Jag har lagt upp inte mindre än tre nya serier på lenneer.se senaste tiden… Läs dem här som vanligt.
Den senaste är en oblyg Crumb-pastisch med två fula gubbar som träffas och pratar skit på en gata i Skövde… Och den är i FÄRG! Faktiskt första nyproducerade färgserien på hemsidan. Den är den sortens stories och djupa manus jag brinner för att berätta. Det är sånt som verkligen berör.
Sjuttiotalet var en märklig tid… Det blir man påmind om ibland. För ett tag sedan plockade jag upp den här kioskromanen i en second hand-affär.
Den var bara så härligt retro-bisarr. Jag kunde inte låta bli.
”Dödande terror” skulle inte direkt vara en het titel att skylta med nu. Det skulle inte direkt vara titeln Svenska Förlaget valde till sin nya deckare, om man säger så.
Men på 70-talet var ”terror” ett hett och häftigt ord… Lite sådär kittlande coolt antagligen. Ingen visste vad det var… Det bara lät lite… Farligt.
Fotot på framsidan är en märklig uppvisning i smaklöshet. Observera den gula jackan med de stora fickorna som mannen bär. Observera att han står i en action-pose, precis som en cowboy. Tjejen har också picka (genuskorrekt!) och tittar fram lite sådär lagom bakom mannen rygg. Det gäller att ha tungan rätt i mun.
Baksidesbilden är mycket snyggare. Kontrastrik och cool. Dramatiskt ljus. Värsta James Bond. Varför har de inte den bilden på framsidan istället? Varför valde man mannen-med-picka-och-senapsjacka-i-en-grusgrop-bilden istället?
MACK BOLAN (höhö) heter den hårde Bond-ripoff-killen på omslaget. De skyltar stort med hans namn på baksidan. Inte på framsidan. Författarens namn på framsidan är pytelitet. Stackars Don Pendleton. Han fick inte mycket cred för hårt arbete.
Baksidestexten ska vi inte ens prata om. Den sjukt är bisarr. Läs själv.
3.50 är för övrigt ett helt lagom pris för en bok, tycker jag. Det är synd att kisklitteraturen är utdöd.
Recension: Mega man 9
Jag vilar min avtryckartumme med att blogga lite… Den värker. 90-tals-fenomenet Nintendo-tumme är tillbaka. Jag använder tillfälligt vänster tumme till space-tangenten.
Jag spelar Mega man 9. Ideén är både genial och onskefull…. Capcom har vridit tillbaka tiden 20 år och släppt nya Mega man 9 i samma stil och anda som de tidiga spelen i serien till Nes. Vi snackar ett nyproducerad nedladdningsbart spel med 8-bitars grafik och 8-bitars ljud… Det är stelbent och konservativt. Det är inte nyskapande för fem öre. Men det är precis vad vi lite äldre gamers alltid har bönat och bett om…
Nu har retro blir på riktigt. En konstart.
Mega man var som bäst i Mega man 2. Sedan gick det bara utför med varje ny specialförmåga och varje ny fånig boss… Det räckte bra att kunna kuta och skjuta.
Därför är det en pixelkantig present från Capcom som blir din för 1000 Wii-points. Men det är ett märkligt litet kärleksbarn… Varför ska denna recension spegla.
Det kom en Mega man-samling till Gamecube och PS2 för ett antal år sedan och en tidning kallade det i en recension för ”ett kärleksbrev från Capcom”.
Nu är Mega man 9 här och jag kallar det ett kärlekbrev från helvetet.
För nog har Capcom ett arbetläger i helvetet där slavar fjättrade vid brinnande klippor designar plattformsbanor löjligt nära gränsen för omöjlighet…
De Capcom-anställda helvetes-slavarna älskar instant-death-taggbollar och försvinnande block precis som de älskar passager som kräver perverst pixelperfekta hopp…. Man tycker de kunde bjuda generöst på en eller två pixlar till att stå på. Men icke.
De är fullständigt hänsynslösa.
De vill dig illa.
De vill kittla dig med förförisk retro och sedan brutalt döda dig tusen gånger…
Jag spelar. Och jag dör. Jag dör. Spelar. Dör. Dör. Dördördördördördördördör.
Nämnde jag att Mega man 9 är svårt?
Det är helvetiskt svårt.
På sin håll nästan omöjligt.
See and learn, kids… This is hardcore.
Någonstans saknar jag det som Mega man 2 trots allt hade, i viss mån ettan och trean. Det var det som på senare år fått namnet causal. Det var lättspelet. Det hade flyt och tempo. Det stegrade till ett vackert crescendo någonstans i Dr. Wilys dödskalleborg.
