad är upp till dig att upptäcka. Kanske har du själv en roll att spela?
Jag köpte och spelade Bioshock för ungefär ett år sedan. Nu spelar jag igenom det igen. Det finns så mycket kvar att upptäcka. Vissa saker framträder i nytt ljus andra genomspelningen.
Första gången vet jag att jag retade ihjäl mig på att varje strid är en total kaotisk hetskamp och att en stor del av spelet går ut på att samla på sig ammo och medpacks för att klara vardagens prövningar. Man vill ju ha tid att utforska allt det vackra och gåtfulla. Tempot rubbas så fort man möter en fiende.
Men under andra genomspelningen slår det mig; Kanske ville de att striderna skulle vara hetsiga för realismen och närvarokänslan? Att vandra i Rapture är farligt. Det ska vara farligt. Att vandra i Rapture ska inte vara som att vandra i Skövde. Inte på något sätt.
Bioshock är ett av de bästa spelen jag spelat till Xb360. Till skillnad från många andra spel erbjuder det en totalupplevelse och det spänner över hela känsloregistret. Bioshock är både äventyr, action, skräck och något mycket mer. Visst finns det saker att anmärka på, men det är just för att spelet snubblar så nära det perfekta som man upplever grus i maskineriet. Jag satte en fyra först, men år och en trött pliktskyldig uppföljare senare ser jag att Bioshock är ett sådant spel som bara kommer en gång varje konsolgeneration. Att upplevelsen bara växt över tid gör det till en femma.
Jag har skrivit krönikor om spel och spelkultur i Blekinge Läns Tidning sedan i höstas. Cirka en i månaden i runda slängar. Kul, inte minst eftersom spelskribent är något jag velat lägga till mitt CV i tio år!
Det var egentligen bara en tidsfråga tills jag skulle skriva en krönika om Dreamcast. I tisdags var det dags. Under rubriken En frusen dröm skrev jag 243 st kärleksord till en död konsol.
Jag tog mig friheten att efterpublicera på Dreamcastaway. Texten hör liksom hemma där. Det är där som den varit in the making i 2,5 år.
Förlaget Optimal har gjort fantastiskt mycket för serie-Sverige. Förlaget har satt trender snarare än följt dem och dess betydelse för svenska serier kan inte överskattas. De har gett ut och ger ut många av mina favoriter. Daniel Ahlgren, Gunnar Krantz, Johan Wanloo, Li Österberg m.fl.
Nu behöver Optimal hjälp. En skattesmäll gör att förlaget behöver pengar in för att inte gå under. För att boosta försäljningen REAs hela katalogen för 30% av på prisena.
Ta chansen att köpa bra serier för bra priser och samtidigt hjälpa ett av Sveriges bästa förlag på fötter! Hör av er till mig om ni vill att jag ska rekommendera några specifika titlar.
http://www.optimalpress.com/katalog.html
Det finns en liten del av mig på rean också… Jag medverkar i antologin Serier mot rasism som är släppt på Optimal. Det är dock den enda titel som INTE reas. Men köp den ändå, för jösse namn! Pengarna går till nätverket Ingen människa är illegal.
Wikipedia stänger ner ett dygn för att protestera mot ny lagstiftning i USA. Vad är det för protest? Gör det ordentligt. Stäng ner för gott om ni menar allvar! Eller stäng ner ett år eller en månad åtminstone. Protesten är så fånigt liten att den kommer att vara avglömd innan helgen. Nu krymper protesten till att mer bli något som liknar en vanlig driftstörning. Visst, jag hajar det symboliska värdet men det kommer inte beslutsfattarna att göra.
Tyvärr är det så med vår tids protester och aktioner. De befinner sig ofta på nån sorts svensk lagom-nivå. Kommer ni ihåg Kommunstrejken för några år sedan? Vi tar fighten! skanderade Kommunal. Nä. Det gjorde man inte. Det var en kass strejk. Man strejkade genom att jobba lite. Ändå. För att det behövdes liksom.
Wtf!? En strejk är en strejk. Då jobbar man inte. Det ska märkas. Det ska kännas. Det ska göra skillnad. Hela syftet med en strejk, eller en aktion för den delen, är väl att från gräsrotsnivå agera för att provocera fram en reaktion hos makthavarna?
