Åter till den spanska kusten…

Jag är hemma i västergötland hos mina föräldrar och firar jul. Hos mina föräldrar står en Gamecube och en N64 som jag lämnat efter mig. De senaste 3-4 åren har jag spelat på dessa maskiner när jag varit hemma över julen. Att återvända till dessa konsoler kring juletid har blivit lite av en tradition.

När jag återvänder till Gamecube är det Resident Evil 4 som lockar mest. Det var länge sedan sist. Men det är fortfarande bra. Jag sitter och spelar det i detta nu. Jag är fortfarande lika imponerad. Till skillnad från RE5 är fyran fortfarande ett skräckspel. Femma är ett testosteronstinnt anabolamonster draget till parodi. Fyran har fortfarande kvar lite av det som gjorde föregångarna bra. Det är inte utan att man är orolig för del sex… Om de drar det ett steg längre mot fartfylld action är seriens hela stjäl borta. Då spelar jag hellre Gears. Resident evil ska vara som att spela i en dålig skräckfilm. Det är då det är bra.

Varje gång man återvänder till ett verkligt bra spel hittar man fler detaljer att älska. Kanske är det just det som särskiljer ett verkligt bra spel mot ett bara skenbart bra? Jag imponeras bland annat av att de gjort spelet precis lagom klaustrofobiskt genom att placera kameran lite för nära Leons rygg. Man ska liksom inte se vad som händer i perferin. Den stela kontrollen, egentligen ett osmickrande arv från föregångarna, spelar också till spelets fördel. Det är riktigt svårt att komma undan ibland. Svårighetsgraden är också perfekt avvägd. Liksom tempot. Några timmar in inser jag att jag måste börja tänka taktiskt och spara ammunition, trots att jag ”kan” spelet vid det här laget.


RE4 har söta små husspindlar! Nästan sådana som huserar i vår tvättstuga i Ronneby. (Men så bor vi i mörka farliga Europa också…) En rolig detalj jag sett först nu.

Kan ingen skicka Capcom en kopia av ”Död snö”? Ett RE-spel i ett snöigt och nedgånget Europa vore nåt! Nedgången till ”öststatssletenhet” har Alliansregeringen jobbat hårt på. Bara att komma hit och gör research. Ni kan bo hos mig. Då kan jag redogöra på bästa skolengelska varför RE4 är ett mästerverk och RE5 inte går att ta på allvar nånstans.

Jag har länge tänkt att jag ska sammanställa en lista med de bästa spelen någonsin oavsett format. Resident Evil 4 kommer garanterat att finnas med på den listan!

Nu ska jag fortsätta spela.

Publicerat i Digital underhållning, spel | Kommentarer inaktiverade för Åter till den spanska kusten…

Luciafirande på jobbet

Vi firade lucia på jobbet med en fotosession. Den slutgiltiga och retuscherade bilden publicerades i lucka 13 i Joolkalendern. Kolla in den!

Bilden tog av Franz Feldmanis. Sjukt skillad och trevlig fotograf! Kolla in hans hemsida här och anlita honom om du håller till i blekinge-trakten.

Publicerat i roligt och allmänt ovärt | Kommentarer inaktiverade för Luciafirande på jobbet

Cover art till ett kommande fanzine

Såhär blev omslaget jag teasade halvfärdigt nedan i ”färdigt” skick.

När fanzinet i fråga kan vara klart vågar jag inte sia om. Jag uppskattar det till 70% klart i dagsläget. 2,5 sida kvar att teckna. Men sedan ska det redigeras och textas en evighet också. Jag håller i ärligheten namn på att få ihop manuset fortfarande.
Klart är att jag medvetet ska göra Stål-Tintin #2 ”ruffigare” än det första numret. Har börjat sakna de enkla kopierade fanzinen så smått. Eventuellt blir omslaget svart-vitt kopierad på färgat papper och inte i två-färg som här. Får se.

Publicerat i Fanzines, serier, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för Cover art till ett kommande fanzine

Julens jooligaste julkalender!

Ni följer väl julens jooligaste julkalender? En Jool varje dag, ända fram till jul! Vadå ”Jool”?, tänker du kanske? Klicka dig till www.noisycricket.se/joolkalendern och klicka runt, så får du snart veta.

Jag är redaktör för det här tokeriet. Jag ritar de flesta av bilderna, men många gäster har också visat vilja att vara med vilket är fantastiskt roligt.
Det bekrätar min tes: Om man gör internhumor riktigt helhjärtat växer den och kan nå utom den interna kretsen. Det var det vi gjorde med Svenil Rollspelet. Det är det jag försöker göra med många av mina serier. Det är liksom så jag jobbar.