Samtidigt är den senaste inkarnationen underbart charmigt, sprudlar av energi och skaparglädje och är svårt beroendeframkallande…
Mega man 9 är som en drog, bokstavligt talat.
Förförande vackert, roligt att använda men ack så dödligt… Använd det på egen risk.
Gjorde den här bilden idag. Folk har helt spontant börjat posta Tintin-fanart i en tråd på Serifrämjandets forum och jag hängde på. Jag ville göra en teckning som kommenterade serien på något sätt och ”Tintin i Kongo” var ju uppe på bloggen så sent som i inlägget om lakritspojken nedan.
David Sandström och Dennis Lyxzén pratar om sina aktuella solospår, hardcore-sammarbetet AC4 och gammalt mööög som Refused, Final Exit och Step forward i den här nya intervjun. Kul läsning!
http://www.refusedfan.com/ac4intervju.html
Jag ligger lite efter resten av mänskligheten, men nu har jag i alla fall sett de där Grindhouse-rullarna… Tarantinos och Rodriguezs kompisprojekt.
Death proof
Snygga tjejer och snabba bilar… Tarantino fortsätter ånga på med keep-your-darlings… Den här gången kommer inspirationen från explotation-filmer främst från 70-talet. Det blir mycket prat som vanligt. Karaktärer som etableras och sedan dör. Sympatiska karaktärer som är superpsykon. Uppgivna poliser i hatt. Omotiverad lapdance-scen. Och übervåld. Mycket är som vanligt i Tarantionoland.
Och visst funkar det. Jag tänker på min gamla favoritfilm Faster Pussycat… flera gånger. Fast egentligen har filmerna bara tuffa våldsamma quinns och retrosnygga bilar gemensamt.
Bra film. Bra driv. Och riktigt, riktigt coolt slut.
Planet Terror
Mycket, mycket… Mycket av allt… Strippor. Vapen-fetischism. Folk som smälter av grön rök. Sår i närbild. Zombies! Frågan är om inte Rodriguez är en större darling-keeper än Tarantino… Problemet är att han är smaklös där kompiskollegan faktiskt är smakfull.
När det omtalade maskingevärsbenet kommer in höjer man inte på ögonbrynet, för det har gått fjorton wierda grejor på dussinet redan…
70% in i filmen börjar filmen hacka. DVD-spelaren säger att skivan är smutsig, men det är den inte. Jag försöker tre gånger och ger upp. Såg aldrig slutet. Men det känns som skitsamma.
Ok film, att se en gång. Frågan är om det inte hade varit roligare att se Machete… En film det görs reklam för i en fejk-trailer före filmen.
Eller att se om Evil dead 2…
Summa likheter: Ben flyger av och tjejer slår sönder bilar i båda filmerna.
Brasklapp:
Jag hänger visst inte med i svängarna… alls. I början av 2008 cikulerade det ett rykte på nätet att Tarantino ville remaka Faster Pussycat. Kill! Kill! Och han vill göra det med Kim Kardashian, Eva Mendes och Britney Spears som de tre tjejerna.
En uppdaterad Faster Pussycat med snyggare foto, färg och coola Tarantino-dialoger skulle säkert bli en av världens bästa filmer… Tyvärr är det högst osäkert om det blir mer än ett drömprojekt för Tarantino. Death proof gick tydligt sådär och varför skulle han göra en nästan likadan film så snart igen. Nu ska han dessutom remaka krigsfilm istället, vad det nu ska vara bra för… Coolt rykte i alla fall. Intresserade ombedes goggla på ”Taratino + Faster pusycat” och bilda sig en egen uppfattning.
Nu har det skett. Han har varit debatterad länge. Nu är han borta, men ändå kvar. Fazers lakrits-pojke har blivit nedtonad och politiskt korrekt…
Jag minns inte om jag läste eller hörde något om Fazers lakritspojke för en massa år sedan. Men någon hade tydligen på att den gamla 30-tals-designen inte var speciellt fräsch längre. Och det var det av naturliga skäl inte heller… den hade åldrats med samma värdighet som "Tintin i Kongo". Samtidigt fanns det traditionalister som tyckte att "Den där figuren har vi alltid haft". Lösning blev att lakritspojken försvann med ändå finns kvar. De låter oss se halva siluetten av honom på den nya förpackningen… Och plötsligt kan pojken lika gärna vara en blomma. Politiskt korrekt i landet lagom. Men tråkigt, tråkigt…
Jag saknar faktiskt gamla lakritspojken. Jag tyckte faktiskt det var spännande med lite politisk inkorrekthet i godishyllan… Ungefär som det problematiska ordet "negerboll". Det fick oss att tänka, debattera och ifrågasätta gamla stereotyper.
