Recension: Hawk the Slayer (DVD)
Mera lökig fantasy… Jag tror det har blivit en trend.
Det här var en film som jag inte visste fanns. Men det gjorde den. Och vilken film sen! Vi snackar brittisk B-film från 1980 med kult-status. Brittisk sword & sorcery. Ja. Du hör ju själv…
Hawk spelas av John Terry som får ett mäktigt svärd eftersom hans far blir dödad i ett guldrum där rosa rök väller upp. Filmen bad guy är Hawks bror Voltan som är den som dödar sin egen far som även är Hawks far. (Nu förklarade jag något väldigt enkelt så att det blev väldigt svårt, känner jag…) Hawks och Voltans förflutna får man sedan se i flashback-scener genom filmen. Det är bra. Då behöver man inte spilla tid på det. Istället kan vi många snygga bilder på män som rider genom rökfyllda skogar.
Av någon anledning – jag har sett filmen två gånger och fortfarande inte fatt riktigt varför – måste Hawk samlar ihop ett mäktigt gäng bestående av en jätte, en alv och en dvärg. (En komplett rollspelsgrupp!) Som tur är känner han en magiker som kan teleportera runt Hawk till olika platser och samla ihop sina män. Sedan väntar slutstriden.
Den här filmen är som fantasy var när vi spelade Drakar och demoner och provade boffer-lajv 1994! Det är fantasy med logik som säger att den längsta snubben med skägg solklart är en jätte och den korta snubben med skägg solklart är en dvärg. Allt är lite för rent, lite för perfekt sytt och lite för mycket åttiotal… Men det gör det bara mer älskvärt.
Det som sticker ut är sountracket. Det här är filmen för dig som vill se fantasyhjältar rida genom dimma till tonerna av 80-talsdisco eller se coola hjältar göra entré till Morricone-western-trudilutter. Behöver det nämnas att det är asfränt?
I extramaterialet, som är ganska väl tilltaget och ihopsamlat, berättas det om att de hade som ambition att skapa en ny genre. Det kanske de gjorde… Vad vet jag… Brittisk-lök-fantasy känns inte som en särskilt etablerad genre.
Lök föresten… rök! Hur mycket rök-vätska gick det egentligen åt? Det måste stå en rökmaskin och brumma i varje scen…
Här finns så mycket underhållningsvärde att jag firar av ett överbetyg…