Publicerat i Design/interaktion, jobb, roligt och allmänt ovärt, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för Julens jooligaste julkalender!

Tecknarlördag

Jag har tecknarlördag. Det passar bra när det är november och det smattrar iskallt regn utanför. Uppvärmingsprojektet syns här halvfärdigt. Omslagsbild till Stål-Tintin #2.

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Tecknarlördag

En ny Tintin

”Det blir helgerån hur jag än gör” sa E-type när han skulle tolka Tomas Ledin i programmet Så mycket bättre. Det citat stämmer kanske ännu bättre in på uppgiften som superduon Spielberg och Jacksons idé att göra film på Tintin.

Ok. Det här är mina subjektiva åsikter. Jag har växt upp med Tintin. Seriealbumen och kassettbanden. Ibland på VHS-band hos mina kusiner. Jag började gilla Tintin igen när jag var 25+ och förstod hur bra serierna egentligen var. Det var inte bara bra serier. Det var ett gediget livsverk. Hergé för seriekonsten är att jämföra med Picasso för måleriet. Att animera Tintin är på många sätt ett omöjligt uppdrag. Hans teckningar har så mycket rörelse att de inte behöver animeras. Det är en omöjlig match. Som filmskapare kan du bara förlora.

Jag satt som en surgubbe med armarna i kors och twittrade ut mitt hat. Jag blev en sån där näthatare för en stund. (Det händer ibland, men jag försöker hålla skämtsam ironisk ton) Sedan gjorde jag det jag svurit att inte göra. Jag gick och såg filmen.

Vad tyckte jag då? Jorrå. Jag blev överraskad. Det var bra!

Alltså. Det är Tintin på speed. På gott och ont.

Utan att spoila: Det finns två actionscener som skar i min Tintin-älskande hjärta. Jag vet inte om någon människa vill ha actionscener av det här slaget. Framförallt: Tintin är inte James Bond! Tintin skövlar inte städer där han drar fram!
BORTSETT från dessa scener var filmer i det närmsta perfekt. Ärligt talat. Det var perfektion. De allra flesta kommer att gilla filmen. Det är bara gubbar och extrema nördarna – som jag – som kommer att ha invändningar. Men faktum kvarstår. Hade jag tajmat två toalettbesök väl och missat två actionscener hade filmen varit bättre.

Det värsta är att man kan känna igen mönstret. Spielberg var ju ansvarig för den fjärde Indiana Jones-filmen som kom för ett par år sedan. Jag tyckte den var underhållande och helt ok. Nästan alla jag pratat med har dock invändningar mot några av actionscenerna i den. Samma actionscener. Och de var verkligen inte mycket att hänga i granen…
När skådisarna förvandlas till datoranimerade trasdockor kysser man liksom realismen bye-bye! Illusionen rämnar. Man tror inte på det man ser längre. Så är det i Tintin också. Man lyckas etablera någon sorts ”realism” i den animerade världen som man sedan brutalt kastar överbord.

Tur att inte George Lucas gjorde Tintin-filmen. Då hade det gått käpprätt!

Publicerat i Recension, serier | Kommentarer inaktiverade för En ny Tintin

Stilstudie spelomslag: D&D Warriors of the Eternal Sun

D&D kan verkligen sätta undertitlar på sina grejor. De fläskar på utan rim och ranson. De tar i så de skiter ner sig. Försök liksom säga Warriors of the Eternal Sun med en allvarlig min. Det går inte.

På många sätt är det här ett standardomslag. Det är ostigt, men liksom på en bra ostighetsnivå. Vi har det obligatoriska skalllformade ornamentet ovanför valvbågen. Alla ondisar har varit på fantasy-IKEA och köpt såna när de smyckat sina duogens.
Observera också hur det kvinnliga magikern står i rosa rök. Det var mycket vanligt under 80- och 90-talet med rosa rök. Manliga magiker stod sällan och var sensuella i rosa rök under samma period.
Sedan har hela fantasygenren problem med drakar. De vet liksom inte hur de ska hantera dem eller vad de är. Detta är förstås naturligt, eftersom verkliga drakar att avbilda är ovanliga. Läser man om drakar verkar de i de flesta fall vara hyperintelligenta talande varelser. Men när de illustreras vill man framhäva det hotfulla djuriska. De klänger som ödlor eller hundar på murar och trappor liksom.

Det som skrämmer mig mest är egentligen krigarens extremt frånvarande blick. Han verkar inte veta riktigt vad han gör där. Dessutom är dvärgen sjukt liten. Det är obehagligt och olustigt. Är det en barnarbetare som knäcker extra i guldrustning?