Vi släcker lamporna en timme för klimatet. Vad är det liksom? Det gör nog stor skillnad för klimatet.
Jag blir inte engagerad. Jag blir provocerad över att man i vår tid ska visa engagemang med icke-handlingar.
I december hände så mycket saker så snabbt så jag inte hann underhålla bloggen med allt jag gjorde… Jag ahr fortfarande inte kommit riktigt i fas. Det kan fortfarande dyka upp någon gammal decembergrej kasnke.
Idag har jag levererat den femte Tålöse Jim-strippen till Nya Upplagan och i fredags fick jag papperstidningen som innehöll den förra. Det var bara det jag ville säga. Att Tålöse Jim är en serie jag har som lever, frodas och publiceras.
Jag sparar/arkiverar ett ex av alla trycksaker jag är med i. Men det får jag dock sluta med snart. Det är ohållbart. Det tar för mycket plats. Får börja samla saker i en klippbok. Eller nåt.
Det där jag hoppades på när jag började lägga upp filmer på nätet har börjat hända. De har börjat leva sitt eget liv. Åtminstone har Terror from the Abyss gjort det.
Youtube-baserade OnceAWeek Online Film festival har plockat upp min film, re-postat den på sin kanal och där dragit på sig 500 tittningar där på bara några dagar. Det har gett eko och orsakat lite andra roligheter som jag har skäl att återkomma till senare. Först och främst är det kul att filmen når Lovecraft-fans och en publik som uppskattar den! Känns faktiskt fantastiskt bra!
2011 var året då jag lyckades vända år av famlande till någonting yrkesmässigt. Det gick så långt att jag hade förlorat tron på allt jag trodde på. Jag testade en massa skit 2011. Jag satt på Sifo och ringde tusen otrevliga personer som inte ville svara på mina dumma frågor. Jag var högskolelärare. Igen. Jag renoverade konsoler. Och jag började jobba på världens coolaste webbyrå Noisy Cricket. Mediabranschen, hej hej! Inget mer fiskande efter vik-timmar på biblioteket. Inga mer klassrum med motsträviga gymnasieungdomar. Istället har det blivit webbdesign, appar, grafik, illustrationsuppdrag och lite frilansskiveri om spel och punk.
Plötsligt kan jag kalla mig för ”graphic designer” nästan utan ironi och förväntas läsa Cap & Design och hålla koll på de senaste trenderna inom webb- och innovationsdesign. Det har varit omvälvande.
Det känns märkligt att säga och skriva det, men 2011 var karriär. På riktigt.
På grund av ”riktigt” jobb fick ”det andra” växla ner. Med det andra menar jag mina kreativa hobbies. Det som varit ett heltidsjobb nära nog när jag varit arbetslös.
Jag har ändå fått mycket serier tecknade. Jag tecknade bland annat perverst mycket Ångestmannen. (Så mycket att jag helt tappat lusten att färglägga i Photoshop) Så mycket att det ligger en färdig osläppt bok hos förlaget.
Faktum är att den yrkesmässighet jag nämnde ovan väckte en introvert motreaktion. Ett befängt sökande tillbaka efter ursprung. Jag gjorde Stål-Tintin #1, mitt mest retrofila fanzine hittills. I skrivande stund är serien till fanzine #2 nästan färdigtecknad. Och två andra längre serier kan faktiskt bli klara inom överskådlig framtid. Ska 2012 bli året med 3 st fanzinesläpp? Om de tre som ligger i pipen nu blir klara fort borde man hinna med ett fjärde lätt. I båda fallen är det personbästa.
En film ligger i pipelinen. Lovecraft-filmatiseringen The Shadow out of Time som jag gör tillsammans med Richard Svensson/The Lone Animator. Vi spelade in allt i juli i somras under en extremt effektiv dag.
Filmen blev inte klar 2011. Nu satsar jag på 2012. Sjukt mycket efterarbete återstår.