Nu står inget intellekt ivägen mellan konsumet och lakrits. Och lungnet råder åter i landet lagom…
Lakritsstänger i ny och gammal design…
Mord i ordning… Så heter en bok på biblioteket som jag har som hjälp bakom disken. Ofta frågar folk vilken bok som står på tur i just deras favvo-deckar-serie. En bibliotekarie ska ju veta sånt. Eftersom jag inte kan alla deckar-serier i hela världen är det d tur att man kan fuska genom at kolla i boken med den bisarra titeln ”Mord i ordning”. Där står boktitlar listade kronologiskt efter författare…
Den boken har inget alls med det här logginlägget att göra. Det blev bara en rolig och lite passande rubtik genom att dra upp den.
Jag spelar Assassins Creed till xbox360 nu. Ett spel som mot slutet av förra året skapade en sällan skådad hype. Lite med rätta, lite utan någon anledning alls.
Jag är tre lönnmord in i Assassins Creed nu… Och jag är förvirrad. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.
Nu förstår jag precis vad alla recensenter kände när det kom.
Det är stämningsfullt, sjukt snyggt animerat och har grafik att dö för. Miljön är orginell, hur häftig som helst och atmosfären är så tät att den går att skära med med kniv… Att försiktigt rida nerför backen mot Jerusalem eller stå på bergets krön och blicka ner över Damaskus ger en Wow-känsla inget annat spel har gjort. Att springa fram över hustaken och bana väg genom folkmassorna i städerna får adrenalinet att pumpa…
Men egentligen, innerst inne under alla fantastisk yta, är det ett en ganska enhanda och inte speciellt roligt spel…
Varför? Man gör precis samma saker om och om igen. Rider, snackar med gillet (som ser likadant ut i tre olika städer! Hallå…), klättrar i torn, räddar ett par bybor, tjuvlyssnar, ficktjyvar och lönnmördar. När altair ska ska bana väg genom folkmassorna ser det i bästa fall ut som han puttar en stel docka på skridskor några pixlar ut sidan. I de flesta fall ser det ut som om han simmar torrsim.
Bär man sig klumpigt åt i lönnmorden är det bara att dunka på med svärdet för glatta livet, springa runt kröken och slänga sig en hökärra.
Det går precis lika bra liksom… Oftast bättre.
Man kan tycka att ett spel som fokuserar på lönmördare borde belöna att man gör rätt och är så diskret som det bara går. Men nej då! Brassa på med svärd och kastknivar och spring och göm dig bara!
Hyfsad utsikt… Snål balkong…
Sedan var det det här med storyn också… Man ÄR ju ingen lönnmördare i tiden för det tredje kortåget år 1191. Man är en framtidssnubbe med heligheter i sitt DNA som pluggar in sig i en Matrix-värld… Många blev förbannad och kände sig lurade, men jag gillar science-fiction-inramningen. Den sätter liksom regler och begränsningar i spelvärlden. Och plötsligt köper man att saker buggar och ”saknar access”. Plötsligt köper man att vägen blockeras av blå skimrande kraftfält som begränser vart man får gå. Plötsligt köper man att huvudpersonen Altair kan dyka från 100 meters höjd ner i en kärra med hö… Det är ju inte verklighet. Bara simulerad verklighet. Smart, cool och modig lösning…
AC är egentligen inte dåligt på något sätt. Men det är inte sådär fantastiskt bra heller…
Ett snyggt men stelt GTA i Jerusalem 1191.
Jag hade nästan roligare med No more heroes, trots att det jämfört med AC är skitfult. Och definitivt roligare med Super Mario Galaxy och Lego Star wars…
Apropå ingenting…
Blev tipsad om den här skönt tecknade och spirituella webbserien idag: http://www.kukuburi.com/
Jag blev positivt överraskad! Skön stil, sexiga utsnitt och funky flow… Jag som trodde alla webbcomics var taffliga manga-rip-offs eller risig copy-paste-byggen med skämt om Wow… typ.