Publicerat i Nörderi, roligt och allmänt ovärt, spel, Stilstudie spelomslag | Kommentarer inaktiverade för Stilstudie spelomslag: D&D Warriors of the Eternal Sun

Invasionen i Växjö

Sju mil enkel resa genom mörker och dis. Två timmars barhäng med lättöl en onsdagskväll. Ett omöjligt uppdrag.
Jag twittrade för ett tag sedan att man vet att det verkligen är höst när det man säger och skriver låter som rader i en Winnerbäcklåt…

Jag, Jimmy och Pär åkte upp till Växjö förra veckan och tittade på Invasionen. Så jävla kul att gå på punkspelning i en liten källarlokal igen! Förväntningarna är uppskruvade. Fast jag bara hann lyssna två gånger snabbt på Spotify vet jag att nya skivan Saker jag sagt till natten låter bra. Löjligt bra. Tre-ackords-punken från debuten är utbytt mot Joy division-influenser, introverta och nostalgiska texter.

Inte för att spelningen var dålig, på något sätt. Den var skitbra. Ändå känner jag en liten liten strimma av besvikelse. Spelningen var inte lika explosiv som Refused och T(i)NC alltid var. Lägstanivån på de banden var svindlande hög. Invansionen var inte ens lika explosiva som de själva var för ett år sedan med debutskivan. Å andra sidan är uttrycket mer lågmält nu.

Och det är då det slår mig. Men Saker jag sagt till natten har Dennis Lyxzen för första gången gjort en bra skiva. Det här är första gången musiken är bättre på skiva än på livescenen. Det är inte fel. Jag är bara van vid att det ska vara precis tvärtom.

Publicerat i musik, scen/live | Kommentarer inaktiverade för Invasionen i Växjö

Artikel om Ångestmannen

Tiden går så fort… Jag hinner inte belysa allt som händer på bloggen längre när det är aktuellt. Det för dimpa ner lite senare istället.

För en dryg vecka sedan – onsdag 26 oktober – var det en helsida om mig och Ångestmannen i Blekinge Läns Tidning. Jag kan inte länka till artikeln för BLT har typ slutat med internet.

Det blev ingen bok med Ångestmannen till Bokmässan. Men det ska bli en i slutet av den här månaden, är det tänkt.

Publicerat i Fanzines, serier, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för Artikel om Ångestmannen

Att bli Jason Vorhees.

Igår var vi på Halloweenfest hos snälla och återvändande Micke & Maja. Vi ville naturligtvis anstränga oss för att bli fruktansvärt fina inför detta.

Jag fick för mig att ta tillfället i akt och blåsa liv i en gammal dräkt-dröm. Jason Vorhees från Fredagen den 13e-filmserien. Nog min favvo mask-mördare. Jag gjorde faktiskt en hockeymask i gips en gång i tiden, men den blev för tung, för stel och helt oduglig. Hade nog planer på någon liten fanfilm/sketch/pastisch. Det blev aldrig av.

Mask: Den här gången köpte jag en mask av lätt skumplast. 149 kr kostade den och fanns att beställa på många olika ställen på nätet. Lätt värd’et! Det är en officiell produkt (kopierad av Jason som han ser ut i film 5, 6… kanske… svårt att säga) och riktigt snygg gjord trots sitt låga pris. Prisvärd. Jag läste kund-kommentarer för att försäkra mig om att jag skulle bli nöjd.

Kniv: En slasher killer behöver nåt att slasha och killa med… Jason använder det mesta i filmserien, men håller en machete extra kär. Min kompis Richard har utbildat mig till en begynnande hobby-prop-makare. Jag följde hans råd och klippte ut två former i mapp. En trälist blev stome både för handtaget och bladet. Limmade samman med kontaktlim. Lindade handtaget med bubbelplast för att få lite tjock rundning på det. Lindade det därefter med frystejp. Penslade tejphandtaget matt svart. Sprayade bladet först i svart och
sen med silver. Klart.

Dräkt: Pappas grå mekaroverall från 60-talet fick bli själva dräkten. Den är lagom luggsliten. Det funkade, tycker jag. Overallen har kommit till stor användning genom åren och varit guld värd. I Vågbrytare tjänade den som basen i en dykardräkt bland annat.
Två omaka och smutsiga handskar som jag hittade i källaren fick också komplettera. Jag sotade mig lite kring ögonen med kajalpenna.

Såhär fina blev vi! Häxan och Jason Vorhees är redo att gå på fest.

Den här bilden tog jag när jag kom hem senare på natten med webbkameran. Visst gör sig Jason bättre i lite mer dunkla miljöer?

Publicerat i Nörderi, roligt och allmänt ovärt, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Att bli Jason Vorhees.