Avslutar med att lista lite årets bästa/sämsta:
Årets bok: Jag har läst mycket bra under 2011. Ska jag välja en bok blir det häftiga hårdrocksjournalistiken Blod Eld Död. Ett dokument över 80- och 90-talets underjordiska extremmusik – en scen som jag egentligen aldrig varit nära. Jag kan lyssna på Entomed och lite retroroligt på Bathory, men egentligen är death- och black metal utanför min horisont. Därför blir det också kul att läsa om. När kommer det egentligen en bok om hardcorescenen på 90-talet? Ska man vara tvungen att skriva den själv?
Överlag läste jag mycket hårdrock 2011. AC/DC och Metallica-biografin. Johnny Cash och Pluras biografier är väl inte speciellt hårdrock, men bra biografier.
Årets skiva: Med Invasionen och årets Saker jag sagt till natten har Dennis Lyxzén gjort sin bästa skiva någonsin. Inte för att förneka The Shape… eller för den delen det direkta i Everlasting. Men att strecklyssna Refused idag är inte precis lättsmält. T(i)NC lyckades aldrig göra en bra skiva. Det är sanningen. På livescenen var de grymma, men på skiva ganska tråkiga. Saker jag sagt till natten är en jämn helhet som skickar blickar både framåt och bakåt. Som en recensent skrev; Kul att nån lyckas göra positiva glada låtar i Joy division-mall.
Årets upplevelse: Wrestlingen i Malmö i april var en oerhört uppfriskande upplevelse. Fantastisk roligt att den här sortens underhållning finns i Sverige! Fantastiskt att det finns en scen och en hängiven publik! Jag säger äntligen och hoppas på fler besök.
Årets scen: Spamalot. Förra årets julklapp från min sambo var svårslagen. Sällan eller aldrig har jag haft så roligt i en teaterstol. Tänk att sjuk humor från 1974 fortfarande är så uppfriskande.
Årets film: 2011 var året då jag renodlade min stofila sida i fråga om film. Jag kom på att nya filmuppleveler oftast väckte mer hat än välbehag. Det blir lät så när man insett att den bästa westernfilmen gjordes på 60-talet, den bästa sci-fin mellan 1968-1985 och den bästa skräcken under 80-talet. Nu för tiden handlar allt om uppskruvat tempo, trasdockeaction, snurrande kameror och CGI.
I brist på bättre för jag svara Tintin. Två scener skar i mitt Tintin-hjärta. Annars bra.
Årets spel: Som vanligt har jag gejmat mycket. Inte de allra senaste spelen kanske. Slaget mellan Call of duty femtioelva och Battlefield 3 struntade jag i. Krigs-FPS är tråkigt.
Gears of War 3 ryckte upp serien efter en tvåa med identitetskris, men vi fick ju faktiskt precis det vi förväntade oss. Inget mer.
Årets spel för mig får bli Batman Arkham City eftersom det gjorde det ettan gjorde fast bättre. Batman är den ultimata spelhjälten och Batman-skurkarna de ultimata motståndarna. Som lök på laxen: Värdigaste spelslutet någonsin? Skitcoolt. Som taget ur senare års ”mörka” Batman-serier.
Årets besvikelse: Skyrim. Tidningarna skrev att det var fantastiskt bra. Jag fattade ingenting. Var jag det ende som fått rätt spel? Spelet jag fått var snyggt, men skittrist. Blanda örter, uppgradera magier, samla olika metaller och smida, jämföra stats på tusen vapen, greja med inventoryn och kasta saker och springa runt i en spelvärld stor som Småland bara för att hitta mer granskog. Jag la mer än 10 timmar på skiten och hoppades att det skulle lossna. Det gjorde det inte. Fatnasyrollspel i den digitala världen är inte min kopp te. Jag borde lärt mig. Tidigare under året framkallade även DragonAge starkt hat. Fantasy funkar för mig bara i Drakar o demoner, som underhållning i power metal-låtar och i nån kalsong-action-film då och då.
Årets kärlek-blev-till-hat: Nintendo. Det räcker nu. Kompisen har svikit lite för många gånger. Det är inte roligt längre.
Wii U kändes som en frisk fläkt, men när man smällt intrycken kom alla frågetecknen. Skyward sword blev en kulört vift-fest som inte längre lockade.
Man behöver inte Wii om man är äldre än 8 år och har en Xb360.
Sådär. Det var mitt 2011. I korthet.