Svensk film. Ångestfilm. Persbrandt som stenhård rappkäftad snut i ännu en polis-film. Colin Neutly-filmer (nej, jag kan inte stava hans namn… och jag har inga planer på att lära mig det heller) där Helena Bergström spelar kaxig i huvudrollen i 1.30 och sedan gråter… Sommarporträtt av barndomar där blonda kvinnor som badar nakna i skogsjöar och män som visar snoppen…
Men då och då blir man glad. Jag pratar om svenska filmer som behandlar och signalarerar ångest på ett positivt sätt. Filmer som tar mediet på allvar och visar upp en vardag verkligare än verkligheten. Då och då ser man en film som innesluter en med den där må-bra-ångesten som bara en svenska film kan…För aldrig kan en amerikansk film tala till mig. Jag köper det inte. De är inte människor jag känner. De är Barbie-dockor som bor i glattiga dockskåp designade som kulisserna i Beverly Hills.
Förra året var det Du levande som fick mig att fnittra i en månad över hur tråkrolig tillvaron egentligen är och hur Sverige kan vara så vackert och så skitfult på en och samma gång.
Ikväll såg jag Ping-Pong-kingen av Jens Jonsson. Också en sån film. En film där Roy Anderssons ande ligger som norrländsk snödimma över varje scen, varje typ-casting, varje ful tapet och varje komposition…
Och det var vackert. Shit vad vackert det var… Köp den, hyr den, Stjäl den. Se den.
I helgen intog jag och Annette bokmässan i Göteborg. Det var precis lika trångt, svettigt och trevligt som vanligt… Jag hängde runt med bekant och serietecknare och signerade böcker i Komika/Man av Skugga/Albumsförlagets monter. Jag fick ångest av att signera sjukt lite och kompenserade genom att köpa böcker… Naturligtvis köptes det böcker som om det inte fanns någon morgondag!
Erövringar på Bokmässan:
Rocky 10 år av Martin Kellerman
En fetbok. En lyxutgåva. 10 års produktion. Nästan allt, åtminstone de 1700 första stripparna, av vad jag anser är sveriges bästa och mest intresanta serie. Helt i färg. 300 kr under mässans sista självande timmar… Bara att gratulera Kellerman. Han har lyckats sälja mig samma skit fler gånger… Är det bara bra skit så sväljer man.
—
Smakfacsisten av Nickan Jonasson
Kul att träffa Nickan in person och få ett album signerat. Han var inte lika farlig i verkligheten som man kanske tror av bloggar och mail…:-) Jag hade slut på kontanter, så jag fick krita en bok av Komika-Mikke. Skulden ska dock betalas. Jag är en ärlig man.
—
Death Piglet av Johans C Brandstedt
Johans underbara webbserie som kombinerar humor, absurditet, obscenitet och övervåld i en fullständigt underbar och söt mix… Ett givet köp. Kul för Tobias på Man av Skugga att ha gett ut den… För det här är bra. Det här är bättre än Party med Pluto och Sjumilaträsket. Death Piglet borde skeppas ut till hela världen…
—
Mumiens blod av Ola Skogäng
Fräääscht tecknade svenska serier i skönt format med fabelinslag och övernaturligheter hör inte till vanligheterna… Det är det här. Liknar en blandning av Tintin och Hellboy vid ett snabbkoll. Och det KAN ju inte vara fel… Den fick bra recension i Bild & bubbla. Och för halva monterpriset tvekar man ju inte.
—
En värdsomseling under havet av Jules Verne
Den nya svenska utgåvan från 2005 är nyöversatt och oavkortad… Verne live and uncut. Jag hade den förut, naturligtvis, men inte såhär vacker och oförstörd. 100-150 sidor mer. Mer teknikst mumbojumo. Mer ångest. Aaah… Nördgodis…
Sen köpte jag nån idébok som verkade bra för blott en femma o nån flummig undulat-pocket för en tjuga… Ingen bokmässa är komplett utan de obligatoriska flumköpen… Man SKA komma hem med nån sjukt bisarr bok och tänka; Varför ända in i glödheta köpte jag DEN HÄR…!??
Nasses Nekrozin #13 släpptes också lös. Jag medverkar där med en tramsig buskis-serie.
Kul också att se Jimmy Wallins två nya böcker; pörr-ABC och monster-ABC. Tyvärr satte ovan beskrivna kontantbrist stopp för inköp där… Men det kommer åtgärdas i framtiden. Monstrena verkade vid en hastig koll lite mer tilltalande än pörren.
I övrigt insåg vi att en dag egentligen är för lite. Man hinner liksom inte scanna av och supa in allt… Det har vi insett varje år, men vi har fortfarande inte gjort något åt det. Första året irrade vi långt borta vid religösa böcker och böcker på skumma språk… Dit har vi aldrig hittat igen, men det vore onekligen trevligt att återbesöka dess exotiska platser… Dessa glömda hörn…
Två dagar med kortare episoder vore mer perfekt… Då hinner man inte sjunka in i apatiskt zombie-tillstånd de sista timmarna…